ur Nod Noll

Det är sant. Mitt liv
är löjligt.
Mitt liv är misslyckat.
Jag ska
skämmas.

Jag skäms.

Jag är hellre död än misslyckad.

Äcklet/Svetten/Magen.

Jag kan ingenting.
Jag vet inte varför
jag inte kan någonting.
Jag ska skämmas för fattigdomen.
Jag ska skämmas
för barnen.

Jag gör inget motstånd mot döden.
Jag gör ingenting.
Jag kan ingenting.
Jag är utmattad.

Hon är trött och
ointresserad.
Jag antar att ansiktet försöker antyda
ett beklagande
uttryck.
Inkassokrav är absoluta.
Hon påtalar inte heller
vad jag
ska göra.
Hon skriver ut sysselsättningar
för existensminimum.

Ja.
Jag upprepar.
Ja.

Ja. Jag kan nånting.
Jag kan
det
timme för timme.
Jag kan ta hand om andras avföring.

Utvecklingsstörda,
cp-skadade,
trafikskadade,
hjärnskadade,
mongoloider,
autister,
från födseln handikappade
och därefter,
på alla möjliga
och otänkbara olika sätt,
tilläggshandikappade.

Jag slickar er rena
med hela min kropp.

(Ur Nod Noll, av Johan Jönson)