Pistolteatern; antagligen en tung scen på 60-talet...

Anders Wahlgren - Pistolteatern 1964-67



Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen... hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar... osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument... för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar... för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre... någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta "var en rockopera med en historia om en kille på glid", och som 1998 blev "en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen." Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O'månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne "Loffe" Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat... sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar... inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå... den här boken är faktiskt läsvärd.