Himlens blå, våren

Om våren blir man lätt sugen på Ögats historia. Det ligger en passande öppenhet i den boken, en soldyrkan som ser gatan som ett sår, ett sexuellt spänningsfält och äventyr (även vissa av Anne-Marie Berglunds noveller är sådana).

Kanske är inte Himlens blå (som jag just läst klart) inte lika tät och mästerlig, men i vissa bitar når den lika högt. Den säregna dialogen, loggningen av de svindlande tanke- och infallslabyrinterna, är den stora behållningen. Hamsun och Dostojevskij drog konsekvenserna av den realistiska romanen ganska långt, och skildrade med osedvanlig skärpa det ömsom myllrande, ömsom mullrande kaotiskt-kasuella i människans psyke. Bataille kan sägas fortsätta i detta verklighetsnärmande spår, när han så fint balanserat beskriver snusket, avsmaken, besattheterna och heligheten i sitt eget leverne. Precis som i Svält och Mysterier handlar det mycket om poesin och den stegrade livs- och dödskänslan i de absurdistiska infallsförvecklingarnas strömvirvel. Och visst finns det också i denna stegrade livskänsla, i denna strömvirvel, något av den öververklighet som den organiserade surrealismen (läran om det över-reella) baserade hela sitt program på.