”Happiness Is A Warm Gun, Run In Your Crib...”

Kanske var äventyret som sommardag det finaste som 60-talets ljusa, konstruktiva sida, dess apollonism gav oss?

Dagen som något att ta vara på, en solekonomisk, upprät hållning (Ekelund - "Vill du hålla dig upprätt - : fall, på knä"), en gränsöverskridande nyfikenhet och vördnad inför den jordiska vävnaden, nedärvd genom underjordiska ambassadörer som Herman Hesse, Alan Watts, Henry Miller och Timothy Leary (som på sitt sätt var kopplingsstationen mellan Wien, Dublin och nätverksöverskridandet).



LSD-trippen som naturupptäcktsfärd, marijuana politics, kommunalt boende, gemensamt skapande, och den grynande hemdatorrörelsens teknikbejakande är sådant som spritt för vinden lever vidare i populärkulturen - och som brändes ut alltför snabbt på 60-talet, för att det saknades breda, underjordiska rötter till kulturarvet (här får vi ge props till Burroughs för att han kunde ge Kerouac Céline att läsa, om det var till nån nytta är en annan fråga) och till arbetarrörelsernas försök.

(Ännu en dag närmare framtidens ultravioletta gryningar, säger programmeraren efter ett dagsverk i maskinparken, och ett gott dagsverk även för Burroughs i textverkstaden.)

På andra sidan tidsandan satt John Waters och andra entarte filmkünstnären, spyfulla av allt kärleksprat, och drömde om sin Hate Generation.

På 70-talet fick de sin chans.



När den sadistiske ynglingen med keps och hängslen brakar in i de ombonade medelklasshemmen för att plundra och våldta (A Clockwork Orange, I Spit On Your Grave - författarhem i båda filmerna!) visar han att 60-talets drömmar om samhällelig fred och en fredens kultur är över. Tidsandan tog inte slut, men ruttnade in i 70-talet. De kulturella frihetssträvandena gjorde rum åt mycket nytt, och inte bara människans mest finstämda föresatser.

En film som Last House Of The Left är en tattarcirkus av sadism och ändamålslösa övergrepp. Inget finlir, men det är nåt med tidsandan och filmskaparens vilja att chocka i den här sortens rullar. Här tillåts man visa upp hela samhällssegment som genomsyrade av sadism och extrem asocialitet - tvärtemot vad du trodde, men käckt ändå. En så cheesy, tacky, snuskig och svartsynt rulle som Bloodsucking Freaks är samtidigt riktigt skojig.

(Inte konstigt att den har genererat ett kultfölje. När jag hyr den på Marilyn Video spelade de också helt magiskt och psykedeliskt Necros Poetry In The Streets i högtalarsystemet).



När våra demoner och djävular inte längre kunde gestaltas av monster och utomjordingar, så kom skräcken mer och mer att tecknas som urban kriminalitet (Taxi Driver, Death Wish) och degenererat landsortslödder (Texas Chainsaw Massacre, I Spit On Your Grave).

Det är något att se plump sadism på film, man vill gärna se människan som piss värd. Därifrån nånstans kan man gå vidare.