Cormega - Dirty Game

Jag läste för några månader sen att Cormega hade snackat med DJ Premier om beats...

Nu är låten här. Dirty Game borde gå att hitta på fildelningsnätverken.

Mega och Primo låter precis lika bra tillsammans som man kan tro. Årets beat, årets text, årets låt.

Cormegas Tha Realness är 2000-talets bästa skiva. Med Urban Legend kan han överträffa sig själv.

-

lite senare:

Letade efter en version av den här låten utan mixtape-DJ, och speciellt då "dirty"-versionen... men jag kom på att nåt sånt vore onödigt; Cormega svär inte.

Cory McKay kringgår de sedvanliga poserna, strävandes efter sanning och poesi; en besinning och ett verklighetsnärmande. Dead Man Walking 2 är möjligen världens råaste låt, men så har han också gjort Live Your Life, The True Meaning och nu Dirty Game.

Circle Of Tyrants (recension)

Väntan är över. Circle Of Tyrants är här.



Necro har alltid imponerat mer med sin SP1200 än med mikrofonen, men det här släppet är faktiskt något av en besvikelse beat-mässigt. Ljudlandskapet skiljer sig en hel del från den tunga, visionära smutsen på Goretex-plattan, vilken nog vore en naturlig utgångspunkt för en sån här Murderfest. Istället arbetar Necro vidare (i alla fall på Fender Rhodes Suicide) från 80-talsdeckar-saxofonerna i Watch Your Toes från Brutality Part 1 och den stela, raka, klickiga trumprogrammeringen från mycket av den skivan. Severed Organs och Theatre Of Creeps förskänker mig däremot ett sadistiskt, förnöjsamt hånflin, och får mig att tänka på Street Veteran och White Slavery.

Ja. De flesta beatsen är för rena, polerade, anständiga... och live-instrument gör inte saken bättre (The Sexorcist var lite samma grej). Take It In Blood är experimentell, men misslyckad, och cowboy-hiphop likt The Four Horsemen är ingen bra idé. The Chosen Few, Carnivores och The Black Wings Of Apocalypse är starka låtar; dom hade varit starkare om Mr Hyde, som fortfarande låter helt efterbliven, hade gjort en Captain Carnage och slutat rappa.

Necro är bara bra på varannan vers numera. Det känns som han har lite väl mycket självförtroende.

Ill Bill har däremot fortfarande inte en enda svag vers i straffregistret. Han är en jävla maskin och enligt mig, jämte Saigon och Cormega, den hetaste rapparen just nu. Ett mix-tape med Raekwon kommer snart.

Goretex leverar han också. Och även ett mix-tape med demos och osläppta grejer nån gång i framtiden, enligt intervjun på Buddablaze.com.

Maradonakyrkan Guds Hand

Gud (D10S)


Djävulen


Den helige skrift


En av kyrkorna

(http://www.iglesiamaradoniana.com)

Sambafotboll

"Han var inte intresserad av resultat, att göra mål, tjäna pengar eller vinna. Hans stora glädje var att dribbla, det var det enda som betydde något. Resten tillhörde, för att citera hans biograf Ruy Castro, 'civilisationens små skitsaker'."

(Om Garrincha, s. 262 i Fredrik Ekelunds Sambafotboll)

"Hans succé i VM 1958 gjorde honom till ett eftertraktat byte för världens rika klubbar. Italienska klubbar bjöd för den tiden ofattbara 10 miljoner men ingenting hjälpte. Det brasilianska parlamentet sammanträdde och förklarade honom som 'icke exporterbar nationell helgedom'."

(Om Pelé, s. 303)

"Jag avskyr den allmäna opinionen. Man fick gärna skjuta folket med maskingevär, det skulle inte röra mig i ryggen. Jag är son till en fabriksägare och tillhör eliten. Jag tillhör högern."

(typiskt uttalande av Eduardo Viana, ordförande i Rio de Janeiros fotbollsförbund, citerad på s. 136 i Tony Masons Passion of the people? Football in South America)

"Tack vare de 22 spelarna, det bästa landslag som existerat, tack vare de här spelarna, hävdar jag, har Brasilien upptäckt sig självt... De 5-2 därborta, mot alla och mot allt, är en underbart levande seger för oss alla, för var och en av oss... Ingen av oss behöver längre skämmas för sin nationalitet. Flickorna på gatan, kontorsflickorna, butiksbiträdena, skolflickorna, alla rör de sig plötsligt med en Jeanne d'Arcs hållning. Det brasilianska folket ser sig inte längre som en samling skitar."

(Nelson Rodrigues, dramatiker och fotbollskrönikör, strax efter VM 1958, citerad på s. 67 i Sambafotboll)

"Så kom den dagen då han fick följa med till gatubarnens årliga konferens i huvudstaden Brasília. Aldrig hade han haft så kul. De flesta som deltog på kongressen levde inte på gatan utan väldigt fattigt i olika kåkstäder, precis som han själv. På dagarna hade de konferenser eller demonstrerade utanför den brasilianska kongressen. Och självaste presidenten dök upp och lovade att göra allt för att förbättra de fattigas situation i landet. Inte för att Fernando trodde på presidentens löften, men ändå. Att presidenten dykt upp. Det måste ju betyda att det ändå lönade sig att organisera sig, protestera...
Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:
- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.
När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:
Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv."

(från s. 147 i Örjan Bartholdsons Brasilien, den mörka kontinenten)