Knut Hamsun

"Jeg var engang som mine kammerater. De har holdt trit med tiden, jeg har ikke. Nu er jeg som ingen anden.

Desværre. Gudskelov."

Ordfront Goes Cyberpunk

Ordfront sover aldrig.

Såg nya numret igår; omslaget pryds av en ung människa med modern apparatur i näven. Megafåntrattar är namnet på en ny ungdomskultur (får mig att tänka på megabyte, som finns i datorer, och punken, exempelvis Iggy Pops skiva The Idiot.)

Kul att Ordfront håller kontakten med gatorna, och sina rötter. Det här kommer ge dom fetmånga nya läsare.

Snoop Dogg

Det är nog lite nostalgi i det hela, men ärligt, man kan alltid lyssna på Doggystyle. Det är bara den där rökpaus-skiten där Snoop drar nåt skämt (som jag inte riktigt fattar) som jag brukar skippa. På det sättet är det den bästa hiphop-plattan någonsin.

Om han hade haft The D.O.C. jämte sig under hela karriären skulle han kunnit ha varit där uppe med Rakim, Biggie, Pac, Pun, Ice-T, G Rap, och dom andra.

Efter debuten är det bara några låtar här och där som jag gillar - men det är trevligt att han sysslar med andra grejer än varmkorvsreklam.

Ulf I. Eriksson - Människans signalement

(I Den största lyckan (utgiven av Vilhelm Ekelundsamfundet 1999, sextio år efter bildandet) läser jag Ulf I. Erikssons Människans signalement. Boken innehåller, förutom Carl-Erik af Geijerstams och Carl-Henning Wijkmarks utvikningar kring centrala Ekelund-begrepp, flera halvsentimentala redogörelser för första kontakter med diktaren-aforistikern; Eriksson får sägas hamna nånstans emellan.

Det var Eriksson som med Exempel - anteckningar i levnadskonst först fick in mig på Ekelund. Här klargör hans sparsamt skrivna text bl a något om varför ljusseendet, dagdyrkandet, solekonomin kräver ett öga för mörker, varför kvardröjandet i tillvarons svärta inte avgjort leder till människoföraktet, men till en mystik, "en kommunikation av eld", en helighet "utanför varje syfte, utan mening".)

-

De ha fått lite system på sin sjaskighet: och nu sitta de och håna "ensidigheten".
De äro "goda vänner med de nära tingen".
Ja, för den vänskapen och den närheten har närigheten sörjt.
Respekt för allt som är god konjunktur, för hvarje makt, hvari innehålles löftet om god matherre - se där det friska djup, hvarur deras aristokratiska ideal blommat, deras
värdighetsdyrkan tagit mandom och betjentglans.
Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare - för alla som äro öfver; en rytare - mot alla som äro under.
Kryparen-rytaren: mitt första tydligt-skarpa intryck af människolifvet! Den synen var det första som gjorde mig led vid människornas värld; den synen brände sig år för år skarpare och skarpare in i sinnet, - och Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement.
(Passioner Emellan, s. 30)

NU VAR DET 1960-tal och den unge individualanarkisten och moralisten söker sitt samhällshats ideala självbekräftelser - ett sökande som inte nöjer sig med det omstörtande studiet av Michail Bakunin och Gustav Landauer, av Max Stirner, Den ende och hans egendom (1910/11) och av Pehr Henrik Törngren, Moralsjukdomen (1940). Även Friedrich Nietzsches "förbrytartheori", som öppnar dunkla in- och utsikter, tjänstgör i diskrediteringen av det "goda" samhället med de fina och förnämt älskvärda "karaktärerna". Afgudaskymning: "Förbrytaretypen ... henne fattas vildmarken, en viss friare och farligare natur och tillvarelseform ... hennes dygder äro af samhället lysta i bann ... hennes lifligaste drifter växa snart ihop med de nedtryckande affekterna, med misstro, fruktan, vanära." (Ernest Thiels översättning, 1906).

Medan Vilhelm Ekelunds precisa diagnos/demaskering av Kryparen-rytaren från 1927 i Passioner emellan kommer anarkomoralisten till mötes med något av uppenbarelsekraft - aforismen tycks honom sätta fingret på själva den innersta principen för det hierarkiska - förment civila - samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föds och sprids - inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare. Att den i öst fördömde Boris Pasternak med igenkänning läser den kompromisslösa aforismen som en beskrivning av det auktoritära samhällets själ försvagar inte den civilisationskritiskt antagonistiska läsupplevelsen. Det är en - trots allt av tänkbara snåla personliga bevekelsegrunder - etisk kultur- och samfundskritik, som den unge genstörtige stöter på/spårar upp hos såväl "samtida" (en Ivar Conradson, en bernt erikson, en Rolf Ekman) som "forntida" (en Thomas Thorild ); en dualistisk, utåtvänd kritik att tacksamt inkorporera - som när Thorild i En critik öfver critiker (1791) uppenbarar "FÖRSMÄDELSEN i Allmänna Lefvernet" : "den vildhet, at med lögn och konst, göra andra lägre, för at sjelf vara hög". Med utgångspunkt i "det leende Barbari" som utmärker "våra fint barbariska Samhällen" tecknar Thorild silhuetten av mänskliga samlevnadens "moraliske bestar": Rytare - Grinare - Fånar. Denna Thorilds - liksom övriga moralister-reformatorers - etiska fysionomik uppmuntrar och stärker den spontana anarkistiskt-genstörtiga positionen - ty vem leker "Rytarens lek"? vem döljer sig under Grinarnas och Fånarnas leende oärlighet? - Thorild pekar ut de förnäme, av alla slag: präster, lärde (inte minst tänker han förmodligen på akademiledamoten Johan Henrik Kellgren... ) och ämbetsmän, liksom borgare och bönder.

Den lögnens grundlag som Thorild hör tona genom samhällena - liksom senare Nietzsche - och som är Vilhelm Ekelunds "första tydligt-skarpa intryck af människolifvet", förnimmer den bortvände revoltören snart nog också som tema hos Ivar Conradson, när denne efter att ha avslutat sin poesi, med oskuldens ursinne porträtterar katten som sin sinnebild för Kryparen-rytaren i Om djur och om människan och djurvärlden (1928). Med kraften och upprördheten hos en urscens urerfarenhet beskriver Conradson således inte bara katten som en "inställsam rovlysten": "en hel del människor äro av blott litet intresse och ha klen rätt: dessa många lågsinnade våldsmän, värst och mest motbjudande äro de ränkfulla, hycklande, skapelsens värsta skadedjur, dessa med 'högre intressen', vilkas verk är svammel, ceremonier, bedrägeri, grymma fördomars och lagars försvarare, dessa 'fromma' och dessa 'sedliga', som äro så onda och grymma, alla dessa illistiga våldsmänniskor - de ha ingen rätt, men de ha ju 'makt', men de äro i sig varelser av blott obetydlig kraft, förstelnade, odugliga. De leva sämre än onda djur", - Det är den stora negativismen i arbete - som när Thorild fastslår "de Förnämas duglöshet", nödvändigheten att "krusa" och att som en lögnens Prins "sedligt ljuga".

Varför blir då den oskuldsfulle anarken inte terrorist? Eller för den delen socialarbetande reformator? - Den individuelle levnadskonstnären bär tydligen på ett fatalistiskt drag och tvingas - tillbakablickande - vidgå även Ekelunds misantropiska slutord: "Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement". - Vilket har till följd: Också Du själv, bäste Herre-Moralist, är en liten Krypare-rytare! I självrannsakans tecken problematiseras den självrättfärdigt terroristiska kritiken och vår protagonist bereder sig att leva och verka(?) utan den stora utopins framförhållning, för att kunna göra sig hem i det stora osäkras nu. Ty: "är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt - och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora, kylande ljufva lön" (PE, s. 65). Inte minst i trånghet och i armod - "misstro, fruktan, vanära" (Nietzsche) - visar det sig möjligt att leva ett liv. (Det är nu i detta som "varat" förtäckt, hemlighetsfullt uppenbarar något av sin numinösa dimension för den bortvände lotusätaren: i upplevelsen av människans förhävelse och narraktighet - "kreaturlighetskänslan", i erfarenheten av låghet och fattigdom. Det är i detta - inte i mötet med någon positiv eller panteistisk gudom - som anknytningen/anslutningen till mer eller heller mindre ortodoxa mystiker - en Eric Hermelin med sufiska tosingar, en Hjalmar Ekström - tar vid.)

Så kom jag att tidigt förälska mig i denna Ekelunds mellanbok, Passioner emellan, eftersom författaren här talade till mig om mörkret och om fruktan i våra liv utan att bli människoföraktets rov. - Ljusdiktaren Vilhelm Ekelund förstod och bejakade som få utanför de religiösa geniernas krets den mörka livsåskådningen: "det goda mörka öga som alla ljusmän ha haft: - vakthållandets ataraxi" (PE, s.115).

Internet, hiphop, och behovet av en världsregering

Jim Goads hemsida är nere igen - var hittar jag nu min dagliga NetJerk-fix? Ska missbrukare ränna gatorna runt när de kan skedmatas vid terminaler? Sättet som Kanadas regering sköter det världsomspännande datornätet (Internet) på är ömkligt; med en världsregering hade laxen varit biff.

För en relevant jämförelse; om den anarkiska jättebebisen hiphop-kulturen hade haft en regering vore Jay-Z och Lloyd Banks bötfällda för s k biting, och rappare som Nine hade åtnjutit en väl tilltagen pension (istället för att tyna bort som crack-rökare).

Och hiphop är globalt, alltså - en världsregering.

Tragedy Khadafi

Intelligent Hoodlum från 1990 är medveten hardcore-hiphop före sin tid, med en tidstypisk ljudbild byggd kring klassiska funk-samplingar. Saga Of A Hoodlum från 1993 är mörkare, berättelserna och beatsen råare, förtätade, fördjupade.

På Against All Odds från 2001 och Still Reportin' från 2003 är det politiska innehållet något nertonat för en mer religös, introspektiv litteratur. Och även fall Tragedy Khadafis första inte innehåller något av den mesighet som man inom hiphopen brukar förknippa med medvetenhet, är thug-grejen här mer betonad. Beatsen förändras även de med tiderna (mer än sällan; synthar, stelhet, brist på nytänkande).

Även om Tragedy sällan briljerar i flerstaviga punchlines och dylikt publikfrieri, kan den som dröjer kvar upptäcka en av hiphopens stora, dödligt seriösa berättare.

"It's real, my mom shot dope in her vein
Pops layin' in the clouds, took a shot in the brain
So I never sleep, always gon' keep my banger
And the media wonder why I write such anger
Imagine life as a lost soul, cold, no guidance
Outta control, cater to crime life and violence
And me no love Bush, despise Bin Laden
It's like I'm caught in the middle between two fascists
This world's shallow, I'm prepared for gun battle"

Den femte fullängdaren, Thug Matrix, släpptes den här hösten, och med producenter som Havoc, Alchemist, Ayatollah, och Scram Jones, och gäster som Cormega, Havoc (på två låtar var), och Raekwon (som han enligt ryktet ska göra en hel skiva med) - hur skulle det inte bli klassiskt material?

Herakleitos

"Även den skönaste världsordning är att likna vid en på måfå hopskyfflad avskrädeshög."

Det citatet läste jag nog första gången i Nikanor Teratologens Apsefiston (ja, att man kunde skriva så fint och klart redan på 500-talet före Kristus), och förutom att Philip K. Dick refererar till honom i någon av essäerna i The Shifting Realities Of Philip K. Dick (där han färgäves försöker förklara sin världsbild) så har Herakleitos läror en central i en av meta-berättelserna i Illuminatus-trilogin.

Jag känner på mig att det inte är sista gången jag styr in mig mot honom.

På någon hemsida om Grekland kan man läsa helt kort om hans liv:

Född i Efesos (dagens Turkiet), Herakleitos kallas också den "gråtande filosofen" eftersom han brukade sitta i Efesos och gråta över människans fåfänga och meningslöshet.

Herakleitos ansåg att världen befann sig i ständig förändring, och hans fastställande Ta Panta Rei ("Allt flyter") är hans mest kända citat.

Han illustrerade också sin tro på alltings förändelse genom att säga att man inte kan tiga ner i samma flod två gånger. Han menade att förändring var den enda sanna verkligheten.

Herakleitos sade också att elden var den primära källan till materian, och han sysslade med etik och teologi, och anses också vara grundaren av den grekiska metafysiken. Han attackerade den folkliga religionen och dess koncept och ceremonier.

Filosofen slutade sina dagar som eremit och försökte leva på gräs. När detta misslyckades försökte han kurera sig genom att sitta på varmt gödsel, och där dog han.

Herakleitos skulle ha skrivit en bok som deponerades i gudinnan Artemis tempel; vad som finns bevarat är endast fragment. Skönt att slippa läsa många långa verk; surt när man tänker på vilka godsaker vi blivit fattigare.

"Tiden är ett lekande barn, som spelar bräde: ett barn är vår konung."

"Det är av nöden att veta, att Kriget är allom gemensamt, att Rätt är Strid, och att allt blir till genom strid och nödvändighet."

"Allt skall elden, som skall komma, döma och drabba."

"Ett allom gemensamt är tanken."

"Människorna finge inget gott av att deras önskningar uppfylles."

I boken Fragment (i Kykeon-serien), där samtliga kända Herakleitos-citat samlats, gräver man djupt i tolkningslabyrinter, och försöker tränga in i hans föreställningsvärld. Man kan notera likheter med Spinoza, båda företrädare för en sorts monism; "all är ett", allt påverkar allt. Herakleitos talar till oss från en plats där all dualism och alla märkliga, tröga gränsdragningar som utmärker filosofihistorien inte är närvarande.

Det inledande citatet hämtades från en filosof-antologi. Kykeon-folkets tolkning skänker samma citat en annan ton:

"Bland det vårdslöst uthällda är världens ordning vackrast."

Vad Herakleitos egentligen menar kommer vi aldrig att veta. Ovanstående tolkning, där innebörden glider från ett frän sågning av den hela den mänskliga tanken och världsuppfattningsförmågan till en hyllning av kaoset som underliggande skapelsen, får stå som exempel för hur denna tankevärld skapats med översättares tolkningar och akademikers efterkonstruktioner, men också hur mycket frihet vi själva har i mötet med en tänkare. Och en kille som tog sig friheter var som bekant Lenin, som utnämnde följande suggestiva sats till den dialektiska materialismens urkund:

"Och denna ordning, densamma för alla, skapades inte av gud, inte av människa, utan den var alltid, är och skall vara en evigt levande eld, uppflammande enligt mått och falnande enligt mått."

Machiavelli vs. Notorious B.I.G.

"I desire to go to Hell not Heaven. In Hell I'lll enjoy the company of popes, kings and princes, but in Heaven are only beggars, monks, hermits and apostles."

(Niccolo Machiavelli)

"When I die, fuck it I wanna go to hell
Cause I'm a piece of shit, it ain't hard to fuckin' tell
It don't make sense, goin' to heaven wit the goodie-goodies
Dressed in white, I like black Tims and black hoodies
God will probably have me on some real strict shit
No sleepin' all day, no gettin my dick licked"

(Notorious B.I.G.)