Mobb Deeps musikalitet

The Infamous är fullt av snack om real shit, thug shit, the realness, och såna grejer, men man bedrar sig om man tror att det handlar om nån slags reality-show. De filmlika återgivningarna av kriminellt leverne kan svårligen tolkas som självupplevt, snarare är Prodigy och Havoc likt Nas "a quiet nigga in a project window". Man bör tala om artistiska bedrifter istället för street cred. Mobb Deep spenderade inte sina tonår med att sälja crack, de gick på konstskola med C-Ray Walz och Pumpkinhead. De lånar sina kamraters livsöden och anekdoter, lägger till, möblerar om i händelseförlopp, skapar sin egen slang, och nedtecknar en stiliserad och ödesmättad bild av Queens som en krigszon, och dess ungdomar som soldater ställda mot sig själva.

På The Infamous rör sig Prodigy bort från det traditionella ettan-tvåan-rimmandet för att likt Nas sälla sig till den skola som Kool Moe Dee kallade conversational MCs - för den gamla skolans öron lät det som om de pratade sig genom sina verser.

"By his second and third albums everybody knew he wasn't the second coming of Rakim, he was the first coming of Nas. He had a unique flow, which seemed to start the trend that we old-school emcees call the "off-beat conversational flow." Before Nas, every emcee focused on rhyming with a cadence that ultimately put the words that rhymed on beat with the snare drum. Nas created a style of rapping that was more conversational that ever before. Although KRS-One was one of the first truly conversational emcees, he still used an intensity and lyrical attack that was more conventional than what Nas was doing. Nas was almost totally eliminating the intensity and changed the way most rappers that came after him would rhyme."

Rakim hämtade inspirationen till denna teknik av inomradigt, flerstavigt rimmande från sin fars jazz-skivor, fyllda av oortodoxa solon och märkligt fraserande. Nas var det andra steget i denna utveckling. I Last Real Nigga Alive talar han om sin "version of the blues". Även fall hans far var blues-musiker, är det snarare MOP, Scarface och Spice-1 som för den traditionen vidare - Nasir Jones är definitivt en jazz-MC. Hans flyt på Road To Zion för med all bestämdhet tankarna till en jazz-blåsare som i sina solon med näppe håller sig i rytm med orkestern. Full-blast next-level shit.

Prodigy är mer dämpad, melankolisk. Hans flyt handlar inte så mycket om rimmens sammanflätning, utan om betoning och ordföljd. Istället för stop så blir det: "if he doesn't discontinue his bullshit he might be dead". Det är ett perfekt framarbetat flyt, ett ord följe ett annat som om sexton rader kom i ett stycke.

Den verkliga storheten med Mobb Deep är alltjämt Havocs produktionskonst. Mörka klassiker som Eye For An Eye och Shook Ones pt. II är något av det finaste ur hiphop-historien. Men för all del, glöm inte bredden här, med Cradle To The Grave, Up North Trip, Trife Life, och mer avslappnade nummer som Drink Away The Pain.

Och glöm inte att Havoc levererade glödande kol till de här senaste årens främsta släpp.