Äktenskapet mellan människa och maskin

"I don't believe anything, but I have many suspicions. I strongly suspect that a world 'external to,' or at least independent of, my senses exists in some sense.

I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style of Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.

I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.

I more-than-half suspect that all 'good' writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of 'alteration in consciousness', i.e. a kind of controlled schizophrenia. (Don't become alarmed - I think good acting comes from the same place.)

I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by 'angels' and 'gods' states it an even more archaic argot."

(Robert Anton Wilson, http://www.rawilson.com/prethought.shtml)

William Blake hade sina visioner av ett äktenskap mellan himmel och helvete, men levde inte att se denna förening varje dag, bland sina nästa, i kapitalets söndertrasande av gamla diktomier (uppdelningar).

Philip K. Dick skrev igen och igen om en värld där man aldrig vet vad som är verklighet och vad som är människa och vad som är maskin. Han gick lika kraftigt in i den världens politiska, psykologiska och religiösa tillstånd, men han såg den aldrig utanför sina visioner.



På nivåer är Dick inte så anti-psykologisk som man kan önska, men andra säger att just detta är hans finaste, inte de neurotiska navelluddsundersökningarna, men en spröd inkännelse i människornas urverk.

Philip K. Dick och Richard D. James hade båda en tvilling som dog strax efter födseln. I Dicks författarskap märker man av en längtan och saknad efter hans förlorade syster, vilket går som parallellt tema jämte verklighetsmisstanken och känslan av hemlöshet i tillvaron.

Oavsett vilken genre James kliver in i på vilken skiva, är hans musik utav en nerv, en varm maskinmellanmänsklighet, som om maskiner skrattade, sjöng, kved, drömde.

Populärkulturgestalten

Enligt Ernst Jünger utmärks arbetargestalten av sitt överlägsna umgänge med den moderna världens maskiner.

Vi äger knappast Jüngers indianögon, men ändå ser vi en annan gestalt här - han som gör sig verkligt hemma i populärkulturen, som lever där, som har dess historia och myter mycket nära till hands, och använder dem till att realisera sina egna, inneslutna begär.

Det vardagliga, hyperfuturistiska, "hands-on-imperativet", det ständiga muterandet - "endast att titta på något förändrar det".

Warcloud

Warcloud, well - most of the time he doesn't make any good damn sense.

Men han har en bra röst och grymt flow. Och han är definitivt on some other shit.

Den elva minuter långa Shades Of Technology är dystopisk cyborg-rap gjord på rätt sätt. Beatet påminner en del om The Terminator-temat (kan inte vara fel).

Welcome To The Lighthouse, Culking Of Swordz, och låten där refrängen går "I came here to smoke a donut and eat a cigarette", alla från Smuggling Booze In The Graveyard, är sådant man bör behålla.

Freestylen tillsammans med Black Knights och Killarmy från samma skiva är riktigt trevlig. Där kan man höra hur Warcloud lät när han fortfarande kallade sig Holocaust.

Han har en ny skiva på gång.

Killah Priest

Killah Priest - som tilsammans med Cappadonna kunde kallas den tionde Wu-Tang-Clan-medlemmen - mest känd för 4th Chamber och B.I.B.L.E. från Liquid Swordz, är en av de få som gör verkligt mindblowing hiphop. Man tänker gärna på Sun Ra och Jimi Hendrix.

Atoms To Adams är en svepande skapelseberättelse som bra exemplifierar Priests storhet.

Det finns även låtar som får mig att tänka på Bob Marley, Marvin Gaye. One Step är såna grejer.

Deja Vu är ett berättartekniskt mästarverk. The Offering likaså, med sina snabba, skarpa klipp.
Till skillnad från Cappadonna är han en starkt teknisk MC, av battle-typ, som kan äta a niggaz ass like Cannibus - men inte med oartiga kvickheter och liknelser, utan med oförfalskad Brownsville-råhet. Whut Part Of The Game Is This (med Ras Kass - "You're not dope just because you sniff it, or lace the blunt with it / That just makes you a wack rapper and a drug addict." ... "If the next week the new fad was hiphop-fags / You'd see a lot of these thug niggas in drags... believe that!") är ett gott exempel på detta.

Det bör understrykas att Priest tillsammans med Cormega, Saigon, och Ill Bill är de hetaste rapparna i industrin, och gör likt dem sig redo för sitt verkliga genombrott. The Offering kommer snart, och Rivers Of Blood med Nas och produktion av 4th Disciple låter som en god idé.

Cappadonna

På senare tid: Cappadonna. Det är svårt att sluta med Slang Editorial, blendad med Necros Poetry In The Streets.

"I came to the fork in the road and went straight
Right out the crack vile to the Golden Gate
See the silver spoon in my mouth it had cake
(...)
Sittin at the table where the gambinos ate
Buildin', Wu-Tang Clan concentrate
Bounce on the track, Donna crack it like a safe
(...)
My slang is editorial explicit material
Breifcase show, live in stereo flow
Feel me, Donna royalty
Set the black people free
Killer bees got the best weed"

Cappa är av det smutsigaste, inte bryr han sig om dina snygga rimstrukturer, dina roliga punchlines, här är det trasiga hissar, skitiga bakgator, mordhot och pcp-bildtänkande för hela 30-dollarsedeln.

I en battle fungerar förvisso inte det här; å andra sidan framstår Cappa som totalt öppen och ärlig. Hans blandning av Shaolin-slang, rå gatumoral och hjärnbändande metaforer lyssnar jag på igen.

Ta sig tid, det är trots allt ett begränsat antal av alla dessa rappare som med någon rätt kan kallas säregna.

Cappadonna borde göra en skiva med Madlib.

Q-Unique - Vengance Is Mine

Non Phixion live i Christiania 2004. Q-Unique berättar att Ill Bill introducerar honom för hans yngre bror, Necro, som vill ge honom fem beats till skivan, och som säger:

"I want you to show them that the world is an ugly place, I want you to spit that street shit".

The Ugly Place / Street Shit blev också ett av de bästa spåren på Vengence Is Mine. Den känslorörande The Set Up ("A song very dear to my heart") blev också fin klassisk hiphop, en sjaskig uppväxthistoria där Q frågar sig,"How can I prevail, when I was set up to fail?".
Goblin-samplandet i Posse-låten Canarsie Arties Revenge kanske tar en minut att vänja sig vid, men det är fresh. Father's Day och Psychological Warfare kunde han gjort bättre - halvstel produktion likt en handfull på Circle Of Tyrants och Brutality.

Några få andra beats och corny refränger kunde också fixats, men det är i det hela svårt att tycka illa om den här skivan med titeln Vengence Is Mine. Hur ogillar man en banger som H to the C? Eller råna-folk-på-deras-märkeskläder-låten Fashion Victims? Eller tunga Me That's Who och Nature Of The Beast? Hur kan man hata Diamond In The Ruff, där Q skiner, och Juju motbevisar alla som säger att Beatnuts sparar det finaste till sina egna plattor?

Runkbåsets enda uppgift

Runkbåsets enda uppgift är att lägga ut ett nät av "populärkulturella betraktelser" i detta "hav av information".

A DAY IN THE (AFTER)LIFE

I A Day In The Afterlife klargör Brian Aldiss att han finner Dick mycket mer intressant före han gick "round the bend", alltså den Dick som såg "the bend coming".

Kräftans vändkrets är att föredra framför Stenbockens vändkrets, En tid i helvetet är mer värdefull än Illuminationer, och The Beatles bästa låt är I'm Only Sleeping.

Sexy Sadie var hetare än Lucy In The Sky. Stormen före lugnet på jordgubbsfält och i bläckfiskträdgårdar var den verkligt värdefulla urladdningen man upplevde på sextiotalet. Det var då modernismen fick sitt hett efterlängtade möte med populärkulturen. Rock-musikens experimenterande blev en naturlig partner för avant-gardet så som Lennon kände det från konstskolan.

Likt Syd Barrett hade han förvärvat collage-tekniker, spontan skrift och en lekfull absurdism som han nu kunde leva ut i sitt musikskapande. Här är surrealismen som mest intressant, som drömsk vardag; det gamla löftet om sammansmältandet av verklighet och dröm.

A Scanner Darkly

Bakgrundsmusiken till Dicks olika klassiker är alltjämt Beethoven och liknande, möjligtvis caféjazz eller bruten easy listening.

A Scanner Darkly är av annan stil; tung industriell musik och urbant förfall. Men han hade ju vid den här tiden också gått igenom den typiskt moderna upplevelsen av att halvt bränna bort sin hjärna med mainstreamkemikalier.

Det här populärkulturella storverket om Imperiets fullbordan var det sista från den Dick som såg "the bend coming". Det är en värdig avvägning av ett författarskap. Här skriver han med otrolig nerv.


Har nån nåt att säga om filmatiseringen, och hur soundtracket till den låter, lämna en kommentar här nedanför (inga spoilers!)

Electrons vingslag

EN NY VÄRLD
Jämte Beatles och Pink Floyd kan man bara nämna Kraftwerk som STORA namn inom rock-musiken.

Vid starten en Kraut-grupp bland mängden i Tysklands experimentella 60-tal, ett rymdrock-band bland andra - men det är deras mekaniserade överskridande av just rock-genrens gränser som skapar såna stora segment ny rymd för andra artister att verka i.

Om det var en avsmak för efterkrigstidens amerikaniserade kulturliv som gav Ralf Hütter och Florian Schneider inspiration att skapa något som bättre gav uttryck åt den tyska livskänslan, så var det möjligen deras socialistiska övertygelser som fick dem att överge sina kometmelodier för att utforska den nya värld som växte fram i samspelet mellan ständigt mer komplicerade maskiner och deras kolbaserade herrar.

Och de lyckades. Efter dem följde en oöverblickelig flodvåg nya musikstilar som bättre kunde gestalta människan närmandes maskinen, vare sig det handlar om laptop-musikerns knaster eller hiphop-producentens stränga kicks och snares.

I Tyskland var de nog populära, och Autobahn var en mindre hit på amerikansk college-radio - men det är Afrika Bambaataas samplande av dessa "funky white boys" på Planet Rock som odödliggör gruppen.

I begynnelsen var hiphop en live-blanding av korta stycken rock, jazz, soul, och funk (vadhelst som fick folk att dansa), men med Trans Europe Express hade Grandmaster Flash en låt som inte behövde mixas. När Afrika Bambaataa introducerade den här kalla tyska musiken på basketplaner och i parker kände den uppmärksamme svalkan från historiens vingslag under New York-sommarens stekande sol. Den moderna dansmusiken hade anlänt. Här upprättas en planetarisk gemenskap, en ny värld.

Ralf och Florian nämner i en intervju flera år senare att de kännt sig totalt kulturellt isolerade, och att de nu äntligen fick feedback och uppskattning (medan Karl Bartos klagar över att de snodde hans beats).

Kraftwerk börjar som ett långhårigt progg-band,och har idag en position som gudfäder åt ett elektroniskt musikliv och en allmän digital, uban livskänsla. Självklart fanns medresenärer, men de var det skinande skeppet som red vågen.


EN IDÉERNAS MUSIK
Kraftwerk etablerade electron som en idéernas musik. Det är Anthony Rother och Arpanet som idag arbetar vidare i den här traditionen av minimalistiska ämnesskivor.

Rother använder gärna samma kalla, knappa lyrik som Kraftwerk (likt Pink Floyd ett "välkommen till maskinen", välkommen till städernas alienation) - speciellt bör man tala om Describe Reality från Sex With The Machines, och The Hacker överhuvudtaget. Här förs Kraftwerks Computer World-etos vidare på ett anständigt och mycket trevligt sätt.

Arpanets konceptualitet vill ofta nöja sig med att låta beatsen tala - men att musikaliskt gestalta fysikteorier och tekniska specifikationer leder mest till experimentalism som man lyssnar på endast en gång. Detta gäller Wireless Internet, och i högre grad Quantum Transposition (med utmärkta undangtag som Entangled Protons).


MODERN MYTOLOGISK MUSIK
Rother, Arpanet och Kraftwerk är teoretiska, europeiska penseldrag.



Drexciya däremot växer fram ur myllan kring Underground Resistance, och tecknar små science fiction-historier, likt seriealbum med Linda och Valentin, fast bättre.

Står det på discogs.com:

"Drexciya's James Stinson and Gerald Donald remained hidden behind their alias for much of the group's existence, communicating a complex personal mythology of a "Drexciyan" race of underwater dwellers descended from pregnant slave women thrown overboard during trans-Atlantic deportation. Within this fiction, their music - which they claimed was recorded "live in the studio" rather than programmed - was imagined as a "dimensional jumphole" between their black African roots and the contemporary USA."

Svart amerikansk sci-fi-mytologi alltså, likt Sun Ra, Jimi Hendrix och, framförallt, George Clinton. Som om Bruce Sterling hade gjort electro alltså, fast bättre.

Det här är Beyond The Abbys, Bubble Metropolis; vi tar Augabahn mot Positron Island och svänger av till Red Hills Of Lardossa och Andreaen Sand Dunes. Här hör vi om Dr. Blowfins Experiment och The Plankton Organization, 700 Million Light Years From Earth. Birth Of New Life.

***

Om man beställer en kall electro i bardisken these days finns risken att man får in electro-clash, electro-punk, eller annan konstskolemusik.

Detta är olyckligt, och direkt skadligt för sunda kroppsvätskor.

För att vaccinera folklagren bör följande stänkare spelas på närmaste sylta.

1. Hashim - Al Nayfish (The Soul)
2. Man Parish - Hip Hop Be Bop
3. DJ Assault - U Can't See Me
4. Chris The Glove Taylor & Ice-T - Reckless
5. Mantronix - Bassline