Ett långsamt dykande och flytande

Slowdives utveckling från Just for a day, Souvlaki, till Pygmalion står som en parallell till Public Enemys YO! Bum rush the show!, It takes a nation, och Fear of a black planet - första skivan det råa, trevande försöket, efter det mästerverket, programförklaringen, och till sist den spretiga avslutningen, mer experimentell och mer driven till sin spets.

Slowdives utveckling var en drift till materialitet, att överge rock-pop-formatet för effekter, ekon, ljudväggar, atmosfär. Men att låta texter och komposition stå nånstans i bakgrunden betyder inte, lika lite som Pink Floyds steg ut i rymden (som ledde ända till månens baksida), ett övergivande av text-tänkandet och konceptualiteten.

Istället för rock-musikens lyriska olycklighet finner vi ofta hos Slowdive en naturinlevelse, ett vidsträckt, övergivet landskap.

En stegrad livskänsla, solljuset, en berättelse om det öppna rummet - ett blått och orange ljud, likt den amerikanska och australiska öknen - toner av grått, brunt, grönt, en ljusdyrkan, ett flytande i det sakta vattnet. Precis som hos Belle & Sebastian handlar naturvyerna också om att bryta upp, lämna allt, fly vardagen och påbörja ett nytt liv, längre bort. Doom Generation är en korkad film, men slutet är ljuvt, där huvudpersonerna tar sin bil utmed kusten, iväg från allt slafs, med Slowdives Rutti på ljudspåret.