Wu-Tang Clan Forever

Att följa upp en av de mest inflytesrika skivorna någonsin är inte lätt. Skönt då att Wu-Tang Clan kom med så mycket tyngd på uppföljaren till 36 Chambers; Wu-Tang Forever.

Deck är som mest futuristisk på Triumph ("lyrically performing armed robbery"), Rae gör det svårt för andra MCs på Duck Seazon ("You fucking idiot, playing with my clan but you be fearing it"), och Ghost och Meth lägger sitt allra mest gripande på Impossible ("The ambulance is taking too long!") och A Better Tomorrow ("No longer brothers, we unstable, like Kane when he slew Abel, killing each other").

36 Chambers är naturligt nog mer enhetligt, organisk, den var ju mer eller mindre, tillsammans med det första från Method Man, Dirty, GZA och Raekwon, summan av RZAs musikkunnande vid den tiden. På Forever är han tvungen att ta nästa steg. Man kan jämföra med Temples of Boom där höga samplingskostnader tvingar Muggs till att gräva djupare i skivbackarna, samtidigt som syntharna tillåts spela en mer framträdande roll. Båda skivorna har lika egenartade, orginella ljudbilder, men Wu-Tang Forever blev inte ett lika sammanhållet album, det är en smula spretigt, det tar ett tag att lyssna in sig... men det lönar sig i längden. På ställen skiner Wu-Tang Clan som allra starkast här.