ur Philip K. Dick - Dråparen

Ignatz Thugg stod en bit ifrån och småskrattade åt deras upptåg. De tjöt och bölade som grisar. Han hade lust att gå upp och sticka dem, men brydde sig inte om det. Jag slår vad om att de stinker när man kommer nära inpå dem, sade han sig. De ser rena ut, men undertill stinker de. Vad är det här för ett jävla ställe? Han kisade och försökte läsa inskriptionen.

SODOMI

Aj, aj, sade han sig. Det var inte dåligt; det är där folk hoppar på djur för att göra nivetvad. Jag har alltid velat se när en häst och en kvinna gör det tillsammans; jag slår vad om att jag kan få se det där inne. Jamen, det skulle jag verkligen vilja se. Där visas allt som är värt att se, och det är inte det sämsta. Och därinne kommer det att finnas riktigt folk i publiken som jag kan snacka med. Inte sådana som Morley och Walsh och Frazer som använder så långa jävla ord så att det låter som om de fjärtar. Sådana ord använder de för att verka klyftigare än de är. Men de är inte annorlunda än jag. Sådana där tjockskalliga typer som Babble, tänkte han, gör det förmodligen med stora hundar. Jag skulle vilja se när någon av de där tjockskallarna blir påsatta; jag skulle vilja se när Walsh blir påsatt av en grand danois för första gången i sitt liv. Det är vad hon egentligen vill ha ut av livet; hon drömmer förmodligen om det.

Både amfetamin, sömnbrist, och penningbehov hade säkerligen sitt att säga när Dick skrev ovanstående passage. A Maze Of Death, som Dråparen heter på orginalspråket, gavs ut 1970, och Dick spenderade nog många nätter i sitt trasiga, enormt produktiva sextiotal med att tejpa och pussla ihop det här manuskriptet. Dråparen skulle kunna vara SF skriven av en gudomligt välsignad, dålig-LSD-visionär Harry Stephen Keeler.