Finjustering av Anarken

»Du skall inte äta av denna frukt ...«: de här orden uppfattas av den ångestfyllde, okunnige Adam som uttryck för ett förbud. Men vad handlar det egentli­gen om? Det handlar om en frukt, vilken som sådan kommer att förgifta Adam om han äter av den. Detta är ett fall där två kroppar möts, vilkas karaktäristiska förhållanden inte kan sättas samman med varandra: frukten kommer att verka som ett gift, det vill säga bestämma delarna i Adams kropp (och parallellt kommer fruktens idé att bestämma hans själs delar) till att ingå nya förhållanden som inte längre motsva­rar hans egen essens. Men Adam tror - därför att han är okunnig om orsakerna - att Gud moraliskt förbju­der honom någonting, medan Gud bara uppenbarar de naturliga följder som Adams intagande av frukten kommer att medföra. Spinoza upprepar envetet: alla fenomen som vi grupperar under kategorin det Onda, sjukdomar, död, är av den här typen: olyckligt sammanträffande, matsmältningsbesvär, upplösning, förgiftning, nedbrytande av förhållande.

Freddie Foxxx aka Bumpy Knuckles

Den Diamond D-producerade Bumpy Bring It Home, den DJ Premier-producerade Real Nigga Shit, och framförallt det Pete Rock-producerade titelspåret bör lyftas fram på Freddie Foxxx' Industry Shakedown, men hela skivan är ovanligt stabil för att vara från 2000. Who Knows Why, Searchin', och Feel Like I've Been Here Before är sådant djup som förebådar post-9/11-låtarna på, den något svagare, Konnexion.

Ideologiskt finns en del gemensamt med Tupac (som han både var bekant och gjorde musik med), men jag jämför hellre med Ice-T - båda från denna första gyllene era där rappare tilläts vara både hardcore och medvetna (KRS-1, Big Daddy Kane, Rakim, Ice Cube). Ice-T och Bumpy Knuckles är samma sorts hårdföra, orädda, tänkande amerikaner som omöjligen kan skräda orden.


(killen till höger alltså)

House of Pain

Debuten?

Ja, men det här är deras Black Sunday (och Truth Crushed är på samma sätt deras Temples Of Boom).

Everlast är ingen lyricist, men stilen och rösten sitter som fan. Muggs produktion är tightast här. Back From The Dead och titelspåret är obeskrivligt tunga. Hela skivan går att lyssna på från början till slut.

Brand Nubian och Lord Jamal

"I'm sweatin motherfuckers like Jack LeLaine, I packs the pain
I'll rack your brain, leave you in a sack wit your name
hangin from your toe as I'm bangin your hoe
She'll be slangin pussy down in Magic City, bringin me doe
If you don't know it's Lord Jamar from the Nubian set
(...)
We sweatin motherfuckin bullets, and if we break a sweat
That means we'll make ya wet"

Grand Puba och Sadat X känner jag igen från gästverser och samlingar, men det är Lord Jamars vers på Sweatin' Bullets som är väckarklockan om man som jag trodde att Brand Nubian var ett gäng trädkramande Arrested Development-kokosnötter. Den här versionen av svart-grön-röd hiphop handlar mer om att skjuta vita djävular än att stå på hörnet och sälja uppbygglig litteratur, och det är alltid underhållande. Speciellt när det rappas över uppklippta, skitiga samplingar, 808-trummor och syndigt bacon-fettdrypande basgångar.

Ja, Lord J är genomgående den starkaste av de tre - att han dessutom producerade hela den här skivan (den Buckwild-producerade Alladat undantagen) minskar inte respekten. En del spår har en g-funk-känlsa, och vid tillfällen är det riktigt Marvin Gaye (exempelvis Claimin' I'm a Criminal, som tyvärr utmynnar i gitarrsolon och smetigt R&B-ylande - en klassiker mindre) - men för det mesta handlar det om the ol' boom bap.

Till skillnad från Sadat X och Grand Puba skaffade Jamar aldrig nån solokarriär, utan gick över till producerande och skådespeleri - men nu verkar det som soloskivan är på gång på Babygrande.

Shyheim och Masta Ace

"Will I go down in history like Malcolm, get me my own boulevard
That my own black peoples will go and sell crack on"

Shyheim har inte Tupacs mångsidighet, militans och medvetenhet, men han har samma vidöppna, smärtsamma tilltal - det gör ont att lyssna. På låtar som The Bottom från The Greatest Story Never Told (även titeln på Saigons kommande) är det som om han fortfarande är 14 år gammal och står på Madison Square Garden med Biggie och Tupac och rappar, "Never had a good christmas, so who is Santa Claus?"

På den här skivan beklagar han sig också över att hans kultur är så överfylld av hallickar och bedragare, och frågar sig - var är allt vanligt folk?

"I'm down to earth and I'm close to ground
And spit shit better than most around
This is how hip hop's supposed to sound
Tear them other cats' posters down"

Jo, bl a på A Long Hot Summer, en av de bästa skivorna från 2004 - tack vare Masta Aces öra för beats (Good Ol' Love och Da Grind), och för att han påminner oss om att det fanns en tid då rappare kunde vara sig själva.

Det finns ännu utrymme för låtar där det känns som farsan eller nån äldre polare ger oss sin syn på livet, sin erfarenhet.