RUNKBÅSET

NEW / NY URL

2009-06-23T15:27:00.001-07:00

Jag har bestämt mig för att äntligen flytta hela skiten till wordpress.com,

glöm runkbaset.blogspot.com och brytburken.blogspot.com, nu finns allt på

brytburken.wordpress.com!

That's right folks, everything is moved to

brytburken.wordpress.com!

See y'all there!

Philip K. Dick on STAR WARS

2009-06-14T12:00:00.000-07:00

While I was there in Metz we saw the French premiere of STAR WARS and I was amazed at the theological implications of what, in the film, is called "the force". Have you seen the film? I then bought the novel. Beyond doubt there is a profound theological theme to it, and the audience is reacting to it. Also (and I tell you this witha certain hesitation) the description of "the force" in STAR WARS for unaccountable reasons resembles the entity or force which took me over during my religious experiences in March of 1974. That which I saw then, which I call VALIS or Zebra was a plasmatic energy. Read this quotation from the novel STAR WARS (p. 120):

"Remember, the force is omnipresent. It envelops you as it radiates from you. A Jedi warrior can actually feel the force as a physical thing."

"It is an energy field, then?" Luke inquired.
"It is an energy field and something more," Kenobi went on, almost mystically. "An aura that at once controls and obeys. It is a nothingness that can accomplish miracles. No one, not even the Jedi scientists, were able to truly define the force. Possibly no one ever will."

Now page 121:
"I've seen a lot of strange things. Too many to believe there couldn't be something like this 'force.' Too many to think that there could be some such controlling one's actions. I determine my destiny - not some half-mystical energy field."

Page 81:
"Let us say simply that the force is something a Jedi must deal with. While it has never been properly explained, scientists have theorized it is an energy field generated by living things. Early man suspected its existence, yet remained in ignorance of its potential for millennia. Only certain individuals could recognize the force for what it was. They were mercilessly labeled: charlatans, fakers, mystics - and worse. Even fewer could make use of it. As it was usually beyond their primitive controls, it frequently was too powerful for them. They were misunderstood by their fellows - and worse."

Eugene, this is as good a description of what I experienced taking me over and guiding me; actually controlling me, in March of 1974 as I myself could write. Also, the character Luke hears the voice of the dead Jedi knight Kenobi, just as, when the plasmatic field which I call VALIS took me over I, too, heard a voice - that of my dead and resurrected leader, Jesus Christ. Whether George Lucas knows it or not, he in his film and novel is making the mystery of our religion real to literally millions of people, by using new names, new descriptions. I have no idea how conscious Lucas is, how deliberately he acted ... or whether he was acted upon by God in his writing, as I think we all are to some degree.
Well, I am very tired from my trip and must sign off. Please write again soon, and forgive me for having mislaid your recent letter.

With warm regards,
Phil Dick

P. S. To clarify - I have no doubt that it was the Holy Spirit, the Third Member of the Trinity, which took me over in a theolepsy in March of 1974, but in my notes and novel VALIS I am striving for new formulations, new and fresh ways of expressing what I believe to be the eternal truths, just as I did in MAZE OF DEATH and other earlier novels. As St. Augustine said, there is no end to the wonderful mystery of the Trinity; one can contemplate it for all eternity and yet not know it completely. I do think George Lucas has done something of sensational importance and value for man in STAR WARS: I honestly believe that the Word and Hand of God guided and informed him, whether Lucas is aware of it or not. What I myself have done is a mere tittle in comparison to what Lucas has done - and my audience is a tittle compared to the audience he is reaching, for which I also thank our God, and I realize that our God knows how to reach into the mass of mankind, that mass of mankind being secular now and drawn away from religion. Did I not show this in my own novel UBIK, where the intermediary personality of Glenn Runciter, who stands between man and God, promotes the Word Itself of Ubik to appear in the garbage and rubble and trash of TV commercials, and in vulgar ads in general? I foresaw - and saw - that the Word would come to us not so much down from above, now, in these secular days, but up, so to speak, from the gutter. STAR WARS confirms me. I am sure of this. God speaks to us from popular novels and films; here is a supreme example. Names and creeds and doctrines and dogmas and formulations are not important; what is important is the living Word. And it is that which Lucas depicts and describes in "the force," as he calls it. And people everywhere are responding.

(p. 101-103, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

24 lögner i sekunden

2009-05-30T14:28:00.001-07:00

Hans Isakssons film- och TV-analyser är antagligen de bästa av sitt slag i Sverige. I större mändger blir dock hans gammelsocialistiska driv ganska tröttande (han tackar Mao Zedong, av alla personer, i förordet). Men hans resonemang har den förtjänsten att de ofta är både träffande och djupgående, och även om man inte kan stämma in i allt, så skärps ens eget tänkande betydligt under och efter läsningen. Och han har gott om humor. Att det sociala bereds så mycket plats på bekostnad av billigt psykologiserande och filmtekniskt mumbojumbo är uppfriskande, åtminstone för någon som likt jag står oförstående inför de hantverksmässiga mysterierna och cineatisk terminologi, och främst tänker på film mer som gladiatorspel och lägereldsberättande.

Isaksson har alltså medvetenhetens fnask i korshåret. Höjdpunkter är bl a Om gangster på bio (en analys i samma anda som det inledande Bertold Brecht-citatet: "Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren"), hyllningarna till Ken Loachs Raining Stones och Riff-raff ("De - vi - har blivit invandrare i eget samhälle, tillfälliga gäster i vad som bort vara det egna hemmet"), och Något om TV och idrott i vår tid, varur vi gärna plockar två intressant citat.

"Dåtidens överhet var mycket medveten om att man genom att organisera industrisamhällets spänningar och våldsutbrott, ge dem fasta regler och överföra dem i symbolhandlingar på för ändamålet färdigställda arenor skulle kunna förskaffa sig ett modernt motmedel mot upprorsstämningar bland massorna."

"Lagidrotter där, liksom i football, de naturliga avbrotten är talrika, t ex ishockey och baseboll, har haft lätt att TV-anpassa sig. En av orsakerna till att den europeiska fotbollen haft så svårt att slå igenom i USA uppges vara dess relativt långa spelsekvenser som försvårar marknadsanpassningen och verkar nerkylande på sponsorer."

Sammanfattningsvis: - Oavsett om det handlar om Kubrick, Bunuel, Schindler's List, Åsa-Nisse eller Leif Loket Olsson, är det mesta i 24 lögner i sekunden intressant och ytterst välskrivet. Den rekommenderas till alla som suttit framför dumburken någon gång eller kanske t o m har haft oturen att lurats med på bio.

Television, The War On Drugs, The Swedish System: Sofia Modigh makes a fool of herself on the idiot box

2009-05-28T23:17:00.000-07:00

In my younger teens I remember watching television obsessively, with an almost religious devotion. The TV was on and I was in front of it, even when when there was nothing on it. Not so much these days. There is one next to my computer, not even plugged into the cable net. I use it with my laptop to watch movies, but that does not happens much anymore, either. Anyway, I spent some days in the hospital recently, and what is there to do there, when you do not really have a head to read? Well, you can watch television.

My brain still swimming against the blissful waves of highly addictive opiates pumped into my blood during surgery, I caught something about the drug situation in Europe. The main message was that cocaine is flooding the continent in an unprecedented way. They followed that with a debate between a British politician and a Swedish politician. Many things to comment, so I'll try not to rant and rave and break down some basic points.

(1) Not having watched television for some time I found it irritating not being able to control the speed and layout of the show. I missed links to relevant information, unable to deepen my knowledge and understadning of the subject. Why do people watch TV anyway? I mean, to me it just doesn't seem very practical.

(2) Cocaine is getting bigger. It is not exotic like it was ten years ago. A major argument for legalization (at least decriminilization) of cocaine is to make it less sexy. Cocaine, a lame and boring drug that turns the nicest human being into the greediest, most moronic and monstrous douchebag imaginable, a substance in no way a part of traditional European culture in the same way as alcohol, solely has its rock n' roll buzz as selling point. When the hipsters enter that bathroom no small part of their brain actually believe they become the Ziggy Stardust that goes up their nose. It's a punk rock, Miles Davis, Al Pacino-in-a-Giorgio-Moroder-soundtrack kind of trip, which would lose much of its appeal if the powder was supplied by Apoteket (the Swedish, government controlled pharmacy). At least it would take away the initiative from the cocaine cartels completely.

If you believe these statistics, the rock n' roll argument might also apply to cannabis. Talking with the Dutch youth while traveling through their country, I was struck with their relaxed and distinctively unromantic attitude towards the herb. In the US, the home of the drug scare, kids seem to think that ganja is the coolest thing ever. The normal teenager samples weed before alcohol, as a part of the ritual of coming of age. And stoner culture is damn close to being the norm.

(3) The debate centered around how the drug problem should be tackled. A British politician represented the policy of harm reduction, while Swedish politician Sofia Modigh dismissed The Netherlands' succesful policies, claiming that drug related deaths are difficult to measure, and that statistics relating them are irrelevant. Reading the 2008 Annual report: the state of the drugs problem in Europe, issued by The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, page 84 and onwards, you realize that determining if indeed the drug, the social situation, the mental health of the user, or something else was the lethal factor can be tricky, and that the statistics should be used with caution - but you also realize that they have tightened their policies a lot to make the data usable. In short, the figures are too reliable to be ignored, especially when page 86 shows that Sweden has twice as many people dying from drugs as The Netherlands, and that the report from 1995 shows the figure to be ten times as high.

(4) The biggest problem with The War On Drugs is that it is a war on people. Occasional ganja puffers, if caught with the substance, are branded as criminals, parasites, (it is also ironical to see how the police always targets people in poorer areas, rather than the brats and the yuppies in the VIP). The big problem with the negative social cycles connected to being convicted of drug crimes and the social branding and isolation that follows are not taken into account, instead we get new robots repeating the same absurdities, "a drug is a drug", "there is no difference between weed and heroin", "marijuana leads to heroin addiction". Instead of realizing that human beings always will want to get fucked up in the head, for one reason or the other, they dream about "A drug free society". They should shoot for something more realistic, like perhaps... "A dance free society".

If you use heroin you have probably tried cannabis, but that does not mean that cannabis leads to heroin use. That is not logical reasoning. If cannabis would not exist, people would still die from heroin (and school massacres would still happen even if Marilyn Manson never were born). Of course, poverty, social alienation and unemployment leads to heavy drug abuse in a much higher degree than weed. Politicians would never think of banning poverty though - especially if they are Christian Democrats like Sofia Modigh. It's easier to point the finger at weed smokers (and muslims , both being traditional scapegoats of modern society. Much more than islamist ideology, poverty leads to other forms of antisocial behavior such as throwing rocks on fire trucks. It is no coincidence that is always in the poorest areas that these kind of things occurs, as noted by Skumrask).

It is the worst kind of political correctness, more concerned with maintaining a shiny social façade than with human lives. It is not even funny. What is funny is that I am doing these 14-hour shifts wiping shit so I can pay her salary. That is black comedy.

(5) Swedes, especially politicians, tend to think that what is Swedish is superior. Not just with their PC, moralist, contra-productive drug policies that they seek to export to the rest of the European Union. We might also talk about an education system and a job market unable to assimilate the competence of educated immigrants. The Swedish system is going straight down the toilet. The Swedish ideology of tolerance and openness is painted upon one of the most close minded peoples of the world, upon a reality hidden from mainstream media but clearly felt by any foreigner trying to make her way into the Swedish society. Prejudice and discrimination are not evil ideas that needs to be "debated" and "enlightened" away, they have their roots in a social situation, in economics. Integrating peoples from all parts of the world into the Swedish monoculture is not an easy job, especially in this climate of ever more aggressive capitalism. All this liberal and left wing uptight political correctness is just in the way of real improvements. If you are afraid to offend people, how can you then tell the truth? And if we can't talk openly, how can we then make things better?

"This fucking Swedish people, so afraid of change,
terrifed of everything beyond their little frame
(...)
bullied by the Jantelag and fake communism.
Therefore I rather take risks and end up in prison,
than to get lost and swallowed by a socialistic system"

Sweet Sweetback’s Baadasssss Song

2009-05-28T10:41:00.000-07:00

Saw Sweetback the other day, and I swear to God in heaven that some of the opening sequences qualify for being the grooviest shit ever put on reel. If you got funk, you got style, obviously. It drags on and on in the end though; half an hour could have been left on the editing room floor without me complaining.

The balancing act between radical politics and advanced pimpology is marvelously executed, the characters are some of the heaviest dude you'll ever see, and the soundtrack is a haunting, off-key, rambling swamp funk monster - that later got caught in Madlib's SP 1200 on Come On Feet.

Sweet Sweetback’s Baadasssss Song is worth checking out, both for entertainment value and the historical interest - but you might want to add some drink or smoke to the mix to take you through the slower parts.

I found the Matrix, and it's in Texas

2009-05-08T05:58:00.000-07:00

http://maps.google.es/maps?f=d&source=s_d&sll=44.621754,-95.229492&sspn=13.386161,28.125&ie=UTF8&t=h&layer=c&cbll=47.457581,-99.628829&cbp=12,358.93967959624683,,0,12.817807879354906&ll=47.457489,-99.62883&spn=0,359.956226&z=15

Última Parada 174

2009-05-03T12:57:00.000-07:00

In Última Parada 174 Brazilian veteran director Bruno Baretto tackles the explosive tale of homeless Sandro who one day will take a bus full of people hostage in central Rio de Janeiro, a theme already explored in José Padilha's brilliant documentary Ônibus 174.

While far from as thrilling and orignal as recent Brazilian masterpieces City Of God or Padilha's Tropa de Elite, it's a well executed project and has some great scenes, including a very tense opening (and the actor that portrays Sandro looks like a young Will Smith, which is a bonus).

(Fresh Prince in Rio de Janeiro.)

You get a much clearer view of the social situation for the very poor in Padilha's documentary, but retelling the story here, in a more easily acessed format, focusing more on a traditional, character-driven structure, also fills a purpose. The story deserves retelling, not just the story about Sandro's path through poverty and crime and prison and cocaine to a violent but strangely communicative death, but the story about police that kills street kids like their were cock roaches (and the middle class that applauds them for doing so, the interviews with random people in the street about the Candelaria incident being the most shocking part in Padilha's documentary).

Metropia (animerad film)

2009-04-29T14:46:00.000-07:00

Det här ser ganska intressant ut.

Kanske är det, som det görs i intervjun ovan, på något sätt relevant att tala om Walt Disney i det här sammanhanget.

Kanske är det här en bekräftelse på det som man misstänkte vid slutet på A Scanner Darkly: att det faktiskt görs betydande animerad film utanför Japan igen.

Högdalen Business School

2009-04-27T11:14:00.000-07:00

Uppdaterat för första gången på två år. We're talking Internet light years, baby.

Läs nu allt som går att läsa på den sidan (om du inte redan gjort det).

Renzo Aneröds Vildsvinet och den svenska romanen

2009-04-20T06:11:00.000-07:00

Läste ut Renzo Aneröds Vildsvinet i morse, och har sett till att beställa hans första roman, Löftet - "som framförallt handlar om en grupp människor från arbetarklassen som föddes tidigt sjuttiotal och deras väg in i vuxenlivet. Här var den framväxande outlawkulturen inom mc-världen satt i fokus."

När läste du senast en nyskriven svensk roman? För elva år sedan läste jag Teratologens Förensligandet, och sen dess: ingenting. Den svenska romankonsten är i dvala. Ingen drömmer om att skriva den stora romanen längre, man föredrar att snickra ihop disco-hits, dokumentärfilmer, dataspel, designerdroger.

Men den svenska romanen har inte dött ännu. Vildsvinet, som jag hittade billigt begagnat, handlar om gangsters och talibaner i Göteborgs förorter, och i bakgrunden hittar vi Backa-branden, flykten från krigets Irak, MC-gäng, förtryckta muslimska kvinnor. Boken har många förtjänster, främst som ett fullkomligt nödvändigt, verklighetsnärmande och uppfriskande icke-liberalt inlägg i integrationsdebatten. Renzo Aneröd letar sig långt nog bortom PK-samhällets papperskulisser att det ska kännas naturligt att jämföra honom med ex. Jim Goad (med skillnaden att Renzo riktar sitt hat mot en tiondel av mänskligheten, för Jim Goad ligger samma siffra närmare 95 hundradelar). Båda levererar dock det vi behöver mest av allt: intelligenta, erfarenhetsprövade och odogmatiska arbetarklassperspektiv.

En blog skriver följande om Aneröds första bok: "Boken innehåller en hel del obehagliga stycken, som får en att må fysiskt illa. I början känns det lite ovant, vilket säkert inte beror på att händelserna är överdramatiserade utan snarare på att Aneröd beskriver ett Sverige som de flesta författare blundar för." Det stämmer. Ibland är det alltför mycket, för jävla överdrivet hemskt, men tyvärr ser verkligheten ut så. (Även om någon annan författare skulle öppna ögonen för det nuvarande sociala så behöver man veta vad man snackar om för att träffsäkert kunna beskriva situationer och karaktärer. Och vi vet redan: "Författare nuförtiden kan inte skriva romaner som inte är självbiografiskt dravel.")

Vildsvinet är omöjlig att lägga ner, en sorts social thriller man läser på en dag. Karaktärerna och händelserna kommer en väldigt nära, och det är såklart kul när man känner igen miljöer där man bott och arbetat. De sista partierna löper däremot förbi väl fort. I upplösningen kunde han gärna ha fyllt ut konturerna, och även andra ställen kunna berättandet mejslats ut till större effekt. Men det här är inget för den kompositionstekniske konnässören. Vildsvinet är en bok som drivs av en stark inre, social angelägenhet, dess största styrka ligger i själva berättelserna. Som uppbygglig och belysande litteratur är den exemplarisk, då den dels synliggör existenser och sociala mekanismer de flesta vet litet om, samtidigt som de som är hemma i dessa miljöer och tankesätt dras in i ett större samhälleligt och mänskligt sammanhang under läsningen. Lyckligtvis lämnas slutet öppet, vilket definierar formen och avgör vilket sorts bok vi har att göra med (det handlar alltså varken om proggigt predikande eller ett Hollywood-inspirerat sirapsbad). Form i den meningen betyder mer än raffinerade meningskonstruktioner och idiosynkratiska karaktärsteckningar.

Den blodfattiga svenska romanen ligger fortfarande i koma, men Vildsvinet utgör en livsnödvändig intravenös injektion. Det stora saltet söker ständigt nya sätt att förmedla sina berättelser, och nu har Renzo Aneröd - förutom av tidstypsika företeelser som hårdrock, punk och outlaw-kultur även inspirerad av Jan Fridgegård - stigit fram som en ny sorts proletärförfattare.

César Vallejo - Uppfylld av världen

2009-04-12T05:18:00.000-07:00

Artur Lundkvist skriver i inledningen till samlingen Uppfylld av världen om det säregna sätt som Vallejo satte samman sina dikter på... och det är värt att uppmärksamma. Men väldigt betydelsefullt när man läser första hälften av boken, något som för all del är värt att komma ihåg, är hur tyngd hans tidiga poesi är av traditionen, eller mer än av traditionen: dåvarande litterära trender.

(Han skrev inga genialiska ungdomsdikter, raderna struttar runt och tror dom är nåt, försöker vara speciella, gör sig till. Läsaren får inte ut mycket av det, men kritikern kan säkert känna sig smart. Det är just denna tillgjordhet - denna "kallaste avsiktlighet" - som sticker i ögonen, som är så outhärdlig. Vad som upplevs som långtråkigt i Vallejos poesi är troligen tidstypiskt. Kanske var det på något sätt litteraturhistoriskt kriminellt att skriva klart och kort då? Finast av allt var uppenbarligen att gå i cirklar runt raderna och vifta med armarna och låtsassvettas, som om man sökte plocka ner de exakt rätta orden från själva atmosfärens elektriska urladdningar. Den automatiska skriften, i vars spår så mycket smörja skrivits, spökar igen. Detta gäller Vallejo såväl som Neruda, Lorca, och alla andra uppstyltade modernistpoeter som jag har glömt namnet på. Det handlar om en brist på det som är grunden för nyskapande inom vilket fält som helst: inre nödvändighet och självklarhet, det desperata tillvägagångssätt som räddade Majakovskij, Diktionius och den sene Vallejo från att drunkna i sin egen generations sterila strömningar.)

Vallejo föddes 1892 i Santiago de Chuco, en liten nordperuansk stad, och dog i Paris 1938. 1918 gavs hans första diktsamling, Los Heraldos Negros, ut. Två år senare sätts han i fängelse, "anklagad för inblandning i politiska oroligheter". 1922 kom Trilce, och även fall Lundkvist påstår att litet skiljer dessa två första samlingarna från den poesi han skrev åren före han dog, förutom "sin ännu mer stegrade förtvivlan och svartsyn, sin ännu hänsynslösare direkthet och skärpa i motsättningarna, den förbittrade dialektiken", så är det gott att ännu tydligare understryka de sexton år av landsflykt, tillfälligt journalist- och lärararbete, politisk förföljelse, tuberkulos och ytterligare fattigdom som skiljer dom åt i ton och i ämne.

España, aparta de mí este cáliz (1937) och den postumt utgivna Mänskliga dikter (1939) är anledningen till att man idag läser Vallejo, dom förutan vore han säkerligen ganska bortglömd. Här träder den tätaste, mest hjärtskärande poesi man överhuvudtaget kan läsa efter ett tag fram från de vita sidornas trycksvärta.

Den första diktsamlingen, som skrevs under intryck från spanska inbördeskriget, skär djupast. Han berättar om den dödade kamraten - "de har dödat honom, tvingat honom att dö" - Pedro Rojas.

"Visiterande honom som död överraskade de
i hans kropp en större kropp, lämpad
för världens själ,
och i hans rock en död sked."

Ur Spansk bild av döden:

"Ropa på den! Man måste följa den
ända till foten av fiendens pansarvagnar,
för döden är ett väsen skapat av kraft,
vars början och slut jag bär inpräglade
i mina illusioners huvud,
trots att den är utsatt för samma vanliga fara
som du känner till
och trots att den låtsas inte känna igen mig."

Ur Fältslag:

"I Madrid, Bilbao, Santandér,
bombades kyrkogårdarna,
och de odödliga döda
med vaksamma ben och eviga skuldror i sina gravar,
de odödliga döda, när de kände, hörde, såg
hur lågt det onda sjunkit, och hur döda
de vilda mördarbanden blivit,"

Idag tycker jag mycket mindre om livet... från Mänskliga dikter är potentiellt fantastisk, skiktad med starka, orginella bilder, men även med överflödiga upprepningar och utropstecken som bromsar upp diktens tyngd! De nio odjuren är mer uppstramad, och starkare.

"Och olyckligtvis
växer lidandet i världen för varje sekund,
växer trettio minuter i sekunden, steg för steg,
och lidandets natur är fördubblat lidande
och martyriets villkor, köttätande, glupskt,
är lidande, fördubblat lidande
och det renaste gräsets uppgift är
fördubblat lidande
och livets goda innebär fördubblat lidande."

Sedan Vreden, på något sätt både mer konkret och abstrakt, men eldigare, taggigare.

"Vreden som bryter ner det goda till tvivel,
tvivlet till tre likadana bågar
och bågen sedan till oväntade gravar;
den fattiges vrede
har ett stål mot två dolkar."

Framme i full frihet, i prosapoetisk form, är han som klarast och starkast, som i den bitvis iskalla Det finns en invalid..., den sorgsna Timmarnas våldsamhet, eller Upptäckten av livet.

"Aldrig förrän nu har det funnits liv. Aldrig förrän nu har folk gått förbi. Aldrig förrän nu har det funnits hus och gator, luft och horisont. Om min vän Peyriet komme just nu skulle jag säga honom att jag inte känner honom och att vi måste börja på nytt. När, i själva verket, har jag lärt känna min vän Peyriet? I dag skulle bli första gången som vi lär känna varandra. Jag skulle säga honom att han skulle gå och återkomma och se på mig som om han inte kände mig, det vill säga för första gången."

"Hur kort tid jag har levt! Min födelse är så nära att det inte finns någon måttstock för att räkna ut min ålder. Jag är ju just född! Jag har ännu inte levt! Mina herrar, jag är så liten att dagen knappt får rum i mig."

***

fragmenta, etc. har lagt upp den här dikten av César Vallejo.

Ekboms Bildstorm och Fahlströms Seriekalas

2009-04-08T10:39:00.000-07:00

Styrkan i Torsten Ekboms Bildstorm träder fram främst i ämnesvalen -bl a ges en hel del utrymme åt den i historieskrivningen annars så nedtonade musiken och arkitekturen. Istället för att älta de största stjärnorna, Picasso, Breton, Dali, Miro, Lorca, Majakovskij, osv. kastas ljus på namn som man inte allra först tänker på i anknytning till uppslagsordet Modernism: Satie, de Chirico, Roussel, Schönberg, Egon Schiele, Alvar Aalto, och helt oväntade amerikaner som Burroughs och Georg Herriman (skaparen av Krazy Kat, seriekonstens kanske främsta verk).

Det är inte enbart idolporträtt som tecknas. Cage får sitt för några av sina uppenbara fånigheter. Vi får veta att Le Corbusier förutom en elitistisk, stadslivshatande stadsplanerare även var en Mussolini-slickande femtekolonnare. Frank Lloyd Wright målas upp som en annan briljant arkitekt och utopiskt reaktionär stadsplanerare. Värdefullt i det här sammanhanget är Ekboms breda kunnande, att han kan göra de rätta kopplingarna och ge oss balanserade analyser och värdeomdömen. Som exempelvis i anknytning till den amerikanske landskapskonstnären Robert Smithson:

"Robert Smithson sympatiserade nog snarare med de okända stenåldersarkitekter som byggde den väldiga kullen Silbury Hill i Wiltshire, de megalitiska stensättningarna, jordkonstens sanna föregångare. Konstnären som mytskapare är kanske den roll som återstår när de sista krystade postmodernisterna bleknar bort på tomhetens museum."

Författaren betonar flera gånger den sociala situationens betydelse för kulturlivet och konstens uttryck, och speciellt intressant är belysandet av nya estetiska landvinningar ut teknologihistorisk synvinkel.

"Revolutionens färgsprakande, brusande stormvåg vällde fram genom de moderna storstäderna. En ström av revolutionerande uppfinningar bröt fram decennierna kring sekelskiftet: telefonen, atlantiska telegrafkablar, trådlös telegrafi, radion, fonografen, röntgenbilden, filmen, rotationspressen, automobilen, flygplanet.

Stephen Kern visar i en uppslagsrik idéhistorisk studie, "The Culture of Time and Space 1880-1918" (1983), hur alla dessa uppfinningar och tekniska genombrott skapade en ny upplevelse av tid och rum. Den linjära tiden och det enhetliga rummet bröts sönder i fragment av filmmontaget och de nya kommunikationerna. Det var teknikens omvälvning av tiden och rummet som speglades i kubism och simultanism.

Vilken chock måste det inte ha varit för den första biopubliken som i Georges Méliès filmer upptäckte att det går att köra tiden baklänges: en simhoppare dyker upp ur vattnet och landar elegant på trampolinen! Modernismen är samtida med sådana upplevelser. "Idéer om tid, rörelse, hastighet låg i luften", som Marcel Duchamp säger i samtalen med Pierre Cabanne.

Den kanadensiska konsthistorikern Marta Braun skriver i en fascinerande studie, Picturing Time (1992), om de uppfinnare och fotografer som på 1870-talet löste det tekniska problemet att fotografera tid och rörelse: fåglarnas flykt, insektsvingarnas rörelser, fäktare och boxare, galopperande hästar. Mest kända har amerikanen Eadweard Muybridges foton av människor i rörelse blivit, men det var fransmannen Étienne-Jules Marey som fulländade tekniken med sin "fusil photographique" 1882, fotogeväret som tog 12 bilder i sekunden, och kronofotografiet - rörelsen fångad i alla sina detaljer på en enda bild i ett flimmer av överlappande gestalter.

Dessa bilder studerades nogsamt av avantgardet. Marcel Duchamps genombrottsmålning fran 1912, Nu descendant un escalier, är en ganska trogen replik av Mareys kronofotografier: 'I en av Mareys böcker såg jag hur han tecknade fäktare och galopperande hästar med ett system av punkter som avbildade de olika rörelserna. Det var sa jag fick idén till Naken går nedför en trappa.'

Även futuristerna byggde sina rörelsestudier på Mareys foton, exempelvis Giacomo Ballas studie av Flicka som springer på en balkong från 1912. Ben och kropp reducerade till ett sönderbrutet staket av spjälor och räta vinklar snubblande över varandra.

Mareys kronofotografier var, som Marta Braun skriver, de första bilderna sedan renässansen som bröt med centralperspektivet. Ögat fick ställa om sig till ett nytt och komplicerat seende: en bild där de perspektiviska flyktpunkterna gled undan i ett rörligt kontinuum, där olika tidpunkter komprimerades simultant i en serie bilder. Det var en verklig revolution av bildtänkandet som snart skulle fullföljas i kubism och futurism."

Öyvind Fahlströms surrealistiska diktsamlingar och romaner, den abstrakta expressionismen, och även hans konkreta poesi upplevs idag som småtråkig. De sammansatta, abstrakta men samtidigt idéladdade världskaparmålningarna som tar sin början med Opera (1953-55) - hans första riktigt intressanta målning, en som tar sin radikalt annorlunda form från Fahlströms inköp av den i Sverige nyligen introducerade filtpennan (som också bidrog kraftigt till grafittins breddning) - är behållningen; nyskapande och mind-blowing än idag.

Fahlström älskade serier och använde dem i sina målningar. Vid samma tid odlade Lasse O'Månnson på tidningen MAD en sorts humor som osökt för tankarna till Kafka, Beckett, Ionesco (och som var direkt influerade av dem). Den sjuka humorn och den radikala konsten var två tendenser i tiden, men som levde i skilda världar. Därför känns det skönt när man ser dessa två världar - fint och fult, hög- och lågkultur, målning och serier - blandas samman, inte på Lichtensteins eller Keith Harings lufttunna, blodfattiga nivå, men på ett självklart och kärleksfullt sätt. De verk som Fahlström och några i hans närhet har lämnat efter sig från den här perioden äger samma hjärnsvallande, formsäkra skaparglädje som de tecknarmästarna på MAD representerade.

Kalas på MAD (58-59), med sin rundade, rytmiska kantighet, påminner i sin detaljrikedom, i sin blandnings- och plagiatvilja och i sin virtuositet om en modern grafittimålning.

Flera av Fahlströms senare målningar är infuerade av olika sorters av spel, med utskärda figurer, en låst föränderlighet (med flyttbara magnettecken, antagligen inspirerade av Yaacov Agams transformabla målningar), egna regelsystem och symbolvärldar. De förebådar senare tids datorspelestetik inom konst och film (exempelvis Cory Arcangels och Jodis återanvändande av Super Mario och Wolfentstein 3D, Matrix-trilogins och Elephants shoot 'em up-estetik, The Sims-husen i A Scanner Darkly).

(Öyvind Fahlström, C.I.A. Monopoly, 1971)

Filtpennan, serietidningar, massproducerade sällskapsspel, alla populärkulturella fenomen som genljöd i Fahlströms målande. För hans abstrakta Ade-Ledic-Nander II (målningen som Joakim Pirinen hittade Socker-Conny i) var SF den stora inspirationen. Han snöade in på sitt världskapande till den grad att han kompletterade målningen med en 30-sidig kombinerad skapelseberättelse-personregister.

"Ur Cages vidöppna estetik hämtade Fahlström något han kallade "livsmaterialet", dvs insikten att ingenting kunde stängas ute från konsten. Jakten på material kunde börja var som helst, den krävde en ständig uppmärksamhet och beredskap. /.../ Om det var något som Fahlström lärde av amerikanerna var det denna förbehållslösa öppenhet och mottaglighet." (s. 214 i Bildstorm)

Fahlström framstår efter flytten till New York 1961 som intressantare än de amerikaner som inspirerade honom (Cage, Rauschenberg, Oldenburg) - kanske för att han var så framgångsrik med att kombinera det europeiska och det amerikanska. I det täta, säregna seriekalaset Sitting... six months later (1962) påminns man om den olycksbådande moderniteten i Ernsts, Duchamps och Picabias målningar under Dadas storhetstid, vetenskaplighetens och krigsspelens löfte om katastrof, elektricitetens våldsamhet och likgiltighet, samtidigt som målningen har "den typiska bjärta seriekoloriten, mycket djupare och kraftigare än den dämpade pastellkoloriten från Ade-Ledic-Nander II".

Även filosofins historia och tänkandets betydelse för konsten lyfts fram av Ekbom. Satie, som var långt framme på många kanter, nämns som "den förste tonsättaren som drog konsekvenserna av sitt tvivel på den konstnärliga Sanningen. De andra försökte ersätta det förlorade med nya sanningar och dogmer. Satie skruvar ner anspråken och demonterar musiken i delsanningar, skärvor, fragment. Kabarémusik, slagdängor, valser, atonala ackordstudier, stränga Bachfugor och koraler. Musik som står alldeles stilla, musik som dansar i ragtimerytmer, barockparodier, sakral musik, hädisk musik, avantgardistisk, nyklassisk..." (s. 52).

Detta utmärkta exempel på högmodernism är också en encyklopedisk definition på postmodernism: blandandet av högt och lågt, den enda berättelsens (Sanningens) död. Sådana exempel gör Ekboms bok intressant. För den som endast är flyktigt bekant med modernismens historieskrivning borde stora delar av Bildstorm vara fantastisk läsning.

Himlens blå, våren

2009-04-08T03:06:00.000-07:00

Om våren blir man lätt sugen på Ögats historia. Det ligger en passande öppenhet i den boken, en soldyrkan som ser gatan som ett sår, ett sexuellt spänningsfält och äventyr (även vissa av Anne-Marie Berglunds noveller är sådana).

Kanske är inte Himlens blå (som jag just läst klart) inte lika tät och mästerlig, men i vissa bitar når den lika högt. Den säregna dialogen, loggningen av de svindlande tanke- och infallslabyrinterna, är den stora behållningen. Hamsun och Dostojevskij drog konsekvenserna av den realistiska romanen ganska långt, och skildrade med osedvanlig skärpa det ömsom myllrande, ömsom mullrande kaotiskt-kasuella i människans psyke. Bataille kan sägas fortsätta i detta verklighetsnärmande spår, när han så fint balanserat beskriver snusket, avsmaken, besattheterna och heligheten i sitt eget leverne. Precis som i Svält och Mysterier handlar det mycket om poesin och den stegrade livs- och dödskänslan i de absurdistiska infallsförvecklingarnas strömvirvel. Och visst finns det också i denna stegrade livskänsla, i denna strömvirvel, något av den öververklighet som den organiserade surrealismen (läran om det över-reella) baserade hela sitt program på.

"Ointresse och tomhet"

2009-04-07T23:27:00.000-07:00

Torsten Weimarcks meditation kring "En digital teater" (från samlingen Solen smälta ner som snö) är överflödande, affirmativ, hälsosamt associativ, likt en present från en generation (40-talisterna) till en annan (maskinungdomen). Orginalitetsmyten är inte värdefull här, men upptäckarlustan, världskaparvärden, det extatiska pionjärarbetet: glädjen att se ny mark, nya vatten. Inte maskinmartyrer, men upptäcktsresande.

Weimarcks och Johannessons storgestade argumenterande, deras färska, trevande världsupptäckarspekulationer är samtidigt intressanta, komiska och beundrandsvärda. Det värdefulla med sådana här tillbakablickar är att man återser det ursprungligen radikala i det nya som växt fram. Att söka något vid rötterna kan i ett ögonblick slunga en långt framåt - att gå tillbaks till "maskinspråksnivå", att "manipulera hårdvaran".

Av detta kan vi lära följande:

1. Datorkonstnärer nuförtiden kan inte programmera.

2. Författare nuförtiden kan inte skriva riktiga romaner (som alltså inte är självbiografiskt dravel).

3. Datormusiker nuförtiden kan inte spela instrument eller läsa noter.

Digitala pionjärer i Den visionära traditionen

2009-04-01T17:57:00.000-07:00

Fokuset här har för en tid varit något som kan sammanfattas "Den visionära traditionen", det som Aldous Huxleys korta bok Heaven and Hell talar om; en gemensam mystisk erfarenhet som delas av alla världsreligioner så väl som vissa mottagliga konstnärer och hantverkare genom tiderna - men också "Den visionära traditionen" så som den manifesterar sig hos samtidiga kulturer sprungna ur artefakter som effektpedalen, videobandet, synthesizern, trummaskinen, hemdatorn, osv.

I det sammanhanget är det viktigt att betona likheterna mellan insikterna och visdomen i kärnan hos de traditionella världsreligionerna, och de teorier kring konsensusverkligheten som utarbetats av sentida immanenta filosofer och moderna vetenskapsmän.

Och självklart är det viktigt att lära mer om situationen idag för mytologiskt medvetet historieberättande och visionära konströrelser (i bred mening). Två för oss värdefulla tendenser i populärkulturen: den visionära traditionen - med sin inbyggda strävan till mystisk insikt (en känsla av något större än vad våra sinnen kan förnimma, att kropp och hjärna inte är åtskilda, att tänkandet är större än medvetandet, att allt på något sätt är del av allt, att vi är del av något större och på något sammankopplade, osv) - och gemenskapandet, skapandet av alternativa världar och sociala rum.

I det sammanhanget är Gary Svensson utmärkta genomgång av tidig svensk datorkonst Digitala pionjärer intressant. Nedan följer utdrag från boken tillsammans med några kortare kommentarer.

(s. 45) "Det som Frank Dietrich (1986) synliggjorde, var att konstformen, med början från 1965, etablerats bland konstnärer och kom att bli nånting annat än ett uppvisande av tekniska landvinningar. Det började mellan åren 1965-1968 bli möjligt att identifiera gruppen datorkonstnärer. Men var det vid universiteten eller vi forskningsavdelningarna på större företag man borde leta för att hitta tidiga svenska pionjärer eller kanske bland radikala konstnärer?"

(s. 59) "Av en slump hade en TV-dokumentär om en grupp amerikanska jazz-musiker misslyckats tekniskt och skulle kasseras. Planerna ändrades genom förhandlingar med en producent /.../ materialet blev tillgängligt som underlag för ett kort TV-experiment, där delar av filmmaterialet bearbetades elektroniskt så att bildsekvenserna med jazz-musikerna gradvis upplöstes i svävande rytmiska föränderliga rörelser, synkront i takt med musiken."

(s. 76) "När jag i början av 60-talet först kom i kontakt med datorproducerad musik - framför allt Xenakis musik och möjlighet att närmare studera den - uppstod en våldsamt stegrad framstegsoptimism inom mig. Datorn verkade inte ha några begränsningar och i framtiden skulle den ge konstnörerna svindlande möjligheter att uttrycka sig och i grunden förändra konsten." (Lars-Gunnar Bodin)

(s. 79) "Datoranvändningen förändrades alltså från en avpersonifieringsmetod till en metodik för multimediala framställningar".

Lars-Gunnar Bodin rörde sig alltså bort från konkretisternas estetik (här främst användandet av slumpen eller talserier för estetisk verksamhet) till datorestetiken. Detta var en ingång till datorkonsten bland många andra.

(s. 81) "Själva kompositionen var enligt Bodin det viktiga medan resultatet av denna, det vill säga "den fysiska bilden" lätt går att återskapa ifall det skulle bli nödvändigt. Kompositionerna var, i likhet med musikaliska kompositioner, nedskrivna och origianalen är bevarande. De fysiska bilderna blir enligt detta betraktelsesätt olika former av framföranden - ett förhållande till bildkonst som var radikalt i Sverige i början av 1960-talet."

Denna "utvidging" och "dematerialisering" konstaterades och tydliggjordes bl a i Gene Youngbloods Expanded Cinema från 1970.

(s. 96) "Nu arbetar jag med generering och visualisering. Inte för att simulera grafiska eller måleriska effekter eller använda mimetiska effekter definierade i andra media. Det är roligare att måla på riktigt än att låtsas göra det! Jag gör bilder som handlar om bilden själv, 'self-similarity'. Inga anekdotiska eller illustrerande bilder. Back to basics; färg och form. Exploring Picture Space." (Sture Johannesson, föreläsning 1995)

(s. 108) "Istället ville man genom projektet belysa utvecklingen av det nya mediet, dess användning, kontroll och etablering: 'det "nya nervsystemet" och televisionen som sådan i alla länder som vår tids största Monument. Inte bara alla dessa Monument alla "kaknästorn" i alla länder talar sitt tydliga språk men också mängden av betraktare.'" (Ture Sjölander om Monument-projektet, som förutom en film bl a resulterade i en skiva med musik av Hansson & Karlsson.)

(s. 118) "Ann-Charlotte och Sture Johannesson förutspådde en digital revolution, framförallt inom produktion, information samt inom kommunikation. De ställde frågan huruvida mikrostudiotekniken skulle kunna bli framtidens folkkonst. I detta har de redan blivit sannspådda. Studion blev en unik skapelse men tvingades lägga ned 1986, då tekniken redan var föråldrad och helt annan utrustning fanns på marknaden."

Digitalteatern var långt framme. Redan 1977 hade de nio stycken Apple II som var ihopkopplade i ett nätverk, och de stöddes av Apples Steve Wozniak, dessa revolutionerande maskiners uppfinnare.

De verkligt värdefulla skaparfälten kom dock inte att utgöras av dylika "produktionsceller", men av mer plattformstypiska hacker-sammanslutningar och demo-grupper. De skatter som denna scen hämtade från sina upptäcktsfärder i kiselriket framstår som långt mer imponerande, estetiskt och konceptuellt, än vad som helst de traditionellt skolade modernisterna tidigare hade tagit fram.

Till Digitalteaterns pluskonto bör dock läggas ett med demo-scenen gemensamt övervinnande av den konservativa konstsyn som ser datorns uppgift att efterlikna äldre tekniker. De gjorde även något som kom att visa sig vara grundläggande för utforskandet av datorns skapande möjligheter: de betonade leken i utforskandet av maskinerna. Konstkritikern Torsten Weimarck i En digital teater (från samlingen Solen smälta ner som snö):

"Framförallt under 1900-talet har diskrepansen mellan produktivkrafternas utveklingsgrad och deras konstnärliga utnyttjande blivit särskilt frapperande - i förhållande till de existerande resurserna har helt enkelt de konstnärliga teknikerna krympt ihop på ett påfallande sätt. Utbrytningsförsöken tycks mest ha handlat om att förneka teknologins konstnärliga möjligheter, men jämsides finns naturligtvis också konstnärliga strömningar som utnyttjat dem väldigt medvetet. Det är delvis i det sammanhanget som Sture envetet hävdar konstnärens, ja över huvud taget människans oinskränkta rätt till produktivkrafterna. Det är karakteristiskt att han aldrig någonsin tvekat, eller snarare, aldrig någonsin kunnat avhålla sig från att leka, experimentera och fantisera kring de senaste möjligheterna inom elektronik och dator- och videoteknik. Med en lika förbluffande som avväpnande självklarhet har han ständigt hävdat rätten till lust och lek i förhållande till denna gravallvarliga, politiskt ohyggliga och ekonomiskt dyrbara teknik."

(s. 133) "Datorkonstens utveckling mot en alltmer lättmanövrerad men också mångfacetterad konstform, medförde att delar av de tidiga experimenten föll i glömska. Genom monitorerna förändrades själva gränssnittet. Det som under 1960-talet tagit veckor i anspråk i fråga om programmering kunde efter det att persondatorerna introducerats åstadkommas under bråkdelen av denna tidsrymd. Det är dock ej enbart en förändring av tidsaspekten som kommit att prägla senare datorkonst; det är också märkbart att vissa typer av experimentlusta försvunnit. Konstnärerna var ej längre beroende av samarbete med datatekniker, men likfullt var de beroende av både prågramvarans och hårdvarans möjligheter. Snarare blev det så att avståndet mellan programutvecklare och konstnärer har ökat. Exempelvis i de falldå konstnärer använder datorer tillverkade för en generell marknad med anonyma utvecklare. Det kunde lätt bli så att de tekniska begränsningarna ej längre ifrågasattes."

(s. 137) "I och med att avancerad teknik kom att bli en viktig del av den experimentella konsten, ser vi att konstnärsrollen blivit mer komplex. Verken får exempelvis fler upphovsmän, fler konstnärer eller en blandning av konstnärer och tekniker. Detta problem är till viss del samtida med modernismen. Jag vill ändå peka hur komplexiteten har tilltagit. Tydligast blir problemet med upphovsrätten i fråga om TV-experimenten, vilka innefattar alla ovan nämnda ingredienser plus att det också finns fler personer inblandade i produktionsledet: TV-producenter, upphovsmän till musiken, redaktörer etc. I de fall där själva beställningen men också konstnärens roll varit tydlig, som i fallet med Jan W Morthensons Supersonics, har också ovanstående problem minimerats. Vi kan likväl i samtliga fall tydligt se ett utvidgat konstnärsbegrepp som i vissa fall närmar sig ett slags entreprenörskap."

(http://runkbaset.blogspot.com/2005/09/andy-warhols-filosofi-frn-till-b-och.html)

Från och med introduktionen av den första hemdatorn Altair 1975, och succén för Apple II två år senare, kom förutsättningarna för datorkonsten att förändras avsevärt:

(s. 148) "De mer moderna, användarvänliga datorerna togs tacksamt emot, även om det fortfarande fanns de som intresserade sig för tekniska frågor och datorspråket i sig. Nu uppstod en situation där många konstnärer nöjde sig med de egenskaper som de programmen innefattade, en liknande fråga som musiker ställdes inför i och med användandet av förfabricerade ljud, trots de rika möjligheterna till programmering av unika, mer individuella ljud."

(s. 153) "Tendensen är tydlig, de tidigare matematiska uttryckssätten ersattes till stor del av figurativa motivval när monitorerna blev standardutrustning och när rastertekniken utvecklades."

(s. 155) "Datorkonsten kom måhända att utvccklas mot en delvis avbildande och narrativ praktik, men den tidiga datorkonsten hade sällan en mimetisk ambition. Istället kan vi följa hur tekniken utnyttjades för att nå snabbare resultat, att utföra beräkningar i en konkretistisk tradition som existerade långt innan datorerna introducerats."

(s. 160) "Datorerna kom att medföra visioner om framtida möjligheter för mänskligheten, vilket naturligtvis också kom att intressera konstnärer. Framtagningen av datorer och automatiseringsprinciper för data, var en form av det som Youngblood skulle kalla för "Metadesign", skapandet av en universell struktur eller ett yttre ramverk: 'The only reasonable strategy of instigating a revolution in communication is metadesign - the creation of context rather than content. Telecommunication networks and computer programmes are examples of metadesign. Metadesign creates new social situations, provides access to alternative experience and has taken on the original positions of avant-garde - such as redefining art, developing autonomous reality-communities."

(s. 163) "I den sköna nya världen omformades 'The Doors of Perception' till att bli ett 'Windows' mot cyberrymden, varigenom de två 'två kulturerna' samt den inre och den yttre resan tycks ha kommit att förenas."

Med nätet vändes västerlandet, etc. mot sig självt, i en fram-återgång till en arkaisk, hypermodern, traditionell, visionär, självorganiserande gemenskap, inspirerad av "grekiska nätverk" och "underjordens medeltidsmytologi".

Sveriges RiksInternet!

2009-03-30T04:30:00.000-07:00

http://www.riksinternet.se/

Gomorra - bleak, realistic, depressing

2009-03-25T12:05:00.000-07:00

A wonderfully bleak, realistic, depressing update of the Mafia-movie. Since most well-known gangster flicks are american, it's refreshing to see a contemporary take on the genre coming from the motherland (and it's not dealing with the Sicilian Cosa Nostra, but the Napolitanian Camorra - which explains the title).

The almost-documentary, understated storytelling has more in common with the Cops-inspired excitement of Meirelles and Padilha than with the well-rehearsed choreography of Scorcese, Coppola, Leone, De Palma, and leaves the movie open, more naked to life, for once letting the personal development (yes, voice-overs and first person perspectives can be made to work well at times, but rarely manages to stay clear of the stereotypes that surround the fine art of myth-making) stand back for the social situation. Characters and surroundings, in all their beauty and ugliness, are captured masterfully.

Originally a book by journalist-in-exile (after several death-threats) Roberto Saviano, the beautifully shot Gomorra stands together with The Sopranos as recent years most solid addition to the ever intriguing mob mythology of the modern world.

That modern-day-gangster-fatso-in-tracksuit-look didn't even work for Tony Soprano.

Här föds den nya rasen.

2009-03-17T09:10:00.000-07:00

Anti-nationalisten Nietzsche

2009-02-23T13:43:00.000-08:00

David Strauss: bekännaren och skriftställaren tillhör de minst omtalade av Nietzsches skrifter, men har en intressant öppning. Efter Tysklands seger över Frankrike 1871 ser författaren mycket klart faran i att tro att segern betyder en den tyska kulturens överlägsenhet. "Denna villfarelse (...) är i stånd att förvandla vår seger till ett fullständigt nederlag: till ett nederlag, ja ett utplånande av den tyska anden till förmån för det 'tyska riket'."

N. gjorde helt rätt när han här skiljde mellan kulturen och militären, och på så sätt varnade för framtida totaliserande, nationalistiska tendenser som kom att smula sönder sunda bildningssträvanden och den tyska anden i stort - "Och vem vet om det då är något bevänt med den återstående tyska kroppen!"

Martin: king of modern vampire movies

2009-02-04T16:33:00.001-08:00

George A. Romero's transplantation of the vampire myth into the grey urban seventies is the definite modern take on the genre, an update done discreetly and gently, with great eye for detail and a strong artistic vision. Lost Boys and Anne Rice aint got shit on this low budget masterpiece right here.

That our vampire in this one is an awkward, and seemingly a bit "slow", red-headed teenage loner makes the story both pleasantly absurd and moving. Apart from the plot - which effortlessly sidesteps all the easy stereotypes, never letting you know where the movie is heading - the delicate camera and the groovy, tripped out soundtrack gives you a wonderful feel for the time and the bleak Pensylvanian neighbourhood where it was filmed, capturing both the broken beauty, the tideousness and the sleazy moralism of backwards urban life in the seventies.

Watching this just now got me thinking where I could get my hands on more of the sort, which is tricky. Martin is truly one of a kind. As far as my knowledge goes, Romero did not make any more films in this vein, and who else would be capable?

No fucking body.

Send A Bullet: documentarism at its lowest

2009-02-04T09:56:00.000-08:00

Sensationalism has its place. ANSWER Me! and the infamous Mondo film-series are examples when artists concentrate on the gory and extreme parts of reality without turning away, and do it with artistic rigour. That redeems them.

It is harder to forgive the sensationalism of a film like Send A Bullet, not only because the themes are randomly thrown together and distorted through a clueless North American, upper class-perspective, but firstly because the director literary gorges himself on all the sleaze and gore of Brazilian reality while at the same time making a grand display of holding his nose. Kind of a double standard going on here. "Oh, this is terrible! But let's loop the industrial slaughter of frogs and kidnappers cutting off ears again since we were to lazy to film any relevant material." Also, it resembles the Mondo-series not only in its random structure and obsession with violence and misery, but in that it does not mind staging scenes when reality just isn't juicy enough. The kids playing kidnappers in the end? He instructed them to do that.

In Send A Bullet (a pointless film needs an equally pointless title) North Americans living in São Paulo complain that they have to ride around in the city in bulletproof cars and helicopters for fear of being robbed and kidnapped. Especially funny is the part where the interviewee mentions that his robber stopped by the sidewalk after taking his money and counting it, as if he were without fear of the law. Why not move back to your own country then, one asks oneself, preferably to Washington D.C., where the murder rate doubles that of São Paulo's and the criminals surely are polite and professional?

Why not watch amazing documentaries about Brazil such as Ônibus 174 or Beyond Citizen Kane (torrent) (google video) instead?

"Please", whispers director Jason Kohn, "'Send A Bullet' into my head before I make more lame documentaries!"

J.G. Ballard - Skändlighetsutställningen

2008-11-26T13:36:00.000-08:00

Det finns en nackdel med J.G. Ballards "komprimerade romaner" - de fungerar oftast inte. Historieskelettet saknar kött, bendammet bärs bort av vinden. Läsningen lämnar sällan något kvar.

De stycken i Skändlighetsutställningen som trots allt träffar målet är de som främst drivs av idé- och formmässig konceptualitet, som Varför jag vill knulla Ronald Reagan och den briljanta Jarry-parafrasen Mordet på John Fitzgerald Kennedy sett som en biltävling i nedförsbacke. Symptomatisk nog är också Ballards kommentarer ibland mer intressanta än novellerna.

Anledningen till att Cronenbergs filmatisering av Crash (vars fragmentariska embryo återfinns i Skändlighetsutställningen) är så sömnig är att han gör sig mycket bättre med egna manus än adaptioner, snarare än att det här inte är potentiellt högexplosiv filmmytologi. Tillsammans med Burroughs tillhör Ballard de väldigt få som kan få ihop hypermodern prosa på ett anständigt sätt.

Rumble Fish

2008-10-17T08:49:00.000-07:00

"I saw Matt Dillon in black and white there ain't no colour in memories"

Rumble Fish is a story about alienated youth, told as straight and emotionally as possibly. The subjects of this kingdom are turned back and forth, the world runs through them. They scratch and claw against what they have been placed in, stretching the limiting situations that society and family has put them in.

"He's merely miscast in a play. He was born in the wrong era, on the wrong side of the river... With the ability to be able to do anything that he wants to do and... finding nothing that he wants to do. I mean nothing."

Luckily, Rumble Fish is not realistic. The gang violence is choreographed, like in A Clockwork Orange. For every single scene, Coppola has sought far and wide for that one camera angle and light-setup that drenches the dialogue with as much as fatal, foreboding meaning as is possible. The focus is often from the side or from below, or from far above. Smoke is always seeping out from the sewers and coming out from the brick walls, swimming over the asfalt, turning to thick fog in the back alleys. Firesteps, bars, filthy apartments are framed by damp lights, dust, shadows where darkness, the unknown, the undefined is eagerly waiting to take the upper hand.

"California's like a beautiful, wild... beautiful, wild girl on heroin... who's high as a kite, thinkin' she's on top of the world, not knowing she's dying even if you show her the marks."

The soundtrack has a distinct eighties feel, while at the same time referring nostalgically to the fifties and exotic American places like New Orleans. Where does the movie take place? Fastforwarded images of the sun reflecting in the big city skyline have been edited into between scenes, while the kids drift aimlessly on deserted smalltown streets. All the production team's technlogical know-how - sound editing, camera control, lightning, musical composition, actor instruction - has been employed to give us the feeling of timelessness and mythological accessibility. The exact geographical location is actually Tulsa, Oklohama, that is a mythological nowhere, teenage wasteland, kingdom of dead-end youth.

With The Outsiders and Rumble Fish, teenage author S.E Hinton created some of the most memorable characters of modern popular culture. She also wrote the script for Rumble Fish in less than two weeks "on one of the first personal computers".

"If you gonna lead people, you have to have somewhere to go"

"They are strangely indifferent, and for this very reason are in the right frame of mind. They have stopped being demanding and narcissistic, but they know perfectly well that nothing today corresponds to their subjectivity, to their potential of energy. They even know that all current reforms are rather directed against them. They are determined to mind to their own business as much as they can. They hold it open, hang on to something possible."

(Deleuze och Guattari, '68 Did Not Take Place)

Warren G and Nate Dogg had to regulate

2008-10-07T12:07:00.000-07:00

Warren G introduces his second CD, Take A Look Over Your Shoulder, in traditional Clintonian fashion, taking over the controls of the Mothership and announcing the familiar destination of Chocolate City... loosen your seat belts and keep your flashlights at hand and your ears to the stereo, we're in for a funky landing.

This is beyond P-Funk, though...

It would take over a decade... from the decline of the George Clinton dynasty's mighty reign, with Computer Games as the very fitting finishing piece (passing the torch to electro warriors Afrika Bambaataa, through Planet Rock, and Egyptian Lover, through Uncle Jam's Army)... throughout the eighties, when Prince and Rick James did a good job at administrating the kingdom stipulated by Brown, Sly and Clinton, but without anything ever coming out of their studios that was revolutionary enough to demand another letter before the Funk... we would have to wait all the way until 1992, when Dre dropped The Chronic... until 1993, when Snoop Doggy Dogg introduced us to the G-Funk era... and until 1994, the year that saw the release of Regulate...G Funk Era, and with that record, the instant success of a young artist representing G-Funk in its purest form.

The public consensus that The Chronic and Doggystyle are the only good records coming out of the mighty G-Funk movement needs revision. Regulate...G Funk Era was way bigger than the monster hit that overshadowed it. We get polished arrangements, thick, rubbery bass lines, and hard but laidback, understated raps throughout the album (and a guest spot by Lil Malik, Snoop's little cousin (which I guess would make it Warren G's cousin too, perhaps brother... these rappers all seem to be related in one way or other) known from Pump Pump) - just like the second album, Take A Look Over Your Shoulder (even though it is a small thing calling the debut superior).

Dr Dre is usually viewed as G-funk's chief architect, with The Chronic as the city hall, but the work laid down by Warren G ought not to be disregarded. He purified the style, and gave us some of its most memorable moments, with I Want It All probably being the smoothest shit ever.

Just like the single Regulate overshadowed the album, Nate Dogg's solo output has been overshadowed by how hard his freelance hooks have been hitting. His talent is meant for more, as evident by classic solo cuts such as Me & My Homies, Concrete Streets, I Got Love, and I Pledge Allegiance.

Having suffered two strokes, he is now in critical condition, unable to breath by himself. Let us pray for his recovery, and a soon return to music, recording more classic material for us to play in the car.

Blaq Poet - Voices

2008-09-23T00:18:00.000-07:00

Well, a song that sends chills up your spine like Dead Man Walking 2, Right Up My Alley, or perhaps I Just Wanna Die... been a while since I heard one of those.

(from Unkut.com)

Noz is coming

2008-09-22T23:01:00.000-07:00

These are words that we have been waiting for:

"'Please, a definition: A hibernation is a covert preparation for more overt action'

Okay. Expect a full relaunch within a week or two."

Hopefully Cocaine Blunts will continue to be the weblog where the love of music shine bright amidst this journalistic kulturskymning, and more than a little attention is put to research and technique.

Not kring journalisten Ivar-Lo Johansson

2008-09-10T06:23:00.000-07:00

Arne Reberg - Ivar Lo - de utsattas reporter

Proletärförfattarna går inte att avfärda. Att utesluta dem ur den svenska litteraturhistorien skulle skrika högt och se dåligt ut. Det skulle likna historieförfalskning. I ett isolerings- och tandutdragningsförsök kan man dock klumpa ihop dem och stämpla dem som träiga, tröga och tråkiga.

Vallar man boskap, gallrar rovor, och odlar en hemlig kärlek till skrivandet i en anti-intellektuell uppväxtmiljö, söker ens första böcker troligen gestalta detta sammanhang. Det är nödvändigt och fullkomligt grundläggande. Vill man komma någonvart så måste man skriva sig igenom och bortom sin hittintills förda existens, med all frustration, ångest och trams som ryms däri. Därför skriver vi nödvändigtvis kring acid house, astma, folköl, och bemanningsföretag, och därför fyllde Ivar Lo-Johansson mer än en bok med betraktelser om att knulla får och slita på åkern som ett djävla djur.

Vad som inte står i skolans läroböcker, men som Arne Reberg understryker i Ivar Lo - de utsattas reporter, är att Lo-Johansson kontinuerligt sökte nya fält att låta pennan verka i. 1927 debuterade han med Vagabondliv i Frankrike (som likt den senare Nederstigen i dödsriket med fördel läses som syskonskapelser till George Orwells Nere för räkning i Paris och London. Likt Orwell försökte Lo-Johansson sig också på SF i och med 1967 års Elektra. Kvinna år 2070).

Även om han är mest känd som romanförfattare tar journalistiken upp mycket plats i hans litterära arv, och han tar upp mycket plats i den svenska journalistiken. Ivar Lo-Johansson uppfann det undersökande reportaget i vårt land. Efter att en lång rad av hans romaner och artiklar spelat en avgörande roll i avskaffandet av statarsystemet, ägnades en likvärdig ansträngning åt att förbättra åldervården (efter hans artikelserier eliminerade man de värsta missförhållandena och införde hemtjänst). Pionjärarbete bedrevs också i debatterna kring sport, prostitution och integrationsfrågor - med 1929 års Zigenarväg, och ungdomens sexuella kamp fick luftunderstöd när Lo-Johansson i artiklar försvarade tonårsflickors rätt att ta sexuella initiativ (vilket idag betraktas som en självklarhet, men på hans tid sågs som något mycket kontroversiellt).

Långt senare, med många romaner och novell- och artikelsamlingar bakom sig, skrev han vredgade artiklar om USAs bombningar i Vietnam, som alla refuserades, och han förbittrades över att stå utan en tidning att skriva i. Långt mer än The Internets har säkerligen den rättänkande publicistiska likriktningen bidragit till att sänka ner dagspressen i sin dödskamp.

Christian Bloch - Young American LP

2008-08-12T01:02:00.000-07:00

Christian Bloch - Young American LP

(Den här underbara dub techno-fullängdaren fanns förut att ladda ner gratis från Thinner; numera verkar den dock vara borttagen, men kan bytas ut mot det mesta som finns att hämta där.)

När man lyssnar på så här vacker musik är det inte längre aktuellt med självmord, tröga depressioner och svartklätt svårmod. I denna nya elektroniska musik har överlevandet möjliggjorts - mer än överlevnad, dock, snarare är det en poetisk, meditativ tillvaro vi välkomnas till, ett vänskapsförhållande mellan den elektroniske musikartisten (artist här som glamourglans och genikult - eller endast som ett taget namn, en anonym inskrift, en nod bland andra i ett oöverskådligt nätverk av nätverk) och omgivningen; vidsträckta lägenhetslängor, stadsparker, sovrum, buss- och tunnelbanesystem, maskinparker, havskanterna, träd, trottoarer, trafikljus, vardagsrum, allt detta som görs tillgängligt för artisten när maskinerna lärts känna lite bättre. De ger honom, vad han vill nå: musikskapande som upptäktsresande i jungfrulig inre mark, i vänners sällskap.

Vänskapsförhållandet återkommer i de stora upptäkterna i modern musik; det intima umgänget Hendrix förde med effektpedal och elektrisk gitarr; Lee Perry med rullbandspelare och mixerbord; Kraftwerks analogsynthar och trummaskiner; Aphex Twins preparerade pianon, egenskrivna datorprogram, sammanlödda hemelektronik. Jag-upplösningen och medvetandedelningen pågår ständigt. Befinner sig det skapande subjektet i männsikan, i maskinen, i båda och, eller någonstans mitt-i-mellan? Spelar artisterna sina instrument, eller styr ljudverktygen i lika grad över köttet? När människans herravälde över maskinerna rubbas till förmån för en mer jämlik relation uppstår vid tillfällen ljuv, visionär musik.

Ken Ring - Mitt huvud bara jiddrar

2008-07-18T14:58:00.000-07:00

Sweden's finest remakes one of the best songs ever.

And a remix of Ta Det Lugnt with Joell Ortiz and Smif-N-Wessun.

LL Cool J, the fanatic

2008-07-18T14:26:00.000-07:00

Where did LL Cool J get his hard flow? Through hard work, I guess.

"(...) at the time LL used to amaze me, ‘cos you go in his room – the dude would literally have twenty garbage bags in his room and they were all full of rhymes! He would just write and write and not stop! He was the most prolific dude that I had ever met, I couldn’t believe how many rhymes the dude would write! For every one you would say, he would have thirty rhymes to say!"

(From Unkut's interview with Dr. Butcher.)

K-Rino, MF Grimm

2008-07-18T13:38:00.000-07:00

K-Rino. He's releasing a triple CD, just like MF Grimm did... they are both pretentious in a good way, which is rare in rap (or in any field, I guess).

Like K-Rino, Grimm is a special MC, very serious, very creative, very original... and the man is in a wheelchair since 1994! Wikipedia adds:

"Facing narcotics and conspiracy charges, Grimm was sentenced to life imprisonment in 2000. He paid a one-day bail of $100,000, recording The
Downfall of Ibliys: A Ghetto Opera in those twenty-four hours.[7] During his stay
in jail, Grimm studied law. After filing many counter-suits, he was able to
reduce his sentence to three years and he was released in 2003."

Kleerup LIVE in Gresa City

2008-07-14T05:18:00.000-07:00

En ny svensk producent har de senaste månaderna ställt till det på topplistorna, hans låtar kan höras flera gånger om dagar på radion, och det som är märkligt är att han är riktigt bra. På Kleerups debutskiva kan man höra trevliga influenser från electro och house, och det hela är mycket snyggt gjort. Spåren med sång är bra grejer, men fetast är ändå de instrumentala sakerna, och framförallt I Want To Thank You For Nothing, som påminner på allra bästa sätt om Daft Punk och deras tidiga hits (här kan du ladda ner en godtagbar remix av den låten - orginalet är dock överlägset).

Konserten jag avnjöt med Kleerup i helgen var god, men kort. Hitsen låter bra live, men stjärnan själv var alltför borta för att ens kunna stå på benen för ett extranummer. Tråkigt för en annars trevlig kväll. DJ-paret efteråt spelade fina grejer och det var härlig stämning, men även de verkade ha fått för mycket då flera mixar flöt fram ganska fult.

I det lokala bladet läser jag att tillställningen var vild, härlig... artisten hällde ut öl på sina märkeskläder och spelade med sådan känsla att det inte ens behövde vara bra. Have you ever felt like you've been cheated? Hela den här rock star-mentaliteten, punken återfödd som självmedveten nonchalans och hemmatryggt gränsöverskridande... materialitet, tradition och hantverksmässig färdighet står här uppställt mot poserandet och hjärndöden i dagstidningarnas musikjournalistik, och den musikälskande publiken förlorar i slutändan.

Ryktet säger att Runkbåset inte heller befann sig i närheten av ett nyktert tillstånd under större delen av kvällen, men ändå var uppe dagen efter klockan sju för att sköta sitt skitjobb (och när jag är där är förser ingen mig med gratis öl och whiskey, vilket är jävligt synd.) Om man betalar hundra spänn och lägger ut mer stålar på blaskig alkohol kan man kräva att dessa rock-artister sköter sina arbetsuppgifter, dom också. Men sådana förhoppningar ter sig alltför fantasifulla när de kommer i kontakt med en inavlad mikrovärld där det anses föredömligt att göra bort sig med suputeri och kemikalier istället för att ge järnet och spela på höjden av sin förmåga... ibland är det stor skillnad på att verkligen förlora sig i en utflippad, dionysisk, självförbrännande Bataille/Nietzsche-liknande tripp, och att helt enkelt inte kunna hantera alkohol och droger på ett bra sätt.

Ryktet säger att George Clinton, denna funkens viktigaste jordliga inkarnation, sedan en tid tillbaka suger i sig crack vanemässigt, men att han trots detta ändå ger publiken fyra timmar oförfalskad funk vid varje föreställning. Om det nya electro-folket skall lyckas förvalta funken till en nästkommande generation får dom förslagsvis gå en längre kvällskurs i konsten att svettas och jobba på med hedern i behåll, annars blir det katastrof och disco-sjukan kommer breda ut sig (indy-pop och rosévin kanske t o m kommer att stiga ännu mer i popularitet).

I slutet av kvällen fick jag i alla fall tag på en promo-skiva från skivbolaget 24: Hours, där Kleerup enligt uppgift ska släppa lite fina grejer. Förutom honom vet jag inte vilka det är som bidrar på den mystiska CD-skivan, men det låter kompetent och väl avvägt, och man håller sig för det mesta inom electrons gränser. Det verkar som om den genren lever och mår helt OK, även i detta land.

New Nasty and Videos With a Classic Feel

2008-06-27T16:02:00.000-07:00

It feels very unlikely that this new Nas track is as good as it is... futuristic, political, a rock beat that isn't complete trash.

Someone once wrote on the Internets that Vordul Mega only writes about smoking trees, the struggle, and smoking trees in order to cope with the struggle. All his verse are the same... and still dope. His new video got a mid-90s kind of feel; black and white, basketball courts, ciphers. It is getting more and more appearent that he was the best MC in Cannibal OX (well, first, let us see if Vast Aires new album really is any good).

Cormega has now a video available for Live Ya Life. This is as close as someone ever will get to Keep Your Head Up.

Basic Channel like an old friend

2008-06-26T12:43:00.000-07:00

Listening through this Basic Channel-release was like seeing an old friend again. Having made the minimal techno and house of Thinner and Fragment a large part of my musical diet for the last few years, I could recognize the arrangments, rhytms and the chilled out atmospheres in these tracks. I guess they are like older brothers and sisters, or at least family. It is the perfect soundtrack for the monorail, the balconies of dense apartment buildings at night, or even at a bus high up in the Peruvian Andes.

So much listening pleasure can be derived here, as we continuously travel through den senmoderna, urbana, musikplanetarismen.

Briefly About Brazilian Cinema

2008-06-23T14:41:00.000-07:00

Thanks fucking God that some fresh new flesh and blood has been pumped into brazilian cinema in recent years... making a Hollywood-feature about finding meaning and a sense of direction in your own life, that would be entering onto a mine field of clichées and studio-dictated storytelling-tricks...

Last year brazilian director Beto Brant followed up his feverous social thriller O Invasor (The Trespasser) with Cão Sem Dono, a slow-moving, psychological drama with convincing characters. I just saw this film, and while it does not really drop any bombs on us, artistically or socially (like O Invasor did; and let us not even talk about the nuclear-explosive-type-level of City Of God or Tropa de Elite), it is a bit much saying that it is all about "romantic, 'f**k-the-world, no-one-understands-me' self-pitying monophony" , since it is exactly a such life-Geist that the film is trying to undermine, and overcome.

Other brazilian films to watch are the gritty Cidade Baixa, the low key police film Achados e Perdidos, and the extreme, low budget, family-drama Contra Todos.

Bicho de Sete Cabeças tells us the medicated hell of Brazilian mental institutions. Carandiru is a funny, warm, and shocking episode-like account of some inmates at the infamous Brazilian prison, where 111 men were killed in a 1992-riot.

O Homem da Capa Preta, the biographical feature of the renegade working class-politician and Brazilian congressman Tenório Cavalcanti, is the shit. It reminds me of Scarface... the same kind of myth-making storytelling, and the same verbal violence and unstoppable, iron-hard motivation that pedals the main character through the story (although with a distinctly different dream in their eyes), the same high density of hot scenes, the same dramatic duels and shoot outs, the same underdog, outsider perspectives, the same dope eighties music and far-out camera work. All of the movies mentioned are good quick looks into Brazilian society, but especially this one gives you a very nice introduction to the extremes of Brazilian politics.

- Say hello... to my little friend!

Rap Links Connect

2008-06-12T14:23:00.000-07:00

In my ears, Crooked I has always been one of the very most monstrous newcomers, skill-wise, not much more... but upon listening through Young Boss Vol 2 I see a writer rising up from between the rhymes, an author showing extreme concern for the construction of a line, details of rhyme patterns, cadences, rhythms, double meanings. Not to put him on a level with a Rakim, or an Eminem... but perhaps he will be there one day. Until then he will have time to develop a unique voice, which seems to be lacking at times; his attitude can be a bit too much, exagerated and simple minded. And the beats, well, they kick, bang, thump real well and all that, but with fewer variations. But it is a mixtape, not an album, and how can I can complain when he is working on a project with these people?

(The fact that he is recording with Ill Bill is beautiful... just like seeing Cormega and Immortal Technique on stage together... who finally has a new album coming out, by the way. Revolutionary Vol. 2 was partly monumental, and The 3rd World seems to be a good continuation, angrier, more concentrated. Go to his Myspace and listen to him share the mic with Ras Kass, Pharoahe Monch, Chino XL, Crooked I ... and Bootcamp Click's Military Mind. And he will be on Ill Bill's The Hour Of Reprisal. FUCKING CHRISTMAS DAY. Somewhere here lays the seeds to the revival of the rap genre, in the battle field where the seven-headed hydra of industry funk will be slayed, where veterans and up-and-comers connect, and Ice-T leads the troops).

Normally the staff at Runkbåset only read blogs looking for the few valuable Zshare-links, but the old favourite Cocaine Blunts, and the newly added Byron Crawford - The Mindset Of A Champion, are also worth their weight in writing. Noz at Cocaine Blunts keeps a low profile, but it is hard to miss his love and dedication for obscure rap history and its present mutations (and for the art of putting a sentence together, something screamingly missing 'round rap blogs). Crawford does not write on the low, he pumps it out over the top, with fuses blowing, and the HATE-O-METER in the red, in traditional, american alcoholic, self-obsessed, rhinocerous-like, HST-style.

Spliff Huxtable is a good source for instrumentals, both classic and fresh for the day... and because of this post, among others, you will find Ripped Open as one of the permanent links on the right, next to the regular, mumbling, stuttering, fleeing, unevenly updated flow.

Pistolteatern; antagligen en tung scen på 60-talet...

2008-06-06T08:59:00.001-07:00

Anders Wahlgren - Pistolteatern 1964-67

Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen... hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar... osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument... för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar... för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre... någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta "var en rockopera med en historia om en kille på glid", och som 1998 blev "en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen." Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O'månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne "Loffe" Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat... sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar... inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå... den här boken är faktiskt läsvärd.

Den smutsige lille luffaren och den smutsige lille diktatorn

2008-06-04T22:27:00.000-07:00

Det märkliga med en film som Moderna tider är att den faktiskt är så bra som ryktet gör gällande; en rolig, otroligt stark och infallsrik satir på industrisamhället, som nidporträtterar det rullande bandets uppfinnare (antisemiten, arbetarhataren och fackföreningsfienden Henry Ford) och skildrar den dagliga kampen i hemmet, fabriken, fängelset, på gatan med mycket hjärta och rättfärdig vrede, men endast genom att använda scen efter scen med den allra mest fysiska sortens ramla-på-röven-humor. Och vi lär oss att det enda sättet vi kan klara oss igenom detta sociala helvete, denna luftkonditionerade mardröm, är tillsammans, endast så kan vi leva och överleva, och röra oss framåt.

The Tramp and the Dictator handlar såklart om The Great Dictator och det är intressant att höra folk prata om situationen denna film föddes ur; Hitler och Chaplin var på 30-talet antagligen planetens två mesta välkända personer, mustaschen hade de gemsamt men en av dem representerade terror och förtryck, och den andra djupa skratt och underdog-perspektiv. Det var dock mer än moderiktigt ansiktshår de delade - de var födda samma vecka, samma månad, samma år, och fick båda uppleva grov fattigdom, svåra motgångar, och se samhället skakas i grunden av grava sociala kriser innan de beslöt sig för att lämna sina hemland och förändra världen. Vi får också veta att Hitler tog teaterlektioner för att putsa sina uppviglarfärdigheter, något som, enligt en samtida tysk iakttagare som kommer till tals i filmen, mer än något annat tog honom till makten... Chaplin ska också ha sagt att Hitler var en av de största aktörer han någonsin sett. Det var i hög grad så Det tredje riket skapades, genom storslagna spektakel, en expansiv framåtanda (alltså riktigt jävla drag under galoscherna) och en estetisering av politiken.

Annat intressant är när man får se arkivfilmer från nazi-möten i USA; på trettiotalet anordnade det amerikanska nazistpartiet (som följde det tyska partiprogrammet till punkt och pricka) massmöten med 20 000 deltagare, och vid samma tid konsulterade chefen på MGM ständigt den tyske ambassadören när nya filmprojekt skulle flaggas igenom, man ville ju inte göra något som gick emot tyska intressen... stora delar av Hollywood praktiserade alltså indirekt nazi-censur, och Chaplin fick finansiera sin Hitler-parodi ur egen ficka, och oroade sig med all rätt för att hans film inte skulle få visas överhuvudtaget... det var väl också helt i sin ordning, för America was doing big business with Hitler, han var ganska populär till skillnad från judarna, i alla fall fram till Pearl Harbour - men det är en annan historia.

Farväl till Brasilien

2008-04-20T16:49:00.000-07:00

2008/04/22:

Jag hänger upp en indisk blomsterkrans i trädet vid motorvägen, och därmed säger jag farväl till Brasilien.

Två och ett halvt år av mitt liv har flutit fram över dessa motorvägar... två mer än planerat, men hur skulle jag kunnna säga åt livet hur det ska bete sig? En del säger sig kunna förutsäga vädret, mäta mänskligheten, och med någon slags exakthet definiera Internets natur, men oförutsägbarheten, ir-rationaliteten, okontrollbarheten och assymetrin är det levda livets främsta kännetecken, dess kärna. Att inte kunna förutse de nästkommande händelseförloppen, denna rädsla inför det okända, är det allra skönaste.

Metafor, meta-litteratur

2008-04-17T15:56:00.000-07:00

Vad Enbris hatar som metafor kan mer precist beskrivas som en specifik meta-litteratur; lismande prydnadsskriverier för "avant garde"-skrået, konst för konstens (och dess alienations) skull. Litteraturen borde stå ansvarigt inför livet, och tjäna livet. Därför kan man hata poet-poesi, dyrkandet av inspirationsposer, bildrunkande, "surrealism av sämsta slaget" som gjorde den visionsmässiga slappheten och planlösheten till sitt riktmärke (sånt som Arthur Lundkvist bara älskade lite för mycket).

En bild kan ändå vid tillfällen, på något sätt, som man säger, spegla den enorma livsprocessen, och bryta genom de bokstavsmassor av vanor, lathet, brus och tjatter som språket utgörs av, och röra sig framåt, fortplanta sig.

Vad är värdefullt med lyrik? Att man där kan framföra sådant som passar dåligt för essän och tidningsartikeln. Heiner Müller sa att "det som ännu inte kan sägas, kan möjligen sjungas", och det ligger nåt i det. Visionär lyrik är värdefullt, eftersom den likt SF söker förutsäga framtiden.

"Surrealismen" var fin när den avvek från kitschig bildspråkspragmatism och tog näring från traditionen, och närmade sig historia, politik, krig, mystik, rymdresor. Med detta klarnade språket också av och steg ut från pappret, mot livet. Varje självmedveten skolbildning är dödfödd, likt allt skrivande för en idés skull. Med detta dömer man inte ut enskilda diktare, men merparten av deras produktion.

Möjligen kan man läsa detta som en längtan efter "politisk dikt", men det är inte det specifikt "politiska" som känns viktigt, men en angelägenhet att åstadkomma en slags livs-lyrisk växelverkan. Meta-litteraturen kan delas i två, den som görs för litteraturen, och den som görs för att bryta upp det litterära fältet och leda den kreativa processen ut i livet, alltså ett skrivande som inte bygger på litterära referenser, men sociala relationer.

Vietnam-rap

2008-01-06T12:34:00.000-08:00

R.A. The Rugged Man's vers på Jedi Mind Tricks senaste är något av det bästa historieberättandet jag hört i hiphop. Hans 200 rader av Vietnam-trauma är bättre än både Rakim's Casualties Of War och Immortal Technique's Bin Ladin.

Att avnjuta ett sådant mästerligt handlag med orden får mig att återbesöka hans katalog där en hel del halvklassiskt material går att finna. Man kan bara instämma i Rockthedub's utnämnande av honom till en av underjordens osjungna hjältar. Lyssna på Renessaince Remix, Lessons, Chains, Poor People, Black And White, och Uncommon Valor med Jedi Mind Tricks. Läs sen den här intervjun.

Att se Film

2008-01-06T12:15:00.000-08:00

Att se film "filmskolekritiskt", dvs att "leta efter fel", är ett värdelöst skådesätt. Film är mer än manus, budget och de inblandades sammanlagda insatser. Det finns beståndsdelar i en film som är omätbara, som är mer av en "mystisk upplevelse" än nåt annat, som inte kan beskrivas men endast ses, som inte kan analyseras men endast kännas. Med detta kan man förstå den brasilianske kultfilmsregissören José Mojica Marins när han förklarar i en intervju att film är hans religion.

Föraktade genrer

2008-01-06T12:12:00.000-08:00

Musik-videon utan musik finns antagligen redan, och skate-videos innehåller ofta betydande delar utan åkning, men när kommer den första porr-videon utan sex?

Vilka av dessa föraktade genrer är det som jag verkligen behöver? Behöver jag kanske egentligen närma mig det som kallas Fan Fiction?

En kort jämförelse mellan Brasiliens och Förenta Staternas städer

2008-01-06T11:38:00.000-08:00

Brasilien är identiskt med USA.

São Paulo är New York, med sin industri och stress.

Rio de Janeiro är Los Angeles, mer avslappnat, mer strandraggare, med bergmoln av elektricitet över de gröna kullarna och radiomasterna som leder skeppen mot hamnarna, stränderna, horhusen, kokainslummen. Rio är staden där stjärnor föds och mördas, centrum för brasiliansk film, och hem för Globo, världens tredje största TV-nätverk.

Brasilia är likt Washington DC - proppfyllt med ockult arkitektur och ockult stadsplanering.

Zodiac

2008-01-06T11:26:00.000-08:00

David Fincher är inne på sociopater och sociala spel. Efter Seven, The Game, Fight Club: Zodiac. Jag kommer inte ihåg The Game, men jämfört med Seven och Fight Club är Zodiac mer Hollywood till formen, alltså för lång och med en början som är märkbart starkare än den sista timmen. Spektaklet är ändå värt att ladda ner, men personligen hade jag väntat mig mycket mer.

Taxi Driver

2008-01-06T11:20:00.000-08:00

Taxi Driver kan ses många, många gånger. Få filmer är så outtömliga, på så många nivåer - fotot, musiken, klippningen, manuset, skådespelarna, vinklarna, tidskänslan, ensamheten, det urbana förfallet, den förvridna kristendomen, det krypande vansinnet, de nakna känslorna, äcklet, det nakna våldet.

Från sin taxi ser Travis Bickle förfallet överallt, i hororna, knarkarna, tiggarna, ungdomsligisterna, hallickarna, och i sig själv. Han känner de låga drifterna leva i honom. Det går inte att sova i staden, porrbiografer hjälper inte, huvudvärkstabletter hjälper inte.

"All I needed was a sense of somewhere to go... I don't believe that one shold devote himself to morbid self-attention... I think one should become a person like other people."

Mer än något annat är Travis en förkroppsling av den moderna staden. Han är alienationen, dekadensen, de förlorade illusionerna, slutet på det sociala kontraktet. Och han representerar rening genom rå kraft, pånyttfödelse genom utrensning.

Det mänskliga ägget

2008-01-06T08:27:00.000-08:00

Copyriot har länkat hit under rubriken Kringkultur. Det är passande. För oss är motkulturen jävligt död, och kanske även begravd på en specifik plats. Samma sak med förkulturen - förhuden är inte betydande eller helig för oss, men möjligtvis stortån, eller det mänskliga ägget.

Lorenzo Lamas - South Stockholm's Book Of Death

2008-01-06T07:57:00.000-08:00

(This is a translation of Södra Stockholms dödsbok, published by the mysterious and notorious Högdalen Business School. The original text can be found here.

Lorenzo Lamas, guest professor at Högdalen Business School, presented us with a broken text, the first part clear and concentrated, and in the second part a stiff genre-formalism sets in. The reason for this is probably that the author wanted to publish the text in some glossy business magazine. However, this forces me to modify the text, delete some repetetive and stereotypical parts, save the essentials, and so change a little bit of the meaning, or at least change the form in which this mix of theory, satire and lived literature is presented in.

South Stockholm's Book Of Death can be read as a continuation of a theme common to christian, muslim and buddhist mysticism, that is killing your own self, your ego, "cutting the head of your personality". When this mystic practice meets with the de-individualization of present day society, and is put in contact with the revolutionairy activity of the working classes, it's fucking dynamite.)

***

South Stockholm's Book Of Death

Death is nothing to play around with. You have to handle it carefully. Not like Antonin Artaud who one day in november 1947 declared war on his own organs. That is clearly taking things a bit far. But it can be good to kill yourself a little bit now and again.

Next to the suburb where I live there is an old grown-over landfill. I go here often, sometimes in the middle of the night, when I feel restless or unsatisfied in some way. I feel like that pretty often, so I consequently spend quite some time here. The top of the landfill is the highest point in Stockholm. I am sitting in an old car-seat right by the edge, looking down over the south of Stockholm. I go here when the world is turning to slowly, to fast, when you never call me, or when the five last missed numbers on my cell phone ends in zero zero(1). Most often when the world is going too slowly. I get stressed of not being stressed and I have to produce all the time to feel good. Do things, find new artificial needs, new kicks, new drugs and new people to fall in love with. I am completely empty and have to find things to fill up with all the time. Once upon a time this scared me. It felt "unnatural". I was not "myself". But now I have killed "myself". Now I am my desires. No more and no less. Since I have realized that is has to be this way I feel so much better, in fact better than I have ever felt. I can die and be reborn all the time. I don't have to be anything I don't want to. Least of all I have to be normal. I can be whoever the fuck I want to. I can die and resurrect as Lorenzo Lamas, a b-actor with writer-ambitions and a strong homoerotic image. The only things I have to pay attention to are some basic needs like eating and sleeping.

It is exactly at this point you have to be careful. Not to go to extremes. I suspect that was exactly what the french playwright and actor Antonin Artaud did that day in november in Paris. Artaud however had an extra big reason to be mad at his own organs. When he was a kid he had a brain fever that never really let go. He had a headache his entire life. Besides that Artoud suffered from cancer and died a couple of months after his declaration of war.

But he was on the right track, despite the exaggeration. It is totally logical that Artaud who said that he was born of his own works, of his creativity and not by some mother, sooner or later have to deal with his own organs, his own body. With the illusion of "the human being". We are what we do. Not what we are born to or what we are expected to do. There are no housewives who like to be housewives because of nature or men that are born to be car mechanics. That things end up that way anyway depends on the way that we are trained to believe it has to be that way. That we are tricked into believing that there is an original human being that is made in different ways from the beginning. That we during our entire life are divided into a bunch of categories. Man, woman, white, black, worker, young, old and so on. Most characteristics are forced upon us so that it will be easier to control and make money of this control. If women are to work for free in the homes it is of course good if they believe that this corresponds well with their inherent caracteristics. If society needs car mechanics it is convenient if some people think that they are genetically suited to be intrested in engines. If someone wants to sell popular culture it's not a bad idea to invent the category "youth". There are a lot of forces telling you that you are in a specific way. Ad agencies, school, Rigmor Robert(2), psychologists, christian democrats, big business. All of them are of course lying because of highly selfish reasons. For you to behave in a special way that they profit of. I could be a little bitter and claim that we work round the clock producing personalities that fit into the different categories. But I will save that for another time. Now you have been warned anyway.

Start from the other way instead. I am nothing(3), but can become more or less anything. Grab ahold of something and start producing yourself. A different human being, an activity or a thing. How does this thing work? What can I become with it? Be careful when it comes to things though. Most products are totally idiotic and the way we are meant to use them are even dumber. But everything can be used in a different way than it was originally designed to. Well, not really everything. Perhaps not shampoo against dandruff, but definitely popular culture, alco-soap(4), Internet, spray cans, pieces of cloth, sidewalks and cobble stones. And of course, all ways are good except the bad ones. And remember that things are useless in themselves. It is only when you use them that they fill some kind of function whatsoever. You have to give away, or perhaps even throw away all things you have not used the last month.

The only thing left is the same old problem. Society, also known as "The Empire" or "The Global Biocontrol Industry", is thus designed that you have to work in order to get the things that you want. We are also divided into categories that make it easier for us to be controlled. But if can we kill ourselves perhaps we can also kill society. Let us all form a big death cult, where we once and for all can settle with all the ideas about ourselves. Kill categories like "human being", "normal", "man", "woman", "worker", and all other stupid labels they opress us with. Kill the idea that we have to produce anything else than things that satisfy our desires. Society, as we know it, will fall the day when enough people feel that they don't have time to work if they are going to be able to satisfy their desires in an effective and stimulating way. When we no longer allow those who make money on our work to define how we "are". Then we all together are going to be forced to find a new way to organize existence. New ways of being. A new world where you work very little, but produce things all the time anyway. I imagine that society as a fat orgy in roman times, but with modern toys. Or perhaps not. That is something we have to reach a conclusion about together, and we'll see where it all ends up. Until then you have to promise not to go to extremes, like Antonin Artaud. You are probably going to have to both eat and sleep. But don't forget to kill yourself every now and again. That can be real fucking refreshing.

(1) Telephone numbers from swedish governmental and municipal institutions usually end with the numbers zero zero.
(2) Rigmor Robert is a swedish psychologist who is know for defending a "biologist" point of view in public debates.
(3) Or, like Olof Petterson says in Deleuze och Platon - Filosofi som förvandling "I am a black hole, a singularity, with only the simple experience of once having been sun".
(4) There are cases in Sweden where teenage girls have drunk this kind of soap to get drunk. It works, but I wouldn't recommend it.

"The Kingdom Of Heaven Is Within"

2007-11-16T06:54:00.000-08:00

"So wide you can't get around it
So low you can't get under it"

"The funk, the whole funk and nothing but the funk"

En dunkel avläsning

2007-11-16T06:52:00.000-08:00

Om Keanu Reeves agerar slappt och uttryckslöst är det för att vardagen runt honom bäst kan beskrivas som slapp och uttryckslös. (Han är knappast den skickligaste nya skådespelaren, men möjligen den största, i mytologisk mening).

En sjysst film och sjysst röka är det mesta, bästa man kan hoppas på här nånstans i västerlandet, utan pengar eller kvinnor.

Skillnaden mellan kartläggarna och fågelskådarna

2007-11-16T06:50:00.000-08:00

FOTBOLLS-VM, FULLSTÄNDIG BEDÖVNING

INDUSTRIELLT TRAV

Precis som travbanan går historien runt och runt, och det bakomläggande systemet löses trots trägna studier upp i otydlighet.

En fjäder, eller fritt fallande lättpartiklar, eller exempelvis en plastpåse, rör sig helt och hållet beroende av yttre förhållanden (vind i atmosfären) i spiraler, i fria bågar.

En fluga ritar upp ändlösa vektorer; det är en enhet som besitter en sorts intelligens, som trots sina begränsningar visar på en fantastisk ingenjörskonst.

En fågel är nåt helt annat.

Förlorade kluster har påträffats

2007-11-16T06:48:00.000-08:00

Förlorade kluster har påträffats.
Gå tillbaks och följ länkarna.
In i "världen".

RÖD är fabrikshelvetet, nattlig prostitution

BLÅ är satelliterna i rymdens utkanter

GUL är död, blek öken

GRÖN är informationsflöden, -väggar

Polygonsk populärkultur

2007-11-16T06:04:00.000-08:00

I och med 1900-talets sekularisering i västerlandet behövdes nya Jesus-gestalter, något som Goretex, trots sina tillkortakommanden, hade klart för sig när han talade om Non Phixion som "the new religion, like Hendrix down at Rainbow Bridge". Varje rock-stjärna erbjuder Jesus-poser, och i varje nedslag i den moderna musikens historia går det att finna ett slags trosystem. Populärkulturen har till viss del övertagit religionens roll att förmedla mytologi och föreställningar om den värld som är bortom och bakom vår synliga, fattbara existens.

Poulärmusikens historia är mytologi, inte bara i meningen överdrifter, skryt och obekräftade anekdoter, men också mytologi som ett sätt att organisera och förmedla erfarenhet bortanför teorins och propagandans gränser (på samma sätt som Gudstanken är ett sätt att tackla tillvaron där vetenskap och rationellt tänkande är otillräckligt).

David Bowie är likt Kraftwerk, Pink Floyd och Metallica tankemusik; men enbart polygon, enbart nihilistisk värdeförstörelse. Arkitekturen, porrmodellerna är av polygoner, allt här är ljus, elektricitet, här föds en människa som är helt och hållet framåtstörtande, destruktiv kraft. Vad är viktigt? Andra sidan av Low, Space Oddity, Starman, Life On Mars. Allt annat substanslös, mjäkig "rock-lyrik" och icke-polygonskt poserande.

Likt Kapten Nemo vet Major Tom att verklig hastighet endast kan hittas på havets botten. På andra sidan av Low stöter den nihilistiska processen på maximalt djup, splittras i polygoner, och slungas vidare i polygonsk bärkraft; en hypermodern, innehållslös farkost som lever vidare i elektricitet och elektronisk kultur.

C.R.A.Z.Y. är likt River's Edge och Rumble Fish en trevlig nordamerikansk ungdomsfilm, men också en film om den heliga, helande musiken och dess uppenbarelseformer. I det fantastiska ljudarbetet sträcker sig skärmen ut mot synaren i en polygonsk rörelse, men det är inte en öppen film, den följer mallen där regissören tryggt knyter ihop allt i slutscenen, istället för att låta historien spinna vidare i ditt huvud, trogen tillvarons trasighet. Livets musik är assymetrin, ogreppbarheten, att "Guds vägar äro outgrundliga", Joy Division, New Order. Helvetet är en värld utan sammanträffanden.

jmf: "Toward The Plastic: The New Alchemy", By Giddle & Boyd

Johan Jönson (in english)

2007-10-21T16:59:00.000-07:00

"Out of bed early. Went to the window, like every morning. I'm asking the world, or at least this place, with this morning ritual."

Some works continue, refreshingly undisguised, into Johan Jönson’s books of “poetry”; some jargon from Heiner Müller, some drug-and-sex-metaphysics from Burroughs, and some concepts from Deleuze, Virilio, and others. However, it is also possible to absorb him as death metal, grindcore, Skinny Puppy, Meshuggah, Autechre, Merzbow. That is probably the interpretation that will get you the closest to these books.

The two years from Johan Jönsons debut Som Samplingsdikter ("As Sample Poems") to Näst sista våldet ("The Next To Last Violence") are important. The form has been straightened up - each spread is four lines, an empty line, another four lines, and the same thing on the other page, which is a contrast to the debut’s rambling, lightly edited first person monologues. The subject-matter also finds itself more concentrated. The undertitle Stycken ur anställningen ("Pieces from the employment") hints at a movement away from the autobiographical to stark images of work in hospitals, laboratories, apartment buildings, subways, civil war, insect-consciousness. The text has become more naked, open, without hope - and fertile. We can continue here.

Much of the bleeding heart anarchist-sentiments that always could be found in the earlier books have been sweated away when we come to I krigsmaskinen ("In The War Machine") - even though the tendency to research and analyze the planet remains. Something could be said here about writers who take efforts to create other stories than those from their own short life, who write themselves out of their own shitty angst and self-absorption (what Swedish poet-turned-aphorist Vilhelm Ekelund called "lyrical 'unhappiness' -: cowardice, a feminine bluntness in reasoning-tools, feminine self-pity, lack of interest in the truth".

I read MONOMTRL as "one material" - a mass where everything affects everything, everything is needed (an outgrowth on the Spinoza-Deleuze-branch) - but also "materialistic"; all noise is needed, all the dirt, all distortion, all the patient, waiting, trying, testing, experimental work. Here it means descriptions of cities, blurry monologues, over-edited samples, noise, work-place-reports, distortion, repetition, in an unstructured composition; an open system, a continuing work.

"WHAT MEANS SOMETHING?
Unresolvable oppositions.
Other people's suffering.
Sex-less blow jobs.
Short stories about God."

Here follows some excerpts from MONOMTRL, translated into english.

***

9

Vibrations woke me up in the middle of the night. Had dreamt about death as a well-doer. An infinite number of nurses in white that floated forth and gave deadly and painless injections to everyone who preferred to be dead, but were afraid of the process of dying itself. Before the injections the nurses fulfilled everyone's last sexual desires.

***

OPEN FIELDS

... an open space in different grays ... between ... the cast concrete-foundations that ... gives support to the city-states streets and squares ... an annihilating light ... on its way forward ... entering ...

-

... a parking place ... thrown out into space ... outside of ... the city is felt ... in connection to ... an incalculable shopping center ... but ... going away ... or drowning ... a dull electric ocean in an artificial green that ... floats ... a slow-flowing transparence ... an interstellar gel ... reflections of light ... and subject the decorated shopping cart ... that is about to speak ...

-

... steppe-desert-landscape-sepia ... insoluble with the sepia of the production ... heaven and sand is blurred together ... chopped-of cattle head ... or buried cattle ... close ... in the feverish and very slow phenomenology ... dusk and dawn ... unidentified floating particles ... dissolution between vision and experience ... a deserted barn ... mild hallucination about wide-spread death ... and a possible newly awoken glitch ... to restart from ... to finish ...

-

... glistening green corridor in movement ... geometric waterfall of fluorescent lamps ... a clinic and seducing vacuum-draft... right in front of ... on the same level ... nothing behind the mute and static light-flow ...

***

IX

If we could see the networks of electricity, telephone- and computer-communication with our own eyes, we would see that matter has freed itself and has started thinking and that the earth is covered by an aura of diffuse light.

***

AN ARGONAUT MACHINE

1. Play. Cum. Noise. Through

2. me. Yes. Rectally. De
stroy. Play. Re

3. Make me. Stop. Wombs
pump. In
spurts out

4. 5. symptom-carriers. Silver dots. Directly
in the motor-wheelchairs. Rec. The Dollar Sign.
Rerewind. In the out
march of microbes. The front
asses constitutes a. Noise. Single. In.

6. 7. 9. A coordination system. One.
Mumbling. Wide open mechanical and.

8. Flat abyss. In. Silence. Still. All
directions. Play. The surviving.
Mumbling. Shit on the or
igin-machine. Give us
residence permits and. Fastforward.
Our daily. Blood sacrifice. I
give birth and kill. One

10. 11. 14. triangle. Becomes and
becomes. What you want. Pause.
Die. My body. A negative circle.
Are no longer. Use.
Noise. Flicker. Play. Here.

15. Chopped of body
parts. Of me.

16. 17. 29. Rec. Mirror-rectangular. I am made.
To that slave. Rerewind. Play.
I can constitute. If. Again. Bubbling

13. silver dots. I. Am re
territorialized. I.
The pentagon. On bare.
Knees. Stop. With gaping
eyes. And gaping

18. 20. 19. mouth. And. Noise.
Fastforward. Rerewind. Play.

24. Still. Rec. Mumbling. Chopped
up-bodily-ness. Here.
Scrawling. My Heart. Pause. But.

25. 26. 44. That is. Play.

29. 28. A technical. Artefact. Play. Pause.
Yes. But. That.
Fastforward. Rerewind. Still. Working.
For. Mumbling.

27. The girls. Noise.
Flicker. Silence.
Play.

23. Rec. About. Mani. Hackings.

31. Padme. Rec.

¥‡ºŠ™§. Hum. Mmmm.

Psykogeografiskt TV-tittande

2007-10-21T16:03:00.000-07:00

Adam Sleek spelade musiken från The Partridge Family oavbrutet när Shaun Partridge besökte honom 1988. I början var han irriterad på sin värds sätt att stirra på honom medan han sjöng med i varanda ord, och att vakna upp till samma låtar varje morgon. Men efter ett tag insåg han att, nämen hejsan, det här är ju bra musik. "I had the revelation that the people in The Partridge Family were the gods and goddesses you read about in school. They've been around since the beginning of time, but they had different names in different ages. And in 1970 they decided, `Hey, let's get a hit TV show.'"

Men templets medlemmars speciella relation till TV-apparaten handlar det här dock om mer än en nutida manifestering av Jungs eviga arketyper. Med hjälp av droger och tålmodigt mediterande framför dumburken kan inkännandet i tv-världen intensifieras.

"Our religion is the perfect religion for the new millennium. The television is our god. Our symbol is the eternal CBS eye. Everyone worships TV. We're more real than Christianity. You can turn on your TV and see our religion".

"I was really drunk on Jack Daniel's and I was just calling people nerds and this girl attacked me. Some guy got punched in the face. Stuff like that does happen. Stupid drunk chaos is a part of people's lives."

"I've always liked the kind of experimental theater where the audience is also involved. That's why I would go out and yell things, to try to involve everyone in the excitement.

Psykogeografi kan mycket kort och enkelt ses som produktivt felanvändande, vare sig det handlar om stadsplaneringen, parkbänkarna, gatunätet, eller ny, hipp teknologi. I Richard Linklaters långfilm Slacker möter vi bland andra nörd-existenser på drift en ung man som låter sin tid domineras av ett aktivt, nyskapande tv-tittande. Han har inrett sin lya med maskin efter maskin uppstaplade mot väggarna, alla påslagna, alla inställda på olika kanaler. När han frågas vad som pågår svarar han löst om att han skapar ett slags strålningsfält, ett harmoniskt system, "det håller på att ta sig nu", det är något hittils okänt han söker i felanvändandet av tekniken. Man påminns om David Cronenbergs Videodrome. Kanske handlar det om en lägenhetsinstallation (en parallell till Kurt Schwitterz, och neoisternas lägenhetsfestivaler).

Copyriot skriver då och då om långfilmens död och det har man rätt i. Man bör se bara slutet eller de saftigaste bitarna, långfilm, kort sagt långdraget. På biografen saknar vi fjärrkontrollen, framför tv-apparaten saknar vi tangentbordet. Vi gillar vad vi ser i TV-serier som laddar sig upp och ner i nätet i en slags folkförflyttelse och mytologisk väv, nu när TV-skärmens otroliga, psykedeliska kraft och kraftiga organisationsförmåga blandas med datormaskinens läs-och-skriv-möjligheter och platta nätstruktur och ännu plattare skärm.

The Dreamers är historien om två incentuösa syskon och deras förtappade amerikanska vän som lever en bohemisk och hedonistisk, filmhistorisk drömtillvaro i syskonens luxuösa familjevåning i Paris under några veckor i maj 1968. Den förslutna smågrupptillvaron utvecklar såklart snabbt sin misär, sin svartsjuka och sitt integrerande, och fransosen är en maoistiskt föräldrarevolt och amerikanen en naiv romantiker som båda gillar sina klichéer. Vad som istället är intressant är hur nära dessa ungdomar har till att leva ut favoritscener från sin filmkonsumtion (en impuls som får utlopp i ett slags Gissa-Filmen-Sanning-Eller-Konsekvens-spel). Detta blir det viktigaste för dem, och filmens hjärta. Från majrevolten i sig syns inte mycket, men det visas med all önskad tydlighet att utvalda filmscener kan fungera som instruktion i vapendragning.

En Thinner-presentation, del 1

2007-10-21T15:59:00.000-07:00

I sin verksamhet skänker Thinner människovärlden åtskillig elektronisk svalka och porös minimalism. De esoteriska ljudlandskap och lyssningsvägar som har uppdagats av IDM- och ambient-avdelningarnas främsta begåvningar sätts här samman med dub-, electro- och house-genrernas brukskvalitéer. Thinner representerar det bästa från två världar.

En presentation av de släpp som vi här på Runkbåset ständigt återkommer till känns ofrånkomlig.

Rktic - Northern Lights. Perfekt avvägda minimala saker i 15- och 20-minuterslåtar? Ja tack.

Dolby - Dub Expo EP är perfekt dubbig, atmosfärisk minimalism.

Nulleins - Freeway EP samsas fint mellan solsken, pumpande house-techno och Jean Michel Jarre-äventyr.

Marko Fürstenberg - Gesamtlaufzeit LP är en perfekt sammanhållen platta med många dynamamiska och atmosfäriska spår att gå in i. Oakland. The Berlin Wall. Kort, en klassiker.

Holger Flinsch - The Watcher And The Tower EP. Första låten Navigator exemplifierar perfekt den svalkande brisen vi behöver under dub-resandet. Endast Tim Hecker har gjort nåt likvärdigt i genren bruten radiostörning och öpnna landskap. I Timewind förflyttar vi oss över svindlande urbana landskap och tät industri, vi är inte längre i Karibien utan femtio meter över marken i Väst- och östeuropa, och vi ser Paris förorter, Amsterdams dammbyggen, Fabrikerna i Rühr-området, Tjernobyl, hamnarna vid Östersjön. Moonfloat är nåt helt annat; exemplarisk ambient minimalism för spårvagnen, tunnelbanan eller chill out-avdelningen. The Information är mer kvadratisk, men ändå en vacker åktur i maskinen.

Benfay - One Touch Button Music LP har en del exemplariska twists and turns.

Holger Flinsch - Discovery EP. Första spåret är en svepande skogsutflykt med Jean Michel Jarre-influenser, och därefter går man över i ömsom sträng och ömsom förlåtande nytechno.

Ben Businovski - Simulacraic Wonderland. "According to Ben, the album tells a story - 'something of a futuristic, cyber-punk, film-noir anime film.' The tracks were written prior to his move to South Korea (where he presently resides) while at student at the University in Australia. Time spent watching Hong Kong action movies and Japanese animation inspired the quixotic idea of an Asian megalopolis."

Sensual Physics - The Thin Girl. Mästerlig, chilled-out klubbmusik.

Benfay - Born On A Houseboat. Benfays senaste är något av det bästa som kan höras i genren.

Björk och Aphex Twin: Skapande som ensamhet och vänskap

2007-10-21T15:50:00.000-07:00

Björk är det kvarlevande renässansgeniet, den senaste myten om den ensamma och mångsidiga konstnären. Hennes gestalt tecknas tydligt i en intervju med Aphex Twin där musikern berättar att hon länge velat arbeta med honom, att hon skickat dit advokater för att underteckna kontrakt, osv. Men för honom fungerar det inte så, för att han ska göra nåt med en annan artist måste de titta förbi först och röka en spliff och dricka tjugo koppar té; han föredrar helt enkelt att göra musik med sina vänner.

Aphex Twin är en av dessa stora, varma ironiker som ser vänskap som grund för allt verkligt skapande. Även om Björks senaste erbjuder oss några riktigt heta spår (som Declare Independence och The Dull Flame Of Desire) lyssnar vi längre och mer innerligt på Aphex Twin.

Skapande är inte ensamhet, men vänskap.

Inigo Kennedys egna produktioner

2007-10-21T15:15:00.000-07:00

Första låten på Inigo Kennedys första släpp låter "europeisk". Vad menas med "europeisk" om inte nåt kallt, progressivt, episkt, tillbakaframåtblickande, alltså nåt med syntetiska stråkar och komplicerad trumprogrammering. Däri nånstans ryms både essensen av hundratals år framsynt filosoferande och konstnärligt skapande, och referenser till Rother, James, Plaid, Empire (men inte Detroit eller Tokyo). Kanske det här kan kallas "musik för ruiner"? Heiner Müller hade gillat det. Det är inte bruksmusik, men lyssningsmusik på samma sätt som Müller skrev meta-teater.

Glöm inte att även spisa Kennedys visionära live-set.

Dziga Vertov, 1918

2007-10-16T04:28:00.000-07:00

"I am the camera's eye. I am the machine that shows you the world as I alone see it. Starting from today I am forever free of human immobility. I am in perpetual movement. I approach and draw away from things--I crawl under them--I climb on them--I am on the head of a galloping horse--I burst at full speed into a crowd--I run before running soldiers--I throw myself down with the aero planes--I fall and I fly at one with the bodies falling or rising through the air. "

Våldets historia slutar där Batman börjar

2007-10-09T19:47:00.000-07:00

På extramaterialet till A History Of Violence säger Cronenberg att han först tyckte att manuset var mainstream, men att han med tiden fick för sig att han kunde göra nåt eget av det. Och så blev, en tv-movie med halv-intressant psykologi och återhållsamt Cronenberg-slafs. Han borde kunnat hitta nåt hetare material att lägga ner tid, energi och såna fina grejer på.

Bland alla klassiska superhjältar är det egentliga bara Batman som fångat mitt intresse. Som barn såg jag Adam West lysa varje vecka i TV-mediets fulla strålkraft, och jag läste de klassiska seriealbumen, för att senare avnjuta Tim Burtons filmatiseringar. Idag såg jag Batman Begins, efter att en vän berättade att denna filmatisering fokuserar på Batman-historiens mörkare sidor.

Medan de två första filmerna ger oss en något sentimental och teatralisk Batman-tolkning (som vanligt med Burton) uppehåller sig Nolan vid föräldrarnas död och de vedergällningsplaner som driver den unge Bruce Wayne i sin metamorfos från dyster rikemanspojke till fullvuxen läderlapp, allt kriminellt slödders obevekliga hämnare.

Historien läggs fram på ett sätt som kanske inte är trovärdigt i eran verklighet, men som stämmer väl överens med Batman-universumets inre logik. Regissören frågar sig hur man kan drivas att dedikera hela sitt liv och alla sina resurser till brottsbekämpning, och göra om sig själv till ett namn, en legend, en symbol.

Den unge Bruce spenderade sina år efter studietiden med att resa världen runt för att lära känna den kriminella mentaliteten. I Kina träffar han på ett hemligt sällskap som ger hans liv riktning. Sällskapets kärnideologi är svårgreppbar, men det som driver dem verkar vara en allmän trötthet på storstädernas dekadens, "människor är inte menade att leva på detta sätt". Denna grupp lyckas dock inte förse vår hjälte med en särskilt avancerad analys av brottslighetens mekanismer, något som filmen också skickligt exponerar i en nyckelscen. När Bruce återvänder till Gotham efter sina resor besöker han gangsterbossen Falcone det första han gör, för att konfrontera mannen som håller staden i ett järngrepp och visa honom att alla inte står skrämda till tystnad och apati inför hans väv av korruption och våld.

Där får han veta att han inte känner till den värld som Falcone representerar. Tror han, bara för att hans mamma och pappa mördades, att han känner till ordet desperations verkliga innebörd? Hur har hans vittnesbörd nån bärkraft? Tror han verkligen att hans ilska är giltlig inför allt detta samhälles smärta, smuts och misär?

Att glömma den sociala biten är fatalt, och hans miljardärföräldrars välgörenhetspatos förgrovas i en personlig nolltolerans. Gotham Citys Alva och Gunnar Myrdals socialliberalism maskeras om med den ensamma aktörens moralkonservativa drag, och resultatet är kladdigare än lille Janne Myrdals föräldrauppror. Det är solklart att Wayne är fucked up mentalt sett, hatet och hämndbegäret genomsyrar hans tankevärld och känsloliv och definierar hans mål och handlingar, och man kommer att fråga sig var gränsen går mellan superhjälte och terrorist.

Denna gotiska seriositet paras med ett väloljat Hollywood-maskineri, som spinner på i fin balans mellan sjysst foto, fräscha specialeffekter och välinoljade skådespelargudar som Michael Caine, Rutger Hauer, Morgan Freeman och Gary Oldman (med Katie Holmes som representant för nyhollywoodsk talanglöshet).

Det enda sättet som Batman Begins skulle kunna gjorts ännu bättre vore (förutom att byta bort Katie Holmes mot vem eller vad som helst) att låta David Cronenberg regissera spektaklet.

Mer möbelmusik

2007-09-26T11:59:00.000-07:00

Erik Satie höll nog tungan jävligt rätt i mun när han för runt ett sekel sedan skrev om en framtida möbelmusik. Men trots den absurda söndagskrönikestämningen i Saties noteringar finns det nåt att dröja kvar vid här.

I viss mening kan möbel ersättas med hiss, och i detta sammanhang intar Kraftwerk en rent reaktionär position.

Hissmusiken hjälpte konsumenter att konsumera mer, men också en ny sorts musik på traven. Konsertformen och den passivt andaktiga, uppmärksamma lyssnaren fick konkurrens. Brian Eno släppte sin flyplatsplatta, och trettio år senare lyssnar jag nästan uteslutande på en slags aktiv bakgrundsmusik, en bruksmusik som är funktionell likt möblemanget.

På samma sätt som Satie föreställde sig en musikmatta som skulle fylla ut tomrummen i ljudmiljön och fungera som en auditiv skyddsbarriär mot besticksslammer och människoröster, så använder jag dub-house, minimalistisk techno och ambient för att neutralisera skrikande bildäck, reklamhögtalare och djungelvrål från störda individer utanför mitt vardagsrumsfönster.

Twenty Thousand Leagues Under The Islands In The Net

2007-09-19T19:26:00.000-07:00

"It was in this ocean current that the Nautilus was now navigating. On leaving the Bahama Channel, which is thirty miles wide and more than a thousand feet deep, the Gulf Stream flows at about five miles an hour. This speed decreases steadily as it goes north and it must be hoped that this regular trend will persist, for should its speed and direction be changed, the climate in Europe would undergo an upheaval of incalculable consequences."

Climate-changes of "incalculable consequences"? Sounds like a definition of global warming. Jules Verne predicted that on page 351 in Twenty Thousand Leagues Under The Sea about 138 years ago.

When I go on reading and he starts explaining how electricity would work in the future I can understand why Bruce Sterling holds him as one of his biggest influences; here you'll find the same healthy obsession with telling straight stories of high weirdness and scientific inventions that defines anything good by Sterling, and the well-bred, adventurous protagonists seem to spring from the same technological optimism (there's nothing corny about that optimism, to me Verne and Sterling (together with Tesla, Newton, Fueller and others) represent a kind of rational, corrosive thinking that has made this planet a better place to live on, and which I thankfully count among the characteristics of the human organism).

In our times world science has gone through a degenerative stage; seldomly is the imagination of the masses teased by perfect weapons and bombastic underwater vessels as in the time of Jules Verne and Alfred Jarry. They find life on Mars, increasingly powerful telescopes are charting the properties of fucked-up planets really far away, even brazilians are floating in space, and nobody gives a fuck. Some of this is of course Sterling's fault. In the 80s he and his comrades in the armed revolutionairy cells of classic cyberpunk helped to reintroduce a technological optimism that had been missing in popular culture since the Space Race of the 60s, but as a contrast to the Babel-works and Whitey On The Moon-adventures of the past, they left the reader on a microscopic, continually mutating DIY-horizont. (Who could, in the shadow of Kamikaze cold war capitalism, know that it was, just like in Terminator 3, the radio amateurs who would inherit the earth?) Looking at the big picture, you can see that the macro-applications of Vernes age disappeared from the field of SF.

But was Verne really all that different from the iconoclasts of recent history? According to Sterling, no:

"It might, for instance, be argued that Jules Verne was a nice guy who loved his Mom, while the brutish antihuman cyberpunks advocate drugs, anarchy, brain-plugs and the destruction of everything sacred

This objection is bogus. Captain Nemo was a technical anarcho-terrorist. Jules Verne passed out radical pamphlets in 1848 when the streets of Paris were strewn with dead. And yet Jules Verne is considered a Victorian optimist (those who have read him must doubt this) while the cyberpunks are often declared nihilists (by those who pick and choose in the canon). Why? It is the tenor of the times, I think."

In Twenty Thousand Leagues Under The Sea Verne both bores and fascinates us with endless listings of the sea life peculiarities that meet the visitors aboard Captain Nemo's Nautilius, but the heart of story of the story is the ship itself and its enigmatic captain, a man who sees a necessity, not in new continents, but new men, "nautical towns, clusters of submarine dwellings which, like the Nautilus, would rise to the surface every morning to breathe - free towns, independent cities, if ever there were!" (A comparison with Stephenson's marine platform clusters in Snow Crash could be at its place here. More interesting than to see this book as a revered classic - a piece on a museum - is to see it as a still vital source for ideas and fantastic impulses. That's the way it must have been viewed by Robert Anton Wilson; Hagbard Celiné from the Illuminatus-trilogy reminds us more than a little of Captain Nemo.)

As I read about intricate coral reefs, giant jellyfish, sunken ships frozen in time at the ocean floor, the majestic icebergs of the poles, societies of walrus, immense species of whale and the menacing, perfectly built killing machines known as sharks I can't help but once more think about the sea these days and the weird, rapid changes that must be taking place in its waters due to global warming. SF will surely have reasons to visit the seven seas more frequently in the future.

Ill Bill - White Nigger / Intervju med Necro / Ken Ring och Smif-N-Wessun

2007-09-18T17:23:00.000-07:00

Det är sällan Ill Bill ger in för den enkelhet som råder i mycket av dagens rap-musik. Hans texter representerar flera delar av en mans tankeverksamhet, och när han blir politisk rör han sig bort från slagord och moralism, och uttrycker sig som folk i allmänhet tänker och talar, men samtidigt mer tillspetsat, slagkraftigt.

Nu är det första gången sen P.O.W.'s som han tar itu med rasism, fördomar och sin egen judendom, och som vanligt blandar han personliga erfarenheter med skarp analytisk förmåga på ett sätt som får det hål som Ice-T och KRS-1 lämnade efter sig att kännas litet mindre.

I den självproducerade White Nigger berättar Ill Bill om de etniska motsättningarna i New Yorks slum på åttiotalet, hur han som en av de få vita fick slåss varje dag för respekt, och när han bussades till de vita skolorna kom han inte heller (med sina trasiga gympadojor) överens något vidare med de rika ungdomarna där. Han talar också om en militant, oorganiserad anti-fascism, om puerto ricanska skins som knivskar de nazi-skins som vågade visa sig vid den legendariska hardcore-klubben L'Amours, och han rundar av med att dissa de som fortfarande tycker att "Hitler was right", de Ku Klux Klan-anhängare som "still exist undercover / and Mel Gibson never liked Danny Glover / another piece of shit called out in the paper / if we was there me and my peoples would have beat the fuckin shit outta Kramer / if this song offends you, you're a hater / take a look within yourself and figure out what the fuck you're afraid of".

Här hittar du en mp3, och här har du texten.

Om du tycker produktionen låter märklig, så lyssna igen - lita på mig när jag säger att det här beatet växer med varje lyssning. Som vanligt med Bill finns det mer här än vad första intrycket ger dig.

-

Här hittas en ny intervju med Necro där han snackar David Axelrod, LL Cool J och annat viktigt. Han nämner bl a att han har hundratals thug-låtar lagrade som bara väntar på att bli utgivna, vilket är käckt eftersom Necro som välkänt gör sig allra bäst när han låter obduktionsskalpellerna vila några låtar och förser lyssnaren med den där gamla oförfalskade gatusmutsen (se exempelvis hans vers på Pigmartyr).

-

Ken Ring har uppenbarligen producerat merparten av Smif-N-Wessuns nya skiva.

Ken är orättvist hatad och underskattad. Låtarna han har på Youtube är riktigt jävla bra, tillsammans med Gubbs Respekt och The Latin Kings alla klassiker är det den bästa svenska hiphopen.

Jag skulle vilja bjuda in Gyllene Flottan på den gyllene ubåten

2007-09-17T07:40:00.000-07:00

Vår blick för anti-politisk inspiration har vanligtvis legat bortanför vattnet, men Gyllene Flottan är ett gäng som alltid är välkomna på ubåten när vi rör oss mot den nord-västra passagen.

(Ungdomar, lyssna, att säga nej till TRÅKSOCIALISM är lika viktigt som att säga nej tiller CRACK.)

Den rotlösa kommunistungdom som förlorat sig i populärkulturen och den blog-verksamhet som intresserar sig för post-situationisk teori bör uppmärksamma Gyllene Flottan som en av sina nära föregångare. De var inte perfekta, men några saker gjorde de rätt. När Jan Myrdal reste runt i Kina och klädde sig som en arbetare och resten av landet var insyltat i auktoritär proggsmörja översatte dessa hjältar texter ur Internationale Situationniste och gjorde sin egen kritik av svenskt studentliv, och idag när Myrdal skriver vinkrönikor och nationalistpropaganda är namnen bakom Gyllene Flottan fortfarande höljda i fruktbart mörker.

Deras främsta förtjänster var dock varken teoretisk mognad eller förakt för författarnamnkulten; vad som mest lockar mig till att dröja kvar här är den närhet till populärkulturen som genomsyrar deras publikationer. När jag tittar igenom de få utgivna bladen ser jag ledare undertecknade Astro-pojken och Stålflickan, och James Bond-omslag och - vackrast av allt - på försättsbladet till Livets rum och tid, en seriealbumsastronaut och undertiteln "Hela universum är utlämnat åt arbetarrådens plundringståg".

Kontrasten till dåtidens progg och stalinistiska kultursyn är enorm. Wu Ming säger:

"I think that if you don't know pop culture, you don't know your culture, thereby you don't know the world around you. If you don't know shit about pop culture, how can you be on the cutting edge of anything? If you don't soil your hands with pop culture, if you snub and sneer at today's participatory culture, you can't be "avantgarde", no matter how hard you try."

Än idag är Gyllene Flottans individuella beståndsdelar okända för allmänheten. Kanske bäst så, mina personliga spekulationer rörande lyckliga, solskenskäcka livsöden och försvinnanden in i sprit, trav, heroin och resfeber duger gott för mig.

Man kan åtminstone hoppas

2007-09-01T14:46:00.000-07:00

"I know people want a Cormega and Nas record. I know it, he knows it, and everybody knows it. So that's something that has a likelihood of happening."

The Body Horror Of David Cronenberg, A Director Filming From The Point Of View Of The Disease

2007-08-27T07:42:00.001-07:00

This is my first post in english - hopefully there will be more in the future.

Whether we are talking about a telekinetic splatterfest in a shopping mall food court, a vagina-like slit opening up in your stomach and swallowing your gun and your video-tapes, or just a dose of some good old car crash-sex, Canadian director David Cronenberg is responsible for some of the most brain-bending moments in cinema. Many of his movies concentrate on a fear of bodily transformation and infection, and therefore it is reasonable to talk about him as a maker of Body Horror-movies.

The theme of graphic descriptions of diseases and mutations turning human beings inside out was established in Shivers from 1975. In the BBC-documentary David Cronenberg And The Cinema Of The Extreme the director tells us that he "wanted to have a kind of claustrophobic, trapped feel, and there was something about a high-rise apartment building in which little dramas were unfolding in each apartment. I wanted to suggest that the proliferation of this strange disease was on one strange level liberating, and that gives the film I think its very disconsertive feel."

To this zombie-maestro George Romero adds in the same documentary that "it's really part of the job of the genre to rattle your cage and to create an environment that is not the environment that you're in, it's not the world, it's meant to shake that world up, particularly if you're using it as some form of criticism of the ways things are. The big problem I've always had with normal horror is that things are restored to normality in the end, whereas the whole genre is meant to bring down reality or destroy it."

Cronenberg went on to direct many conceptually interesting and culturally significant movies throughout the seventies, eighties and nineties. The gore-remake of the classic The Fly is for all its broken eighties logic and dated dialogue and special effects an enjoyable two hours of popcorn-magic. Who better to remake this fifties classic of extreme science and bodily mutations than Cronenberg? And who could have been more fitting for the adaption of William S. Burroughs underground classic Naked Lunch to the silver screen? Here it is perhaps better to talk about mutation rather than adaptation, since the idea of sticking to the story in the book is wisely thrown away. Such a treatment would after all - according to the director - "cost 500 million dollars and be banned in every country of the world". Instead we get a movie where episodes from Burroughs personal life as a bug-exterminator in New York City and as an expatriate in the lawless, drug-filled Interzone in northern Africa are mixed with dusted segments of typewriters turning into giant, slimy cockroaches and sadistic female nazi-officers interrogating him about who knows what.

In eXistenZ the reality matrix is distorted when players enter a deadly Virtual Reality game, without an idea of when they get out, or if they even can. The bad acting and technical glitches of certain video games are here taken to a higher level, and it is all fun stuff and weird moments. Crash, based on a novel by J.G. Ballard, tells us about a group of people with one thing in common, they all get really turned on by car accidents. The hot date between man and machine is yet again explored from an unexpected angle.

In the end, these are all more interesting to talk and write about, than to actually watch. All are fine, enjoyable movies, but none of the mentioned have the attractive low budget-qualities and the perfect narrative synthesis between sex, gore and brain that we find in three movies from 1979, 1981 and 1983 - The Brood, Scanners and Videodrome.

The Brood details the unorthodox practices of a pychotherapist who encourages his patients to let their mental problems run amok on their bodies. A man who is verbally abused by his father develops welts on his body as a manifestation of his pain, and another patient develops lymphatic cancer as an expression of his self-hatred. The main character wants to rescue his pregnant wife, who is undergoing intense treatment at this clinic, and the rest is an impressive seventies mess of mutations, gore and motherhood. This movie has a wonderful seventies grindhouse-feel, and several strong scenes you are unlikely to forget. The seventies was after all the golden, alchemical age of horror movie-making, where the amateur gore turns into an image of worship - a way out of this shallow world of our fixed senses, a bad performance is expanded into an unforgettable slice of low-life, and the drunk camera gives a point from which to view the world that is beyond both hyperrealism and surreality.

Image of worship is meant as a part of the pop culture trinity Gore-Data-Sex, which dominates our screen society as a glimpse of that other world which is beyond our fixed senses. Meditating, contemplating in front of the image of death, in front of life's shortness and fragility is the third, final way out of the prison of self, the first being sex; the union of bodies in orgasm as we are transcending and forgetting ourselves, in the way that Bataille describes in Eroticism. The second is the union of flesh and machine, where the self is forgotten in an intense, concentrated marriage with computers, samplers, synthesizers, editing equipment, photographic machines, etc.

Mutilated bodies - representing death - is a sacred image, watching gore-flicks is the ritual. What is the disintegration of our bodies, if not a union with the body that is beyond our finite senses, the Mind At Large, "that Other World which lies at the back of every mind" that Huxley talks about in his The Doors Of Perception and Heaven And Hell?

Scanners are people with extraordinary telpathic and telekinetic abilities, sought after by ConSec, a company specializing in weaponry and security systems. Being a futuristic thriller with lots of action, beautiful gore, and all the evil corporations, dangerous technology and doomed bodily transformations demanded by the genre, this was Cronenbergs biggest commercial success until The Fly, six years later.

Both The Brood and Scanners have their eye-popping moments that will impress even the most jaded genre-fan - but it is not all about the visual. Just like Akira and A Clockwork Orange these movies have something to say about institutionalized society and its "Guinea Kids" and machine martyrs, young people whose bodily fluids are subjected to experiments with fatal results, all in the name of science, morality and society. This is part of that critical nerve that adds to Cronenberg's rare quality of being both nice and nasty at the same time. Even as your body is falling apart, you think it would be fitting with some sweet, sweet Boards Of Canada on the soundtrack. These movies breathe with the love of the cinematic craft and its possibilities, and when I watch the extra material for The Fly I get the impression that David Cronenberg is a really nice, quiet guy, someone who seems calm and easy to work with. He often uses the same crew for his movies, and the greater part is shot in Canada. Regarding this he has said that "every country needs a system of government grants in order to have a national cinema in the face of Hollywood".

"The battle for the mind of North America will be fought in the video arena: the Videodrome. The television screen is the retina of the mind's eye. Therefore, the television screen is part of the physical structure of the brain. Therefore, whatever appears on the television screen emerges as raw experience for those who watch it. Therefore, television is reality, and reality is less than television"
(Videodrome, 1983)

In the year after Scanners, The Message and Planet Rock were recorded, leading out one long-lived global wave of protest, and another of resistance and community. It was also the year when Philip K. Dick died, and I was born. In the year after Videodrome was released.

"Videodrome began really with the idea of a man watching a program that came to him on television, that was a very strange, extreme program which he became obsessed with and which he could not discover the source of (...) It is, I suppose, a comment about media, the human body and the concept of reality being something that is a concept of will rather than some absolute that's given to us."
(Cronenberg in The Cinema Of The Extreme)

It is the ultimate movie about the television screen, a mythological tale of media and its psychedelic powers. In its own way a postmodern movie, you feed Videodrome by watching it on your television, and you begin to think to yourself: "What is it I am watching? What is the true nature of the screen?" In this way Videodrome is an open masterpiece, Cronenberg at his best hallucinating-discussing the marriage between media, flesh and technology.

"The most accessible version of the 'New Flesh' in Videodrome would be that you can actually change what it means to be a human being in a physical way. (...) We're free to develop different kinds of organs that would give pleasure, and that have nothing to do with sex. The distinction between male and female would diminish, and perhaps we would become less polarized and more integrated creatures. I'm not talking about transsexual operations. I'm talking about the possibility that human beings would be able to physically mutate at will, even if it took five years to complete that mutation."

If it was clever to cast Arnold as the terminator, it is pure genius on Cronenberg's part throwing new wave-singer, sex-icon Debbie Harry in here as self-help personality and closet sado-masochist Nicki Brand. Videodrome has the same classic feel to it as sci-fi masterpieces Terminator, Aliens and Robocop from the same era, and just like in those movies the settings, the special effects and visual concepts are just beautiful. But Videodrome feels like it is growing more and more contemporary with time. Its exploration of an eghties video-underground projected into the future is also a powerful cinematic statement about our present screen existence; that social sphere created by media-addicts, otaku-maniacs, fan-fiction, blog-criticism, youtube, bedroom-bores, porno-scum, file sharing networks, reality games and affordable, easily copied CDs and DVDs.

In Like Borges

2007-07-27T09:44:00.000-07:00

In Like Flynn placerar Wu Ming i en skola av nya, fräscha prosa-månglare vilka vi menar innebör döden för seriösa roman-författare och deras dödstråkiga karaktärspsykologi och värdelösa moraliska ställningstaganden. I denna utrensning lämnas plats för karnevaliska, häpnadsväckande händelseförlopp, märkliga litterära möten och nog med sex, våld och high weirdness för att pigga upp de mest dästa skräpkulturskonnässörer.

Och du har väl inte missat Henry Jenkins goa intervju med Wu Ming 1 och 2?

"Explain: that's what the avantgarde never do, indeed, they enjoy being obscure, they mistake obscure for radical, they don't want to give the people access to their work. They are enemies of the people. We never acted like that: the more people understand what we're doing, the happier we are."

Och när vi talar allmänt om mytbygge kan vi släppa in en annan intervju här, med den i den första intervjun nämnde Borges.

"But as I think of the many myths, there is one that is very harmful, and that is the myth of countries. I mean, why should I think of myself as being an Argentine, and not a Chilean, and not an Uraguayan. I don't know really. All of those myths that we impose on ourselves- and they make for hatred, for war, for enmity- are very harmful. Well, I suppose in the long run, governments and countries will die out and we'll be just, well, cosmopolitans."

Vad fan använder man en Ginsberg till?

2007-07-27T09:18:00.000-07:00

Idag gör vi som Shaun Partridge och bränner ett foto av Allen Ginsberg. I mina tonår gillade jag den här "buddhisten", kommunistbögen, och friverspoeten, och hans Howl och hans coca cola-bottnar; precis som det ska vara när man just börjat röka hasch, sån här vedervärdig hippie-skit är som populärast då. Men normlöshet är inte värt nåt i sig, och Ginsbergs finaste verser är som bäst ett konstlat, "grovt tillyxat" delirium.

Jag minns att en biografi över Burroughs liv sammanfattar Ginsbergs poetik som ett arv från Blake, och speciellt dennes rengörande av själens öga, hans expansion av den sinnliga världen för att rymma både himmel och helvete; Ginsbergs erfarenheter och oskuld handlade om att äta glass stenad i Greenwich Village, det var hans levnadsalkemi, hans nerkok av femtusen års förspel. Det är en hållning som är likt gräshoppan - helt och hållet mage. I detta ljus ter sig inte hans senare NAMBLA-stöd som så märkligt.

Philip K. Dick möter Det ensamma geniet

2007-07-27T08:55:00.000-07:00

"Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet."

"Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick."

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

"And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that's A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She's able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I've got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn't add up. Judy-Lyn del Rey, I've never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I've been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really - my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn't take long, I realized that she was teaching me how to write. And it's too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that's - there's a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey."

DET ÄR 70-TAL IGEN!

2007-07-06T08:17:00.001-07:00

RUNKBÅSETS LÄGENHETSFILMFESTIVAL FORTSÄTTER! HÄR TOG 70-TALET ALDRIG SLUT!

Anti-tidningarnas tidsålder

2007-07-06T07:12:00.000-07:00

Hemsidan och det orgelbundet utkomna bladet Motarbetaren kan ses som en reaktion på att syndikalisternas tidning Arbetaren under en tid var mycket kvoteringsfeminism, queer-teori och världsmusik, och för lite arbetsplatsreportage och goa grejer. Könskriget utkämpas på samtliga fronter samtidigt, men mobiliseringen är alltid kraftigare och mer intressant på landets arbetsplatser än vid marginella universitetskurser och HBT-kalas, ett förhållande som inte alltid reflekterades i Arbetarens spaltmeter. Motarbetaren kom som ett brev på posten.

Hårdare polemisk än Motarbetaren är Adios Gringo, en fräschare, mer välpumpad anti-tidning. Det är som att läsa av en sansad människas hjärnaktivitet när denne får gratisbladet Gringo i händerna, en välbehövlig uppgörelse med det tanketräck som Latifeh AB spritt för vinden.

A Scanner Darkly igen

2007-06-19T08:10:00.000-07:00

(uppdaterad 070727)

Nu har jag sett filmen två gånger och kan hjärtligt rekommendera den. Det är utan vidare så att A Scanner Darkly kan vara för dagens drogkulturer och The War On Drugs vad A Clockwork Orange var för det institutionaliserade samhället.

Neo-Fred-Bob Arctor, denna kroppsliga manifestation av en framtid där vi gör ett bra jobb med att dunkelt övervaka och registrera oss själva (men dunkelt), är utan vidare Keanau Reeves bästa roll (bättre än vad han gjorde i River's Edge). Att casta honom som sönderfallande death freak-snut är den största lyckträffen i drömfabriken sen Arnold i Terminator.

Filmen är lika mycket Dicks geni som Linklaters känsla för slacker-dialog och fina sentimentala scener.

I extramaterialet beskriver animations-teamet kompletteringen av A Scanner Darkly som en triumf. Precis så. Slutscenen kopplar inte enbart ihop alla linjer filosofiskt och berättandemässigt, man fylls av en känsla att animationskonsten tagit ett steg framåt, att resten av världen nu kan göra tecknad film på samma nivå som de japanska mästarna. Den fräscha sensationen ligger här inte bara i det Rotoscope-tekniska samlaget mellan filmkamera och ritplatta, utan beror också på att den svindlande landskapskänslan man får inte kommer från en anime-rulle, utan från en Richard Linklater-film med Keanu Reeves, Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Winona Ryder.

Det är en fin dag i filmvärlden.

The Art Of Storytelling: Wu-Tang

2007-06-19T07:32:00.000-07:00

Två av rap-genrens främsta mästerverk gjorde plats för ojämförligt historieberättande.

"I'm deep down in the back streets - in the heart of Medina
About to set off something more deep than a misdemeanor
Under the subway, waiting for the train to make noise
So I can blast a nigga and his boys"

"There's no need for us to spray up the scene
I use less men, more powerful shit for my team
Like my man Muhammad from Afghanistan
Grew up in Iran, the nigga runs a neighborhood newsstand
A wild Middle Eastern, bomb specialist
Intiated, at eleven to be a terrorist
He set bombs in bottles of champagne
And when niggaz popped the cork, niggaz lost half they brains"

"His idols would lock down airports and extort
some import, catchin ten percent of what the fiends snort
Up in the ski resorts, up in hills
They move keys and had skis making drops on snowmobiles
The plan was to expand, catch seven figures, release triggers
And live large and bigger than my nigga
Who promised his moms a mansion with mad rooms
She died, and he still put a hundred grand in her tomb
Open wounds, he hid behind closed doors
And still organized his crime and drug wars"

"Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn't die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can't front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe"

Hjältesagan är som som så ofta i rap-genren den unga crack-entrepenörens hänsynslösa expansion, men trots att Wu-Tang gjort det här sedan mitten av 90-talet (eller kanske just därför) blir det inte stereotypt eller tjatigt. Det finns en bildskärpa här, ett öga för detaljer och ett hjärta för sluminvånarna som särskiljer Wu-Tang från senare kommen kokain-rap. GZA frågar sig vad som egentligen är "the meaning of C.R.I.M.E.? Is it Criminals Robbing Innocent Motherfuckers Every time?"

Ett generellt exempel på rap-musik som porträtterar den urbana kokain-epedemin inifrån begränsar sig vanligtvis till att uppfylla ett falskt krav på street cred och äkthet. För Raekwon, GZA, Ghost, Deck och de andra berättare som utmärkt sig i The Wu-Tang Family Saga är detta inte något att oroa sig för. När de sätter sig ner med penna och papper är det inte för att tillfredsställa radions begär efter thug-poser, istället är det med ambitionen att regissera filmer lika episka som de klassiker som kommit från Scorcese, Coppola, Sergio Leone.

På Day One utmärker sig P.R. Terrorist från Killarmy med starka bilder i den i genren så vanliga uppväxt-terapin:

"We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing i tuck in my coat is crome bangers"

Inspectah Deck gjorde gjorde dock detta allra bäst. Hela hans vers på C.R.E.A.M. är värd att citera och lyssna på en gång till.

"It's been twenty-two long hard years and still strugglin
Survival got me buggin, but I'm alive on arrival
I peep at the shape of the streets
And stay awake to the ways of the world cause shit is deep
A man with a dream with plans to make C.R.E.A.M.
Which failed; I went to jail at the age of 15
A young buck sellin drugs and such who never had much
Trying to get a clutch at what I could not... could not...
The court played me short, now I face incarceration
Pacin -- going up state's my destination
Handcuffed in back of a bus, forty of us
Life as a shorty shouldn't be so ruff
But as the world turns I learned life is hell
Living in the world no different from a cell
Everyday I escape from Jakes givin chase, sellin base
Smokin bones in the staircase
Though I don't know why I chose to smoke sess
I guess that's the time when I'm not depressed
But I'm still depressed, and I ask what's it worth?
Ready to give up so I seek the Old Earth
Who explained working hard may help you maintain
to learn to overcome the heartaches and pain
We got stickup kids, corrupt cops, and crack rocks
and stray shots, all on the block that stays hot
Leave it up to me while I be living proof
To kick the truth to the young black youth
But shorty's running wild smokin sess drinkin beer
And ain't trying to hear what I'm kickin in his ear
Neglected, but now, but yo, it gots to be accepted
That what? That life is hectic"

(One of the greatest groups in music ever.)

Det är sällan Method Man kör något utöver punch-lines, men när han gör det är det sällsynt bra. På A Better Tomorrow kör han en av de bästa Wu-verserna någonsin.

"No longer, brothers, we unstable
Like Kane when he slew Abel, killing each other

You can't party your life away
Drink your life away
Smoke your life away
Fuck your life away
Dream your life away
Scheme your life away
Cause your seeds grow up the same way"

Den som mest av alla liknar Marvin Gaye och de andra stora sångarna från yesteryear är såklart Ghostface, vilket man förstår när man lyssnar på Impossible, eller Jah World.

"Oh God, I beg for forgiveness
So help me Lord, yes I beg for forgiveness
Deep in my heart, please, I'm crying for forgiveness
Allah U Akbar, I fall to my knees for forgiveness
Branded by the steel iron, bullets flying
Ladies being hit through wickedness, I'm losing my grip
I thought we lived by the books, The Bible, Koran
We pick cotton, my back is still hot and dark and
They threw burners in our babies' faces
Pale hands that looked scary touched our bodies in the strangest places
Sweat from the white man's head
Fell on our daughters as she cried, giving white man head, almighty
Alrighty, niggaz is screwing
God won't you tell me why these ho niggaz is screwing? I'm sorry father, sacrifice me, leave me wife Sacrifice me twice, so my kids can see paradise"

"Get your nunchuks and your dad's car. I know where we can get a gun."

2007-06-19T06:55:00.000-07:00

http://imdb.com/title/tt0091860/quotes

"Having lived in a similar feeling setting - a surburban wasteland full of stoned drones - I was very creeped out by the characters and how real they seemed. Unlike most movies, it was easy to imagine someone you know in the same role. It struck close to home at how apathetic and aimless these teenagers were. Watch American news for an hour and try to feel emotion for anything portrayed there and you'll understand why the people in this story are so frustrated and restless with their situation. It's saddens and disturbs me. "

Det här var Keanu Reeves enda goda skådespelarprestation i sin karriär tills huvudrollen i Richard Linklaters mästerverk A Scanner Darkly (antagligen den bästa filmen på senare år). Förutom Neo-Bob-Arctor rymmer River's Edge både Dennis Hopper och Crispin Glover.

American MONDO

2007-06-08T11:54:00.000-07:00

The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.

Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.

Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.

Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.

Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who's Your Daddy.

Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.

Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. - och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.

The Beatles - Julia

2007-06-08T11:51:00.000-07:00

Jag vet inte om The Beatles vackraste låt är deras bästa, den är i alla fall inte representativ för deras katalog och för vad som gjorde dem till ikoner och musikhistoriska giganter - där talar vi om melodikunskapen, riff-säkerheten, de perfekt räfflade pop-strukturerna, kanaliserandet av tidsandans mörka experimenterande, George Martins häxmästeri, Ringo Starrs virtuositet, samlaget med pop-konst-paradigmet, och främst den kraftiga våg av sexuell, social och psykologisk elektricitet de red fram på.

Julia är sällsynt bland Lennons kompositioner under Beatles-tiden med sitt nakna tilltal och arrangemang, vilket annars kännetecknar hans senare, betydligt blekare period som solo-artist. Men det här är ingen tråkig låt, man har bevarat något av den vackra, drömmande stämning som definierar mästerverk från de här åren som Dear Prudence, I'm Only Sleeping, Strawberry Fields, Sexy Sadie och A Day In The Life, och det är rörande när sonen uppmanar modern att se solen "shimmering, glimmering".

The Anatomy Of A Beverly High School Shooting

2007-06-08T11:47:00.000-07:00

På sin s k Myspace-blogg svarar Ill Bill en läsare som i CNN-svallvågorna efter den senaste skolskjutningen fått för sig att The Anatomy Of A School Shooting inte längre är en cool låt. Braunstein adresserar e-mailaren kyligt och utvecklar den analys som han tidigare lagt fram över en Necro-produktion, och gör det bra.

De flesta av Runkbåsets stamgäster är dock redan medvetna om att denna auditiva resa inte kan mäta sig med folkfantasins verkliga häxmästare när det gäller skärpa och djup i de analytiska verktygen. Den skarpaste kritiken mot slapp vapenhantering hämtas fortfarande från Beverly Hills-avsnittet där Scott tragiskt råkar skjuta ihjäl sig.

Må hans klantiga nörd-själ vila i fred.

Mark Rowlands - Philosopher at the End of the Universe

2007-06-08T11:07:00.000-07:00

Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.

Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.

Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och "livet-som-konstverk", och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.

Ett ensamt geni?

2007-06-08T11:03:00.000-07:00

"Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet."

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick kan du läsa här.

Solaris av Lem är för övrigt en av de bästa böcker jag läst.

Kopplingen mellan träskfebern och Bakunins smutsiga underkläder

2007-06-08T10:48:00.000-07:00

Det är skönt att nån tar på sig det tveksamma nöjet att tvätta Bakunins sketna underkläder. Jag är säkerligen inte ensam om att i gångna tider viftat det anarkistiska tygskynket, utan att ägna bajsfläckarna och det tunnslitna materialet nån större uppmärksamhet.

"George Woodcock observes in his book Anarchism (p. 136), Bakunin's: 'admirers, admitting the thinness of his literary and theoretical claims, have usually countered with the contention that Bakunin was really significant as a man of action. Yet even his actions, dramatic as they were, often seem singularly ineffectual. He was involved in more pointless plots and more forlorn hopes than most other revolutionaries in an age peculiarly given to such ventures. He arrived too late for the active phase of the only successful uprising of his life, the February Revolution of 1848 in Paris; the five other insurrections, spread over the map of Europe, in which he took a leading part, were all either heroic disasters or comic fiascos. The secret societies he loved to invent were stillborn or expired early from internal dissensions. And at the end of it all he died a lonely man, out of the struggle to which he had devoted his life and deserted by his own anarchist followers.'"

I stort handlar The Sucking Pit om anständig gyttjekastning på London-gruppen Green Anarchist från Stewart Homes håll. Detta, och en grisig Bakunin-abduktion, hjälper till i kartläggandet av träskfeberns smittovägar.

The activist disease, or swamp fever as it's commonly known, can be traced back at least as far as Mikhail Bakunin, the founding 'father' of 'revolutionary' anarchism. (...) This is the real doctrine of the founding father of anarchist activism, beneath all his fine rhetoric about 'freedom' and 'individuality,' he is utterly contemptuous of both. By demanding a choice between 'thought' and 'action,' the various groups and individuals infected with swamp fever are promoting a false dichotomy. Clearly, the material unfolding of the class struggle leads the proletariat to self-consciousness, and therefore to a unity of theory and practice, something swamp inhabitants rail against precisely because they don't operate from a proletarian perspective.

En Erik Satie-figur ur Mail Art-rörelsen

2007-06-06T11:55:00.000-07:00

"Blaster" Al Ackerman verkar vara en slags älskvärd Erik Satie-figur, sprungen ur Texas och Mail Art-rörelsen.

"Of course, I could go on and provide a long song and dance that would freight across some fairly portentous academic-type theoretical blather having to do with the use of multiple names. I could talk about alternative realities and personalities as used for mimetic framing devices to create meta fictional constructs (and vice versa); also the philosophy behind "Plagiarism", "Neoism", "Carrotism" and "Fletcheritis." Fortunately, though, life's too short. Besides, the truth of the matter isn't all that hard to glim: In the final analysis using a lot of fake names is a neat thing because it allows you to experience more than one reality, and dick around a lot in the process. I recommend it."

Att skicka iväg intrikata kuvertmästerverk till slumpmässiga telefonboksadressater är inte lika våldsamt som att kallsinnigt och urskiljningslöst skicka iväg hett bly in i slumpmässiga fotgängare, men nog är det sympatiskt, i alla fall om man inte vill upprepa Bretons överspända fall från en mäktig, globalt gångbar syntes till senare New Age-seniliteter kring magi och skönhet.

"The idea of working in a despised medium, one that's still emerging and taking shape. There's a lot of freedom to that. You're free both to screw around and to screw up. You're not constrained by any weighty body of preconceived expectation. The unexpected is still allowed to happen."

I citatet ovan talar Ackerman om sin uppväxts SF- och serietidnings-getto och sin kreativa periods marginella Mail Art-blomstring. Idag när SF är inne och Mail Art är historiserat som senkommen modernism och vägröjare för punk och DIY-kultur frågar man sig: Vad är dagens föraktade medium? Är det kommersiell Internet-TV, reklambladet eller det flashiga månads-magasinet (se Fredrik Edins hälsosamma texter i Darling)? Amatörporr? Street Art? Spam? Demo-kodande? Fandom-noveller? Är det blogg-formatet, som föder ett särskilt slags inavlat, förenande skrivande, där allt förut nämnt åter tränger fram i en sorts diagonala kopplingar?

Identitetskris i japansk skräck-film

2007-06-06T11:48:00.002-07:00

"science fiction is a particularly appropriate vehicle for treating the complexities of the Japanese success story. The very vocabulary of the genre - that of technological, social, and cultural advancement - reflects the cultural instrumentalities that characterise modern capitalism. These instrumentalities include the rapidity of change, the ideology of progress toward some anticipated 'future', and the omnipresence of the machine." (Susan Napier, 329)

Skräck-genren kretsar kring rädslan för det okända, och för främlingen (som är så mycket mer närvarande i det urbana landskapet än i den lilla byn och den förmoderna stammen). Science Fiction accepterar förändring, horror affirmerar status quo, man rensar det mänskliga samfundet från det främmandet och skrämmande, "horror represents an attempt on the part of the characters, obviously, but equally on the part of the audience, to obtain reassurance and a sense of security in a world made threatening by forces beyond individual control. In this sense, horror may be seen as a desperate act, a last hope for redemption and the reclamation of a lost sanctuary of stability. In effect, horror becomes a quest for stable identity, concrete and unquestioned."

I dagens osäkra ekonomiska läge känner många japanska män av en förlust av deras identitet som varit så nära sammanbunden med en väldig ekonomisk expansionen under 70- och 80-talen, då Japan reste sig från Hiroshimas aska och ruiner och slog västvärlden på deras hemmaplan, och företaget man jobbade för var ens familj. Dessa män känner sig i dagens prekära samhälle inte längre "hemma med sig själva".

"Indeed, the Japanese have been jolted, as it were, by their own success and are having a difficult time redefining their own position in relation to the rest of the world. From the perspective of the structure of the self and the other, therefore, this era is unprecedented for the Japanese, who feel for the first time in their history that they have 'mastered' the outside, the other, whose negative power devastated the country in 1945." (Ohnuki-Tierney, pp. 199-200.)

Japaner spenderar till hög grad sin tid i bekväma virtuella fantasier, där identitet har blivit något utbytbart, något man köper och säljer. I denna samhälleligt giltliga identitetskris kan frånvaron av uppordnande, traditionella slut i japansk skräck-film göras förklarlig.

"This is a pessimistic vision, to be sure, for—unlike in classic works of horror there is no reassurance at the close of a re-establishment in the film of the existing social order. Rather, what presents itself through Japanese horror is the certainty of a dystopic vision, the confidence of a destruction of hope. Identity remains a challenged, threatened thing, a commodity unable to resist the forces of the marketplace."

James Browns gestalt, Marvin Gayes ande

2007-06-03T15:55:00.000-07:00

Fältnegergestalten har varit konstant. James Brown talar om samma saker som Ghostface.

"I can do wheelin', I can do dealin' (yes you can!!)
But I don't do no damn squealin'
I can dig rappin', I'm ready!! I can dig scrappin'
But I can't dig that backstabbin' (Oh No!!)"

Lojalitet. Tjallare. Hustling. Hämnd. Det är som en obruten traditionslinje. På sitt internetforum frågar Cormega sina fans om de skämtar, och sätter Marvin Gaye som den störste soul-artisten någonsin. På Malcolm bryter Ghost ner och beklagar sig "Marvin, Marvin..." och på sin vers på Cream 2001 för han en konversation med Marvin Gayes ande. Det är också den som tycks uppfylla honom på Jah World och Impossible.

Ingen har gjort något med mer självklar känsla i rap-genren. Samma sak gäller för Cormegas The True Meaning och Live Your Life.

Organhandel

2007-06-03T15:39:00.001-07:00

Kina har varit fältet där respekten för mänskligt liv och den mänskliga kroppen bearbetats längst, från myrarbetet kring kinesiska muren där utslitna slavar användes till byggmaterial till dagens fabrikshelveten, könsgallrande efter-födseln-aborter och statsavrättningar med följande organhandel.

Organhandeln sköts alltså av de korrupta byråkraterna i Kinaland, som plockar njure, hjärta och allt möjligt från avrättade fångar och försöker sen sälja i New York, och i Brasilien är ju en njure nåt man säljer "under disk" att dryga ut hushållskassan. Alltså sköter fattigt folk den biten själva, då deras representanter saknar kinesisk dådskraft.

Cormegas visualitet

2007-06-03T15:20:00.000-07:00

Cory McKays visulitet är oefterhärmlig, emedan så enkel och verklighetsbunden. Detta paras med hans säregna rimtäthet:

"Your blood stained the pavement like paint from a portrait I painted
Your mom saw the coffin and fainted
You're swimming with the sharks and the water is tainted
If you feel it in your heart bring it, my infra red beam is on your head
My desert eagle severs people when I squeeze it"

Varför saknar ett stort antal rappare denna visualitet, denna kvalitet som gör att deras ord lyfter? Kanske har de inte sett det de beskriver, vilket ger svikande detaljkänsla, och med detta bristande trovärdighet. På Thun & Kicko ger McKay kommentar dessa beklagliga halv-artister (och uppvisar ett rått bildspråk, jämförligt med när han i Dead Man Walking tar emot urladdningen från en Magnum 44 i bröstet på sin skottsäkra väst och klagar på att "the impact hurt my fucking flesh / fucked up my avirex and made my neighbors upset"):

"Who's tale you tellin'? are you frail or felon?
were you makin' sales or watchin' niggas sellin'?
you exploit niggas lives in your rhymes and then avoid 'em
you never felt the moisture in the air of coke boilin'
you never felt the razor scrapin' your plate
your hands achin' yet you keep choppin' 'cause theres paper to make
you never felt the power of invincibility
clutchin' a gun like fuck it dun, it's him or me"

Philip K. Dick - The Simulacra

2007-06-03T15:08:00.000-07:00

I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka - en "simulacra". Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?

De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är - en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL ;)

Den okände arbetaren

2007-06-03T14:36:00.000-07:00

Översättarna till Vägrandets Dynamik säger i sina inledande kommentarer att Gilles Dauvé "drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox." Vägrandet läsas också som en vägran att låta det kommunistiska tänkandet köra fast i ideologi, att hela tiden anlända vid avvisandet av löne-arbetet, värdet och varan, byråkratin, partier-fackföreningar - för ett radikalt avstamp in i en ny värld. Hans bortom ligger nära till hands, och han har en nerv och ett frätande, verklighetsbaserat tänkande som hela tiden återvänder till sakens kärna - och det är så det låter man talar i egen sak (som jag förstått det är han själv lönearbetare, inte akademiker).

Kritiken av leninism, rådskommunism och arbetarrörelsen i stort och värdeteori för dummies - störtintressant läsning, liksom anteckningarna kring de spanska bankrånarna och den situationistiska internationalens förtjänster och kortslutningar. Och framförallt När uppror dör, historielektioner kring den alltid centrala frågan: "hur man skulle kontrollera arbetarklassen", om partier-fackföreningar, avtalskloroform, tilltro till statsdemokratin; om de många gånger revolutionen bränts i valurnan och i reformer, hur de spanska anarkisterna lämnade den sociala kampen för fronten, och ett klasskrig vändes till ett republikanskt, anti-fascistiskt krig, och hur anti-fascistiska allianser och parlamentariskt parlamenterande hjälpte till att jämna vägen för Mussolini och Hitler. "Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll."

"Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi."

"Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment."

Oskuldens tid

2007-05-27T13:57:00.000-07:00

"Sadness over a bird killed, but no sadness over a fish killed.
Lucky are those with voices." (Suitou Ryokuu - Meiji Era)

En uppföljare måste dubbla insatsen, och slå på stort. För Gudfadern bröt man upp berättarkronologin och plockade in Robert De Niro, och för de första uppföljarna till Alien och Terminator dundrade James Cameron på med massor av action, specialeffekter, och enkelt stora scener. Man öste på, och lyckades skapa filmer som på vissa nivåer är bättre än föregångaren.

Likt i T2 finns det i Ghost In The Shell 2: Innocence scener som framkallar ett högteknologiskt "sense of wonder". Den första filmens talangfullt dragna linjer och väl avvägda ytor samsas med uppgraderade ljuseffekter och allmänt 3d-bögeri (ibland lyckat, ibland mindre lyckat), som ökar på den underbart täta och djupa Blade Runner-atmosfären (blandningen av ny och gammal rekvisita, dock-byggandet och identitetsproblematiken är annat som GITS:2 har gemensamt med Ridley Scotts mästerverk).

Här är bakgrundsbruset de nödvändiga myterna om framtida maskinmartyrer, deras offrande av den mänskliga kroppens integritet och enhetlighet för nya kroppar, nya medvetanden, nya äktenskap, och nytt liv utan skuld. Bättre alltså att fanatiska privatpersoner utför detta kartläggningsarbete, än fanatiska företag och myndigheter. Manusförfattarna ökar på med blandad Konfuciansk visdom, europeisk mytologi och nutida japanska cyberpunk-linjer dragna till framtida extremer, och väger upp det med massor av saftig action och en fördjupad psykologisk gestaltning, främst kring Batous karaktär. Men det lämnas en del lösa trådar i historievävandet, och linjer som borde knutits ihop lämnas outforskade, vilket löper mot GITS-universumets inre logik. Det slappa skrivandet här konstraterar skarpt mot första filmens mästerliga handlag och Stand Alone Complex-seriens disciplinerade pusslande.

Trots invändningar äger GITS:2 ett starkt genomföljande av sina grundidéer. Det är en häpnadsväckande animerad långfilm om den problematik som vi kommer att möta när vi träder in i en ny oskuldens tid.

Runkbåset har INTE flyttat

2007-05-23T07:46:00.000-07:00

På grund av tekniska problem stannar Runkbåset kvar på samma gamla sketadress, alltså förblir vi på blogspot.com.

Runkbåset stannar kvar här som vanligt - trängre än nånsin!

http://runkbaset.blogspot.com

Ill Bill - The Hour Of Reprisal

2007-05-05T11:34:00.000-07:00

I figured I'd hit all of you with my first update about the record so here it is.

"The Hour Of Reprisal" is pretty much done. Carlos Bess and I just finished mixing a track that I produced featuring HR and Daryl from the Bad Brains that I'm really psyched about. We have about 90% of the album mixed so far. At the moment we're waiting for Necro and Muggs to add some finishing touches to some tracks they produced before we mix 'em. One of the tracks Muggs did will actually be the album closer and it already sounds crazy. Everlast sung the hook, while Necro, Tech N9ne and me each spit a verse. I can't wait to hear what Muggs is adding to it. He did another track on the record that was basically a loop when I originally layed my vocals but now sounds like a movie
soundtrack with a bunch of different mood swings and change ups. I've been waiting to work with Muggs for a long time now and it's been an incredible experience clicking up with him for "The Hour".

I did a track with Immortal Technique called "War Is My Destiny" that Max Cavalera of Soulfly/Sepultura fame heard and said he's gonna drop a hook on. Howard Jones from Killswitch Engage is gonna lay down a hook on a track that T-Ray did. For those that remember, Todd did the remix to "C.I.A." from "The Future Is Now" album. This track is a bit different for the obvious reason that it's not a remix, but also cos he tailor made this track specifically for me and really hit the nail on the head with it. So once Max and Howard's parts are done, all the vocals will be complete. In a pefect world we'll be mastering the record by May 15, but let's say June 1st just to be safe! There's a bunch more I could say right now in terms of special guests and producers (wait til you hear
"Coka Moshiach" ft. Raekwon..think Cuban Linx era Wu..Rae said it, not me..) but I'll leave that for the next update.

In the meantime, marketing plans are being set into motion, video treatments are being plotted, tours are being routed and the album cover,lyric booklet and poster is being masterfully created by Larry Carroll right now. Here'a little blurb I found about Larry on the internets :"Larry Carroll is an artist who has worked for The Progressive, The Village Voice and the New York Times drawing political illustrations. Carrolls most notable work is designing the artwork for the American thrash metal band Slayer's album covers. Carroll designed the artwork for Reign in Blood, South of Heaven, Seasons in the Abyss and Christ Illusion. Christ Illusion was banned in India for its graphic art depicting Christ mutilated with missing limbs, in a sea of blood with severed heads."Having him work on "The Hour Of Reprisal" is an honor. Artwise he's not slowing down on the controversy either. This works out perfect cos lyrically
this will be my most controversial record yet. Saying anything with the least bit of meaning on a rap song these days is controversial enough but I have a whole lot to say this time around and I don't bite my tongue for anybody.

Runkbåset har flyttat

2007-03-29T08:06:00.000-07:00

Ny adress:

http://runkbaset.wordpress.com

"trippin on Stewart Home"

2007-03-19T07:07:00.000-07:00

Stewart Home har tagit över hemsidan om honom själv, och en hel del fräsht material har lagts ut. Igår eftermiddag läste jag LONDON ART TRIPPING: A PSYCHOGEOGRAPICAL EXCURSION TAKING IN TWO GENERATIONS AND FIFTY YEARS. Sedan spenderade jag kvällen med att supa och trippa ut på Stewart Home.

Han ska ha sina props. Han hittar ofta helt rätt i avant gardets snåriga resonemang i sina intervjuer, historieskrivningar och pamfletter. Och framförallt har han hamrat ut mängder lågbudgetsprosa med tillräckligt trubbigt våld, sex, uppskruvad teori och populärkulturspastischer. Ett samlag eller mord på varje sida garanteras.

Nämner man Luther Blisset, SMILE, Monty Cantsin, Karen Elliot, Neoist Network, KLF, eller The Art Strike ringer det kanske klockor. Home kan påpeka att han stått där i skuggorna av dessa och dylika projekt, och dragit i trådar eller historicerat.

Även om han under mycket av sin aktiva tid kunde skriva under Raoul Vaneigems ord om att "those people who talk about cultural revolution without explicitly attacking the institution of art, without understanding what was subversive in the link up between the anti-Bolshevik communist-left and the Berlin dadaists, and what was positive in the avant-garde's doomed attempts to bridge the gap between art and life, such people have a corpse in their mouth", har han aldrig hållt sig till den Situationistiska Internationalens moraliska konstavhållsamhet. Han sällar sig till den skara post-situationister som uppmuntrar en rakryggad vinnar-attityd och interventioner i skådespelet, i kontrast mot Debords paranoia och ressentiment.

"I exhibited a bed because I'd just come off Art Strike. I didn't show the bed I actually slept on but rather a different bed, because I didn't want to present something 'authentic'. I liked the reaction my Art Strike Bed got, and decided to keep showing the piece but substituting a different bed each time. I showed a derelict's bed in an exhibition curated by Jane Pollard and Ian Forsyth called "Yourself Is Steam", and it was placed opposite a Tracy Emin work; this was shortly before she produced her own "My Bed" which proved to be the antithesis of mine, since Emin's was all about 'trauma' and 'authenticity'."

"I started going to galleries on my own at the age of twelve. The first gallery exhibition I went to without adult supervision was a show of original art work from various Marvel Comics at the Institute of Contemporary Art in 1974. That said, on the whole I found the strikes and political strife of the mid-seventies more interesting than its culture."

Att skriva om första person är komplicerat, men Home gör det anständigt. Förut har han inte ordat så fritt om sin egna historia. Öppnar man upp ett självbiografiskt snitt i sin produktion utsöndras mycket sammanlänkande skaparkraft, men det beredes väg för sjävlgodhet, personupptagenhet och förmätenhet. Trevligt då att Home lyckas väl med det förra, och till stor del lyckas undvika det senare.

(Läs också CUNT LICKERS ANONYMOUS.)

Aldous Huxleys - Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

2007-01-26T15:36:00.000-08:00

"On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD."

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

"In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion."

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exil-britten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del anti-borgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om "decency, reason, liberty", men även om "concrete materialism", "completly aware of the bits of matter you're handling, the skills you're practising, the people you're working with", vilket för tankarna till Marcus Aurelius, och bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den - ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, "the yoga of love", fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och "Mind at large".

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction - "anything to escape from fact". Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd anti-borgerlig tendens (om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den "lyriska 'olyckligheten' -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse").

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens "självklarheter" har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet, men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

"... what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply".

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

"I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning".

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer kött och potatis. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur "the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning" - men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av "vision-inducing art", den estetiska verksamhet som påminner oss om "that Other World which lies at the back of every mind", och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, "the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus", teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som gillar trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk, och människan är aldrig nykter. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger själplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.

(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.

SF-genrens implosion

2007-01-26T15:00:00.000-08:00

Inte bara William S. Burroughs var en inspiration för franska efterkrigsfilosofer. Baudrillard tog sitt The Simulacra från Philip K. Dicks bok med samma namn, och gjorde det till ett av sina filosofiska centralbegrepp.

I Jean Baudrillards essä Simulacra and Science Fiction beskrivs en implosion av SF-genrens imaginära landskap. Två parallella utvecklingar läggs fram - domesticeringen av jordklotet och raderandet av dess jungfrumark, och jämte detta förlusten av SF-kartans näringsrika, okända territorium - inga mer raketresor till okända planeter, inga mer framtida färdvägar att söka i stjärnhimlen. Rymdprogrammen är övergivna, och den upptäckarlusta och vetenskaplighet som investerades i erövringen av galaxen vänds nu inåt.

"When the map covers all the territory, something like the reality principle disappears." I hyperverkligheten växer inga okända världar längre fram, inga heroiska rymdexpeditioner lämnar planeten. Eftersom (enligt Baudrillard) verkligheten med detta har förlorat sin jämförbara äkthet, är den spekulativa fiktionens uppgift nu att utrusta fragment hyperverklighet med en aura av äkthet.

"True SF, in this case, would not be fiction in expansion, with all the freedom and "naïveté" which gave it a certain charm of discovery. It would, rather, evolve implosively, in the same way as our image of the universe. It would seek to revitalize, to reactualize, to rebanalize fragments of simulation—fragments of this universal simulation which our presumed "real" world has now become for us."

Naturligtvis fortsätter han med att nämna Dicks arbeten.

"But where can one find fictional works which already incorporate this condition of reversion? Clearly, the short stories of Philip K. Dick "gravitate," one might say, in this new space (although it can no longer be expressed as such because, in fact, this new universe is "anti-gravitational," or, if it still gravitates, it does so around the hole of the real, around the hole of the imaginary). Dick does not create an alternate cosmos nor a folklore or a cosmic exoticism, nor intergalactic heroic deeds; the reader is, from the outset, in a total simulation without origin, past, or future—in a kind of flux of all coordinates (mental, spatio-temporal, semiotic). It is not a question of parallel universes, or double universes, or even of possible universes: not possible nor impossible, nor real nor unreal. It is hyperreal. It is a universe of simulation, which is something altogether different. And this is so not because Dick speaks specifically of simulacra. SF has always done so, but it has always played upon the double, on artificial replication or imaginary duplication, whereas here the double has disappeared. There is no more double;
one is always already in the other world, an other world which is not another, without mirrors or projection or utopias as means for reflection. The simulation is impassable, unsurpassable, checkmated, without exteriority. We can no longer move "through the mirror" to the other side, as we could during the golden age of transcendence."

Den spekulativa fiktionen flyr NASA-fantasierna och växer vidare i våra vardagsmaskiner, här i våra händer, i våra sovrum. Här kommer cyberpunken in i bilden. Om traditionell SF agerade som ett litterärt alibi för NASA, var kanske cyberpunkens främsta förtjänst att den gav MIT-hackarnas etos ett soundtrack, en klädstil, ett sexliv, och spann vidare med stil och social gemenskap utifrån maskinmartyrernas exempel.

En av Gibsons första publicerade noveller, The Gernsback Continuum, sätter en punkt i SF-litteraturens ohejdade expansionism. Här ser man ser bakåt, inte i alternativa andra världskrigetscenarier, utan man skådar i kulturens egna historia.

Sjävlutnämnda cyberpunkare är dock lika korkat och andefattigt som självutnämnda punkare. Att med etiketter förpassa en stark och vacker utveckling som denna till en subkultur - kodad likt ett slutet, exkluderande system, i motsats till populärkulturens öppenhet - är förstelning. Att gemenskapa kring musikstilar och kulturella koder, och trippa ut på lysdioder har sin plats i historien, men minns att man i SHA lyssnade på Geto Boys, och att man i VSU publicerade Public Enemy-texter, när man inte klagade över stulna NWA-band. Termen cyberpunk behövs inte jämte populärkulturen, som är mer cyberpunk än Cyberpunken kan bli. Pillret löses upp i kemiska kedjereaktioner.

Vid ett tillfälle gör Roland Barthes en jämförelse mellan den viktorianska SF-litteraturens ombonade rymdraket och Rimbauds berusade båt. Där syns skillnaden mellan imperiets expeditioner och det spekulativa äventyret. Den trivsamma rymdkapseln, som var man än befinner sig är en borgerlig tillvaro i miniatyr, söker rum för imperiets utbredande, efter nybesutten mark ska inspekteras och kontrolleras, och eventuella utomjordiska vildingar som ska domesticeras.

Vardagslivet reproduceras så gott som möjligt i den nya världen, och efter Mars-resans ombonade raket kommer Mars-tillvarons tristess. Dick målade bäst bilden av dessa MARTIAN SUBURBS, främst i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, där man i nybyggarnas vardag knaprar piller och trippar ut med något slags virtuellt brädspel som återskapar ett idealiserat jordeliv, när man inte klagar över hur dåligt tomatplantorna växer i den torra röda Mars-jorden.

Rimbauds flytande, sönderfallande farkost är förlorad i ett äventyr där vardagen förloras. Kamelryggen var hans rymdkapsel, och där löstes hans franska jag upp i öknens stjärnhimmel. Den som färdas förändras av omgivningen, inte tvärtom, det upplevda landskapet tvingas inte in i kartans paradigm. Istället öppnar man upp. Äventyret avgränsas inte längre till Imperiets rymdexpeditioner, till exotism och eskapism, det anländer till oss här och nu - inne i våra egna kroppar. SF löses upp i oss själva.

DJ Assault - Belle Isle Tech 2

2007-01-11T07:01:00.000-08:00

DJ Assault är en i raden av innovatörer från techno-musikens Detroit. Frågan är dock om han helt direkt plockar kronan vidare från Juan Atkins, Derrick May, Kevin Saunderson, Mad Mike, Jeff Mills och dom grabbarna. Craig Adams spajsar ut på en annan vibe. Förutom det mästerliga, atmosfäriska electro-spåret U Can't See Me kokas det i det här detroit-köket enbart upp accelererad funk och booty-bass. Har du hört klassiska Yo Relatives vet du att DJ Assault inte är den som tassar runt gröten. Här kan du spendera hela veckopengen på rätfram bruksmusik.

Någon gågn kanske Belle Isle Tech 2 blir mycket stampande-på-stället och booty-lyricism. Det kan köra ihop sig på ställen, men då är man begåvad nog att slänga på ett spår som påminner oss om att Detroit förutom evigt mixande och trixande i DJ-båset också handlar om fräsha kompositioner (313, Beatin' The Beat), och att Assault på mikrofonen har lite av den gudomlige Kool Keith i sig. Det är inte fel att jämföra det här med Egyptian Lover, och hans Girls och My House On The Nile.

(Enormt tack till Goto, Peda och Flesh, som gjorde sig besväret att få den här skivan signerad, paketerad och skickad till mig på andra sidan planeten. God jul i efterskott och much love.)

The Art Of Storytelling: Ice-T

2007-01-07T15:46:00.000-08:00

(Ice-T tyngd ligger egentligen som en kritisk röst som lyfte fram tidigare förbisedda perspektiv på ett personligt, högljutt, underhållande och engagerat sätt, då när det ruttna åttiotalet avlöstes av ett än värre nittiotal.

Här inriktar vi oss dock på hans berättande; mer om politik får komma med tiden. Inte för att det skulle existera nån slags avgränsning mellan dessa två sidor, många av hans musiksatta noveller är såklart renrasiga message-raps.)

Under sin storhetstid valde Ice-T ofta beats som luktade östkust, och gärna den revolutionerande sortens boom-bap som Marley Marl och The Bomb Squad utvecklade. Rimstrukturerna och tonfallet följde musiken, istället för det kalifornska tillbakalutandet handlar det om Big Daddy Kane med rakpermanentat hår. Samtidigt exemplifierar han utmärkt det som alltid varit västkustens styrka: historieberättandet.

När framtidens encyklopedier avhandlar The Art Of Storytelling inom hiphopen bör Big L, Biggie och Immortal Technique nämnas jämte Nas och Killah Priests experimentalism och Ghostface Killahs själsrörande mästerverk - och en hel del utrymme bör lämnas åt Ice-T, inte bara för att han uppfann (tekniskt sett Scholly D) gangsta-rap, historieberättandets naturliga hemvist, utan främst för att hans katalog är obestridlig. Andra MC:s har dratt en och annan fin berättande vers, men Ice-T har "millions of those gangster stories".

Han är en verkligt teknisk berättare, skiftar från första till tredje person, och förmedlar vad han ser och vad han själv upplever med ett hårdkokt språk som lämnar lite utrymme åt tomt moraliserande och mycket ordande. Arrangemanget är raffinerat likt de bästa noveller, och ofta ligger hela historiens tyng på sista raden, eller rentav avslutande ordet.

Soul On Ice är nåt som bara han vågat sig på, en slags spoken word som möjligtvis för tankarna till Gil Scott-Heron och The Last Poets. Titeln visar tydligt på släktskapet med en tidigare generation svarta berättare, som Eldrige Cleaver, Donald Goines, och framförallt Iceberg Slim.

I sin introduktion till dennes Doom Fox berättar Ice-T att han i dessa historier hade sett hur den förre detta hallicken med hjälp av ordets makt vände det kriminella livet ryggen. Den unge rapparen såg hur han kunde göra samma sak med hiphop.

Detta är kulturens själva kärna. Titeln på debutskivan Rhyme Pays bär vittne - rapparen uppmanar de kriminella massorna att omkanalisera sin hunger efter mer i kreativt skapande. Lägg ner era automatvapen och plocka upp en mikrofon. Ice-T langar RAP, inte CRACK, och han kopplar Icebergs Slims levda budskap till Afrika Bambaataas planetarism.

Hos Ice-T är själva skrivmomentet något återkommande, han talar ofta om pennans kontakt med pappret, om hur han "tries to write about fun and the good times, but the pen yanks away and explodes and destroy the rhyme", om skrivaktens övervinnande av svåra sociala förhållande, Mind Over Matter, hur han stirrar på blockets blå linjer tills blod flödar ur bläcket. "I write rhymes 'til I fall asleep / Wake up with new techniques".

När han bara har en ensam kort historia att dra så är han inte som fyller ut i onödan, utan spelar hellre in ett mästerverk runt minuten - som The House och Ed.

Betonandet av det konstnärliga skapandet, och därmed den nödvändiga blandningen av fakta och fiktion, gör att han blir obesvärad av äkthetsneurosen. Riktiga artister bryr sig inte om uppföranderegler, estetisk dogmatism och ytliga kulturella koder. Riktiga artister är gränsöverskridande; geografi, hudfärg, musikgenrer. Därför lyssnar Cormega på No Doubt och Guns N' Roses, och tycker att The Beatles och Elton John har bra beats. Därför vill Freddie Foxxx samarbeta med Eminem och Zack De La Rocha. Därför tar Raekwon Outkast och Ill BIll under sina vingar. Och därför hade Ice-T med Jello Biafra på introt till The Iceberg, därför spelade han rock n' roll med Body Count, därför dricker han mjölk medan andra dricker 40z, och därför predikar han ständigt broderskap och solidaritet mellan jordens folk (likt han gör på Race War).

Ice-T började som en del av electro-legendaren Egyptian Lovers armé, och spelade bl a in den klassiska Reckless med Chris "The Glove" Taylor. Men DJ-sidekicken var inte hans roll. Det var något som inte stämde fullt ut. I Original Gangster berättas det att han "tried to write about parties but it didn't fit, 6 In The Mornin' - that was that real shit". Den låten var ett genombrott, kreativt och publikmässigt. Ice-T hittar sin stil och sina lyssnare. Men debutskivan är hopplöst daterad. Beatsen är 87-aktigt stela och Ice-T har inte hittat sin röst ännu.

Power är det första mästerverket. Efter det släppte han The Iceberg, året efter den monumentala Original Gangster, och 1993 kom Home Invasion.

På I Aint New Ta This svarar han dels på DJ Muggs uppdaterade boom-bap, och dels på den nya våg av rap-stilar som bl a Das Efx och Naughty By Nature levererade. Han visar sig själv aktuell. På Funky Gripsta lämnar han plats på mikrofonen till en 14-årig tjej. På From The Depths Of Hell bjuds det på utmärkt raggamuffin. Gotta Lotta Love är anti-gangbang-låten tio år före Saigons The Colour Purple.

That's How I'm Livin är mästerligt dämpad och genommörk berättarkonst, i första person. Man önskar att Ice-T oftare spelade in över såna här beats. Med den mörka, monotona atmosfären skådar rapparen långt inåt, och får ut något av det djupaste han skrivit. "I was born in New Jersey / I said it before, I guess nobody heard me". Tonen är för rå och öppen för att man ska tro att det handlar om Tracy Marrows egna livshistoria. Han berättar återhållsamt om sina föräldrars död, flytten till Los Angeles och ensamheten där, och hur han börjar hänga med gängmedlemmar.

Han får en tjej gravid, och brist på pengar får han att spendera fyra år i armén. Det auktoritära soldatlivet passar honom dåligt, och han börjar försörja sig som hallick och juveltjuv. Det är fortfarande ont om pengar, speciellt med en players dyra vanor, och det är då han hamnar i en bilolycka och spenderar tio veckor i sjukhussäng. Som för B-Real är sjukhusvistelsen livsvändande, när Ice-T kommer ut har han bestämt sig för att lämna det kriminella livet och lyckas som artist, och han byter ut sitt handeldvapen mot en mikrofon. Vid tiden för Home Invasion är det mer än tio år sen han spelade in The Coldest Rap, men fortfarande ska det visst finnas nån tönt som misstar honom för en clown, "and gets in my face, wrong motherfucking place, and I aint lying, that's how you dying... That how I'm living".

Home Invasion får sägas vara denna innovatörs sista starka släpp. Fyra fullängdare av omätbar tyngd hade levererats, och samtidigt med hardcore-hiphopens marginalisering bytte Ice-T fokus mot filmer, klädmärken och bokprojekt. Även här var utförde han ett pionjärarbete, och idag ska visst var och varannan rappare skina i filmer, flasha i egna jeansmärken och skriva memoarer. Ice-T gjorde det först.

-

uppdatering 070109:

Att Ice-T skulle varit slut efter Home Invasion är inte helt sant. Remixen av The Lane, och Money, Power, Women bör du leta upp, och framförallt Superfly med Curtis Mayfield, speciellt i Kurtis Mantroniks remix.

Body Count var vad jag minns en av de bättre rap-metal-projekten. Sex, Money and Gunz-släppet med Smooth & Trigga led av halvkassa beats. Vem har förresten hört det här projektet?

Just nu lyssnar jag på hans åttonde fullängdare - 24 år efter hans första 12:a - och en del låter riktigt bra.

Man Parrish berättar om electrons rötter

2007-01-07T15:34:00.000-08:00

1982-83... somewhere in there, that's where everything--as far as I recollect--started. It came out of rap, stuff like Sugar Hill, "Rapper's Delight." Kraftwerk was the beginning of it as far as I'm concerned. People were listening to electronic stuff, but nothing really had a groove or a beat before Kraftwerk started. When Autobahn came out, it was totally mind-blowing. I remember sitting in a taxi-cab smoking a joint with the window open, I passed it to the driver, and when we got in front of my apartment--and I'm talking like 70-something--Kraftwerk came on. He turned the meter off and we just sat there and said, "Whoa, what's that?"
(...)
It sounds like you were doing rave stuff before it was anything. I mean, there was disco, but the 808 with all the glitter, that was something else.
Well, I hung around with the Andy Warhol crowd. We grew up in the glitter, freakazoid 70's free love and drugs and that kind of stuff. So my manifestation of it in the 80's was just an extension of what I already knew. It was performance and theatre art and music combined into one.

Mobb Deeps musikalitet

2007-01-07T15:11:00.000-08:00

The Infamous är fullt av snack om real shit, thug shit, the realness, och såna grejer, men man bedrar sig om man tror att det handlar om nån slags reality-show. De filmlika återgivningarna av kriminellt leverne kan svårligen tolkas som självupplevt, snarare är Prodigy och Havoc likt Nas "a quiet nigga in a project window". Man bör tala om artistiska bedrifter istället för street cred. Mobb Deep spenderade inte sina tonår med att sälja crack, de gick på konstskola med C-Ray Walz och Pumpkinhead. De lånar sina kamraters livsöden och anekdoter, lägger till, möblerar om i händelseförlopp, skapar sin egen slang, och nedtecknar en stiliserad och ödesmättad bild av Queens som en krigszon, och dess ungdomar som soldater ställda mot sig själva.

På The Infamous rör sig Prodigy bort från det traditionella ettan-tvåan-rimmandet för att likt Nas sälla sig till den skola som Kool Moe Dee kallade conversational MCs - för den gamla skolans öron lät det som om de pratade sig genom sina verser.

"By his second and third albums everybody knew he wasn't the second coming of Rakim, he was the first coming of Nas. He had a unique flow, which seemed to start the trend that we old-school emcees call the "off-beat conversational flow." Before Nas, every emcee focused on rhyming with a cadence that ultimately put the words that rhymed on beat with the snare drum. Nas created a style of rapping that was more conversational that ever before. Although KRS-One was one of the first truly conversational emcees, he still used an intensity and lyrical attack that was more conventional than what Nas was doing. Nas was almost totally eliminating the intensity and changed the way most rappers that came after him would rhyme."

Rakim hämtade inspirationen till denna teknik av inomradigt, flerstavigt rimmande från sin fars jazz-skivor, fyllda av oortodoxa solon och märkligt fraserande. Nas var det andra steget i denna utveckling. I Last Real Nigga Alive talar han om sin "version of the blues". Även fall hans far var blues-musiker, är det snarare MOP, Scarface och Spice-1 som för den traditionen vidare - Nasir Jones är definitivt en jazz-MC. Hans flyt på Road To Zion för med all bestämdhet tankarna till en jazz-blåsare som i sina solon med näppe håller sig i rytm med orkestern. Full-blast next-level shit.

Prodigy är mer dämpad, melankolisk. Hans flyt handlar inte så mycket om rimmens sammanflätning, utan om betoning och ordföljd. Istället för stop så blir det: "if he doesn't discontinue his bullshit he might be dead". Det är ett perfekt framarbetat flyt, ett ord följe ett annat som om sexton rader kom i ett stycke.

Den verkliga storheten med Mobb Deep är alltjämt Havocs produktionskonst. Mörka klassiker som Eye For An Eye och Shook Ones pt. II är något av det finaste ur hiphop-historien. Men för all del, glöm inte bredden här, med Cradle To The Grave, Up North Trip, Trife Life, och mer avslappnade nummer som Drink Away The Pain.

Och glöm inte att Havoc levererade glödande kol till de här senaste årens främsta släpp.

Master P - världens rikaste fältneger?

2007-01-07T14:48:00.000-08:00

För ett ögonblick flyr entrepenörer industrins bomullsfält för att släppa in livsluft i kulturen, och skapa ett fåtal friheter för sin musik.

Introt till Ice Cream Man lägger situationen tydligt - det handlar om makt och resurser, hur du organiserar din verksamhet. Master P började med ett arv på 10 000 dollar och skapade som oberoende skivbolagsdirektör en av musikvärldens största förmögenheter, startin' right outta the trunk of the car.

Han äger klarsyn, men samtidigt en bedövande hopplöshet i crack, könskrig, gängkultur - ghettot kommer aldrig att förändras, för människorna där vill inte ändra sig.

Man gillar honom ändå på nåt sätt, på samma sätt som kan gilla gubbarna i Frihetsfronten.

"Nobody is innocent"

2007-01-07T14:35:00.000-08:00

"May the light of God shine upon us, illuminating our souls wiht love."

"Nobody is innocent. Man's hope is lost a long time ago. Pain appears and screams from every corner. The humanists pity themselves from the rail of the pulpit. But, may them pity themselves of their own souls, because it is exactly the pride of goodness that resides in almost every sin. Man dies, the world burns out and the flames are consumed, but excess accompanies the vacuum."

(från filmen Amarelo manga)