Hunter S. Thompson R.I.P.
(Jag ville läsa ut Hell's Angels först - därför kommer dödsrunan först nu.)
Hunter är inte någon av de större gudarna i mitt hus, men Fear And Loathing In Las Vegas är ett roligt, underhållande, och klassiskt knarkäventyr - och filmen var helt okej (vilket vi kan tacka författaren själv för; i dokumentären Breakfast With Hunter kan vi se hur han skäller ut några engelska krattor och deras manus - efter det tog legenden Terry Gilliam som bekant över). Hans tidiga självbiografiska roman Rum Diary är trevlig, men knappast nåt måste. Med reportagesamlingen Better Than Sex framstod han som nån slags Clinton-hejaklacksledare (och detta är besvikelsen Hunter S. Thompson - istället för att som en ordentlig författare skriva tjockare och beskare böcker ju äldre, bittrare - och radikalare man blir, bestod Thompsons senare produktion av ihoprafsat tidningsmaterial. När man läser om Jim Goads försök att intervjua han till ANSWER Me! kan man gissa sig till varför böcker fortsatte komma ut).
Vid Hell's Angels var han på topp. Det må vara sant att motorcykelgänget varken gillade han eller hans bok, men Thompson brydde sig tillräckligt lite om vad både dom och samhället tyckte för att kunna skriva ett vittnesmål som, trots författarens rykte som översubjektiv missbrukarjournalist, både känns klargörande och balanserat.
Nån har sagt att vändpunkten i slutet av sextiotalet var Thompsons, Keseys, och Ginsbergs misslyckade medlingsförsök mellan vietnamdemonstranterna och Hell's Angels (Ginsbergs "tal" till motorcykelgänget, vilket HST tar med i boken i sin helhet, är en av de få texter jag läst som är så pretto-korkade och utdragna att de skapar ett fysiskt obehag i hela kroppen). Men vad fanns det egentligen för anledning att tala om nån slags revolution (förutom en kulturrevolution) då de första till stor del var naiva medelklasstudenter, och de andra mest reaktionära trasproletärer? (Mycket av Hell's Angels får mig att tänka på Jim Goads beskrivningar av sina medfångar i Shit Magnet: "There's a paucity of what might be considered radical thinkers or revolutionary outlaws here. Most guys are normal, just three notches lower. They want a normal life, but they're too stupid to acheive it. I'm starting to get the feeling that a lot of these guys aren't too bright. Judging from their facial expressions, it looks as if they've been eating Retard Sandwiches their whole lives. On rainy days, they'll have a bowl of Mongoloid Soup along with the Retard Sandwich." (Självklart får man dock inte glömma bort de ständiga undantagen här - de verkliga hundradelarna.))
Tillsammans med Lester Bangs representerade HST new journalism på bästa sätt - The Kentucky Derby is Decadent and Depraved är ett bra exempel på det.
-
(Brevsamlingen The Proud Highway har jag hört gott om - den bör kollas upp härnäst.)
-
(Den här dödsrunan är någon av de bättre.)
Hunter är inte någon av de större gudarna i mitt hus, men Fear And Loathing In Las Vegas är ett roligt, underhållande, och klassiskt knarkäventyr - och filmen var helt okej (vilket vi kan tacka författaren själv för; i dokumentären Breakfast With Hunter kan vi se hur han skäller ut några engelska krattor och deras manus - efter det tog legenden Terry Gilliam som bekant över). Hans tidiga självbiografiska roman Rum Diary är trevlig, men knappast nåt måste. Med reportagesamlingen Better Than Sex framstod han som nån slags Clinton-hejaklacksledare (och detta är besvikelsen Hunter S. Thompson - istället för att som en ordentlig författare skriva tjockare och beskare böcker ju äldre, bittrare - och radikalare man blir, bestod Thompsons senare produktion av ihoprafsat tidningsmaterial. När man läser om Jim Goads försök att intervjua han till ANSWER Me! kan man gissa sig till varför böcker fortsatte komma ut).
Vid Hell's Angels var han på topp. Det må vara sant att motorcykelgänget varken gillade han eller hans bok, men Thompson brydde sig tillräckligt lite om vad både dom och samhället tyckte för att kunna skriva ett vittnesmål som, trots författarens rykte som översubjektiv missbrukarjournalist, både känns klargörande och balanserat.
Nån har sagt att vändpunkten i slutet av sextiotalet var Thompsons, Keseys, och Ginsbergs misslyckade medlingsförsök mellan vietnamdemonstranterna och Hell's Angels (Ginsbergs "tal" till motorcykelgänget, vilket HST tar med i boken i sin helhet, är en av de få texter jag läst som är så pretto-korkade och utdragna att de skapar ett fysiskt obehag i hela kroppen). Men vad fanns det egentligen för anledning att tala om nån slags revolution (förutom en kulturrevolution) då de första till stor del var naiva medelklasstudenter, och de andra mest reaktionära trasproletärer? (Mycket av Hell's Angels får mig att tänka på Jim Goads beskrivningar av sina medfångar i Shit Magnet: "There's a paucity of what might be considered radical thinkers or revolutionary outlaws here. Most guys are normal, just three notches lower. They want a normal life, but they're too stupid to acheive it. I'm starting to get the feeling that a lot of these guys aren't too bright. Judging from their facial expressions, it looks as if they've been eating Retard Sandwiches their whole lives. On rainy days, they'll have a bowl of Mongoloid Soup along with the Retard Sandwich." (Självklart får man dock inte glömma bort de ständiga undantagen här - de verkliga hundradelarna.))
Tillsammans med Lester Bangs representerade HST new journalism på bästa sätt - The Kentucky Derby is Decadent and Depraved är ett bra exempel på det.
-
(Brevsamlingen The Proud Highway har jag hört gott om - den bör kollas upp härnäst.)
-
(Den här dödsrunan är någon av de bättre.)
posted by Andre Hicks at
4:37 AM
2 Comments:
Visst kan man i efterhand dissa försöket att slå broar mellan Hell's Angels och vietnamdemonstranter.
Men omöjligt hade väl inte en sån allians varit. Tänk Paris '68, där man ett tag trodde att de strejkande arbetarna skulle förena sig med rebellstudenterna i Quartier Latin.
Säga vad man vill om "68" och allt det där, men en del flagor flög ju om man säger...
"att de strejkande arbetarna skulle förena sig med rebellstudenterna i Quartier Latin"
= tummen upp
"Ginsbergs misslyckade medlingsförsök mellan vietnamdemonstranterna och Hell's Angels"
= två tummar ner
WHY? Bl a eftersom man i USA historiskt sett - efter det särskilt brutala klasskriget, strejkslakterna, regeringsintelligensen - saknar ett klassperspektiv.
Jag ber om ursäkt, för vid omläsning märker jag att mitt orginalinlägg inte är något skolexempel i tydlighet (vilket kan sägas om alltför många, andra inlägg, också, för den delen).
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home