Den store bestraffaren

Big Pun var en kraft som överskred rap-musikens gränser. Han var inte nice. Han var ugly. Han var inte bara den tekniskt främste, han spelade fult också.

När han inte spränger spädbarn är det "beating on my sister's boyfriend", "whoopin my kid's ass in the streets" eller "talking loud at the flicks".

Storhetsvansinne är inte fin stil. Futuristisk extremism likt "curl the planets" och "snatched away the moon and blew away the sun" var bara han och Majakovskij kapabel till.



Verkligt god rap låter den nära verkligheten OCH fantasi, humor och fabuleringskonst genomsyra musiken. Då stiger fältnegern ut ur industrinegerns gestalt.