Aldous Huxleys - Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

"On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD."

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

"In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion."

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exil-britten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.




Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del anti-borgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om "decency, reason, liberty", men även om "concrete materialism", "completly aware of the bits of matter you're handling, the skills you're practising, the people you're working with", vilket för tankarna till Marcus Aurelius, och bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den - ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, "the yoga of love", fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och "Mind at large".

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction - "anything to escape from fact". Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd anti-borgerlig tendens (om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den "lyriska 'olyckligheten' -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse").

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens "självklarheter" har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet, men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

"... what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply".

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

"I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning".

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer kött och potatis. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur "the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning" - men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av "vision-inducing art", den estetiska verksamhet som påminner oss om "that Other World which lies at the back of every mind", och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, "the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus", teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som gillar trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk, och människan är aldrig nykter. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger själplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.


(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.

SF-genrens implosion

Inte bara William S. Burroughs var en inspiration för franska efterkrigsfilosofer. Baudrillard tog sitt The Simulacra från Philip K. Dicks bok med samma namn, och gjorde det till ett av sina filosofiska centralbegrepp.

I Jean Baudrillards essä Simulacra and Science Fiction beskrivs en implosion av SF-genrens imaginära landskap. Två parallella utvecklingar läggs fram - domesticeringen av jordklotet och raderandet av dess jungfrumark, och jämte detta förlusten av SF-kartans näringsrika, okända territorium - inga mer raketresor till okända planeter, inga mer framtida färdvägar att söka i stjärnhimlen. Rymdprogrammen är övergivna, och den upptäckarlusta och vetenskaplighet som investerades i erövringen av galaxen vänds nu inåt.

"When the map covers all the territory, something like the reality principle disappears." I hyperverkligheten växer inga okända världar längre fram, inga heroiska rymdexpeditioner lämnar planeten. Eftersom (enligt Baudrillard) verkligheten med detta har förlorat sin jämförbara äkthet, är den spekulativa fiktionens uppgift nu att utrusta fragment hyperverklighet med en aura av äkthet.

"True SF, in this case, would not be fiction in expansion, with all the freedom and "naïveté" which gave it a certain charm of discovery. It would, rather, evolve implosively, in the same way as our image of the universe. It would seek to revitalize, to reactualize, to rebanalize fragments of simulation—fragments of this universal simulation which our presumed "real" world has now become for us."

Naturligtvis fortsätter han med att nämna Dicks arbeten.

"But where can one find fictional works which already incorporate this condition of reversion? Clearly, the short stories of Philip K. Dick "gravitate," one might say, in this new space (although it can no longer be expressed as such because, in fact, this new universe is "anti-gravitational," or, if it still gravitates, it does so around the hole of the real, around the hole of the imaginary). Dick does not create an alternate cosmos nor a folklore or a cosmic exoticism, nor intergalactic heroic deeds; the reader is, from the outset, in a total simulation without origin, past, or future—in a kind of flux of all coordinates (mental, spatio-temporal, semiotic). It is not a question of parallel universes, or double universes, or even of possible universes: not possible nor impossible, nor real nor unreal. It is hyperreal. It is a universe of simulation, which is something altogether different. And this is so not because Dick speaks specifically of simulacra. SF has always done so, but it has always played upon the double, on artificial replication or imaginary duplication, whereas here the double has disappeared. There is no more double;
one is always already in the other world, an other world which is not another, without mirrors or projection or utopias as means for reflection. The simulation is impassable, unsurpassable, checkmated, without exteriority. We can no longer move "through the mirror" to the other side, as we could during the golden age of transcendence."

Den spekulativa fiktionen flyr NASA-fantasierna och växer vidare i våra vardagsmaskiner, här i våra händer, i våra sovrum. Här kommer cyberpunken in i bilden. Om traditionell SF agerade som ett litterärt alibi för NASA, var kanske cyberpunkens främsta förtjänst att den gav MIT-hackarnas etos ett soundtrack, en klädstil, ett sexliv, och spann vidare med stil och social gemenskap utifrån maskinmartyrernas exempel.

En av Gibsons första publicerade noveller, The Gernsback Continuum, sätter en punkt i SF-litteraturens ohejdade expansionism. Här ser man ser bakåt, inte i alternativa andra världskrigetscenarier, utan man skådar i kulturens egna historia.

Sjävlutnämnda cyberpunkare är dock lika korkat och andefattigt som självutnämnda punkare. Att med etiketter förpassa en stark och vacker utveckling som denna till en subkultur - kodad likt ett slutet, exkluderande system, i motsats till populärkulturens öppenhet - är förstelning. Att gemenskapa kring musikstilar och kulturella koder, och trippa ut på lysdioder har sin plats i historien, men minns att man i SHA lyssnade på Geto Boys, och att man i VSU publicerade Public Enemy-texter, när man inte klagade över stulna NWA-band. Termen cyberpunk behövs inte jämte populärkulturen, som är mer cyberpunk än Cyberpunken kan bli. Pillret löses upp i kemiska kedjereaktioner.

Vid ett tillfälle gör Roland Barthes en jämförelse mellan den viktorianska SF-litteraturens ombonade rymdraket och Rimbauds berusade båt. Där syns skillnaden mellan imperiets expeditioner och det spekulativa äventyret. Den trivsamma rymdkapseln, som var man än befinner sig är en borgerlig tillvaro i miniatyr, söker rum för imperiets utbredande, efter nybesutten mark ska inspekteras och kontrolleras, och eventuella utomjordiska vildingar som ska domesticeras.

Vardagslivet reproduceras så gott som möjligt i den nya världen, och efter Mars-resans ombonade raket kommer Mars-tillvarons tristess. Dick målade bäst bilden av dessa MARTIAN SUBURBS, främst i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, där man i nybyggarnas vardag knaprar piller och trippar ut med något slags virtuellt brädspel som återskapar ett idealiserat jordeliv, när man inte klagar över hur dåligt tomatplantorna växer i den torra röda Mars-jorden.

Rimbauds flytande, sönderfallande farkost är förlorad i ett äventyr där vardagen förloras. Kamelryggen var hans rymdkapsel, och där löstes hans franska jag upp i öknens stjärnhimmel. Den som färdas förändras av omgivningen, inte tvärtom, det upplevda landskapet tvingas inte in i kartans paradigm. Istället öppnar man upp. Äventyret avgränsas inte längre till Imperiets rymdexpeditioner, till exotism och eskapism, det anländer till oss här och nu - inne i våra egna kroppar. SF löses upp i oss själva.

DJ Assault - Belle Isle Tech 2

DJ Assault är en i raden av innovatörer från techno-musikens Detroit. Frågan är dock om han helt direkt plockar kronan vidare från Juan Atkins, Derrick May, Kevin Saunderson, Mad Mike, Jeff Mills och dom grabbarna. Craig Adams spajsar ut på en annan vibe. Förutom det mästerliga, atmosfäriska electro-spåret U Can't See Me kokas det i det här detroit-köket enbart upp accelererad funk och booty-bass. Har du hört klassiska Yo Relatives vet du att DJ Assault inte är den som tassar runt gröten. Här kan du spendera hela veckopengen på rätfram bruksmusik.

Någon gågn kanske Belle Isle Tech 2 blir mycket stampande-på-stället och booty-lyricism. Det kan köra ihop sig på ställen, men då är man begåvad nog att slänga på ett spår som påminner oss om att Detroit förutom evigt mixande och trixande i DJ-båset också handlar om fräsha kompositioner (313, Beatin' The Beat), och att Assault på mikrofonen har lite av den gudomlige Kool Keith i sig. Det är inte fel att jämföra det här med Egyptian Lover, och hans Girls och My House On The Nile.




(Enormt tack till Goto, Peda och Flesh, som gjorde sig besväret att få den här skivan signerad, paketerad och skickad till mig på andra sidan planeten. God jul i efterskott och much love.)

The Art Of Storytelling: Ice-T

(Ice-T tyngd ligger egentligen som en kritisk röst som lyfte fram tidigare förbisedda perspektiv på ett personligt, högljutt, underhållande och engagerat sätt, då när det ruttna åttiotalet avlöstes av ett än värre nittiotal.

Här inriktar vi oss dock på hans berättande; mer om politik får komma med tiden. Inte för att det skulle existera nån slags avgränsning mellan dessa två sidor, många av hans musiksatta noveller är såklart renrasiga message-raps.)


Under sin storhetstid valde Ice-T ofta beats som luktade östkust, och gärna den revolutionerande sortens boom-bap som Marley Marl och The Bomb Squad utvecklade. Rimstrukturerna och tonfallet följde musiken, istället för det kalifornska tillbakalutandet handlar det om Big Daddy Kane med rakpermanentat hår. Samtidigt exemplifierar han utmärkt det som alltid varit västkustens styrka: historieberättandet.

När framtidens encyklopedier avhandlar The Art Of Storytelling inom hiphopen bör Big L, Biggie och Immortal Technique nämnas jämte Nas och Killah Priests experimentalism och Ghostface Killahs själsrörande mästerverk - och en hel del utrymme bör lämnas åt Ice-T, inte bara för att han uppfann (tekniskt sett Scholly D) gangsta-rap, historieberättandets naturliga hemvist, utan främst för att hans katalog är obestridlig. Andra MC:s har dratt en och annan fin berättande vers, men Ice-T har "millions of those gangster stories".

Han är en verkligt teknisk berättare, skiftar från första till tredje person, och förmedlar vad han ser och vad han själv upplever med ett hårdkokt språk som lämnar lite utrymme åt tomt moraliserande och mycket ordande. Arrangemanget är raffinerat likt de bästa noveller, och ofta ligger hela historiens tyng på sista raden, eller rentav avslutande ordet.

Soul On Ice är nåt som bara han vågat sig på, en slags spoken word som möjligtvis för tankarna till Gil Scott-Heron och The Last Poets. Titeln visar tydligt på släktskapet med en tidigare generation svarta berättare, som Eldrige Cleaver, Donald Goines, och framförallt Iceberg Slim.

I sin introduktion till dennes Doom Fox berättar Ice-T att han i dessa historier hade sett hur den förre detta hallicken med hjälp av ordets makt vände det kriminella livet ryggen. Den unge rapparen såg hur han kunde göra samma sak med hiphop.

Detta är kulturens själva kärna. Titeln på debutskivan Rhyme Pays bär vittne - rapparen uppmanar de kriminella massorna att omkanalisera sin hunger efter mer i kreativt skapande. Lägg ner era automatvapen och plocka upp en mikrofon. Ice-T langar RAP, inte CRACK, och han kopplar Icebergs Slims levda budskap till Afrika Bambaataas planetarism.

Hos Ice-T är själva skrivmomentet något återkommande, han talar ofta om pennans kontakt med pappret, om hur han "tries to write about fun and the good times, but the pen yanks away and explodes and destroy the rhyme", om skrivaktens övervinnande av svåra sociala förhållande, Mind Over Matter, hur han stirrar på blockets blå linjer tills blod flödar ur bläcket. "I write rhymes 'til I fall asleep / Wake up with new techniques".

När han bara har en ensam kort historia att dra så är han inte som fyller ut i onödan, utan spelar hellre in ett mästerverk runt minuten - som The House och Ed.

Betonandet av det konstnärliga skapandet, och därmed den nödvändiga blandningen av fakta och fiktion, gör att han blir obesvärad av äkthetsneurosen. Riktiga artister bryr sig inte om uppföranderegler, estetisk dogmatism och ytliga kulturella koder. Riktiga artister är gränsöverskridande; geografi, hudfärg, musikgenrer. Därför lyssnar Cormega på No Doubt och Guns N' Roses, och tycker att The Beatles och Elton John har bra beats. Därför vill Freddie Foxxx samarbeta med Eminem och Zack De La Rocha. Därför tar Raekwon Outkast och Ill BIll under sina vingar. Och därför hade Ice-T med Jello Biafra på introt till The Iceberg, därför spelade han rock n' roll med Body Count, därför dricker han mjölk medan andra dricker 40z, och därför predikar han ständigt broderskap och solidaritet mellan jordens folk (likt han gör på Race War).

Ice-T började som en del av electro-legendaren Egyptian Lovers armé, och spelade bl a in den klassiska Reckless med Chris "The Glove" Taylor. Men DJ-sidekicken var inte hans roll. Det var något som inte stämde fullt ut. I Original Gangster berättas det att han "tried to write about parties but it didn't fit, 6 In The Mornin' - that was that real shit". Den låten var ett genombrott, kreativt och publikmässigt. Ice-T hittar sin stil och sina lyssnare. Men debutskivan är hopplöst daterad. Beatsen är 87-aktigt stela och Ice-T har inte hittat sin röst ännu.

Power är det första mästerverket. Efter det släppte han The Iceberg, året efter den monumentala Original Gangster, och 1993 kom Home Invasion.

På I Aint New Ta This svarar han dels på DJ Muggs uppdaterade boom-bap, och dels på den nya våg av rap-stilar som bl a Das Efx och Naughty By Nature levererade. Han visar sig själv aktuell. På Funky Gripsta lämnar han plats på mikrofonen till en 14-årig tjej. På From The Depths Of Hell bjuds det på utmärkt raggamuffin. Gotta Lotta Love är anti-gangbang-låten tio år före Saigons The Colour Purple.

That's How I'm Livin är mästerligt dämpad och genommörk berättarkonst, i första person. Man önskar att Ice-T oftare spelade in över såna här beats. Med den mörka, monotona atmosfären skådar rapparen långt inåt, och får ut något av det djupaste han skrivit. "I was born in New Jersey / I said it before, I guess nobody heard me". Tonen är för rå och öppen för att man ska tro att det handlar om Tracy Marrows egna livshistoria. Han berättar återhållsamt om sina föräldrars död, flytten till Los Angeles och ensamheten där, och hur han börjar hänga med gängmedlemmar.

Han får en tjej gravid, och brist på pengar får han att spendera fyra år i armén. Det auktoritära soldatlivet passar honom dåligt, och han börjar försörja sig som hallick och juveltjuv. Det är fortfarande ont om pengar, speciellt med en players dyra vanor, och det är då han hamnar i en bilolycka och spenderar tio veckor i sjukhussäng. Som för B-Real är sjukhusvistelsen livsvändande, när Ice-T kommer ut har han bestämt sig för att lämna det kriminella livet och lyckas som artist, och han byter ut sitt handeldvapen mot en mikrofon. Vid tiden för Home Invasion är det mer än tio år sen han spelade in The Coldest Rap, men fortfarande ska det visst finnas nån tönt som misstar honom för en clown, "and gets in my face, wrong motherfucking place, and I aint lying, that's how you dying... That how I'm living".

Home Invasion får sägas vara denna innovatörs sista starka släpp. Fyra fullängdare av omätbar tyngd hade levererats, och samtidigt med hardcore-hiphopens marginalisering bytte Ice-T fokus mot filmer, klädmärken och bokprojekt. Även här var utförde han ett pionjärarbete, och idag ska visst var och varannan rappare skina i filmer, flasha i egna jeansmärken och skriva memoarer. Ice-T gjorde det först.

-

uppdatering 070109:

Att Ice-T skulle varit slut efter Home Invasion är inte helt sant. Remixen av The Lane, och Money, Power, Women bör du leta upp, och framförallt Superfly med Curtis Mayfield, speciellt i Kurtis Mantroniks remix.

Body Count var vad jag minns en av de bättre rap-metal-projekten. Sex, Money and Gunz-släppet med Smooth & Trigga led av halvkassa beats. Vem har förresten hört det här projektet?



Just nu lyssnar jag på hans åttonde fullängdare - 24 år efter hans första 12:a - och en del låter riktigt bra.

Man Parrish berättar om electrons rötter

1982-83... somewhere in there, that's where everything--as far as I recollect--started. It came out of rap, stuff like Sugar Hill, "Rapper's Delight." Kraftwerk was the beginning of it as far as I'm concerned. People were listening to electronic stuff, but nothing really had a groove or a beat before Kraftwerk started. When Autobahn came out, it was totally mind-blowing. I remember sitting in a taxi-cab smoking a joint with the window open, I passed it to the driver, and when we got in front of my apartment--and I'm talking like 70-something--Kraftwerk came on. He turned the meter off and we just sat there and said, "Whoa, what's that?"

(...)

It sounds like you were doing rave stuff before it was anything. I mean, there was disco, but the 808 with all the glitter, that was something else.

Well, I hung around with the Andy Warhol crowd. We grew up in the glitter, freakazoid 70's free love and drugs and that kind of stuff. So my manifestation of it in the 80's was just an extension of what I already knew. It was performance and theatre art and music combined into one.

Mobb Deeps musikalitet

The Infamous är fullt av snack om real shit, thug shit, the realness, och såna grejer, men man bedrar sig om man tror att det handlar om nån slags reality-show. De filmlika återgivningarna av kriminellt leverne kan svårligen tolkas som självupplevt, snarare är Prodigy och Havoc likt Nas "a quiet nigga in a project window". Man bör tala om artistiska bedrifter istället för street cred. Mobb Deep spenderade inte sina tonår med att sälja crack, de gick på konstskola med C-Ray Walz och Pumpkinhead. De lånar sina kamraters livsöden och anekdoter, lägger till, möblerar om i händelseförlopp, skapar sin egen slang, och nedtecknar en stiliserad och ödesmättad bild av Queens som en krigszon, och dess ungdomar som soldater ställda mot sig själva.

På The Infamous rör sig Prodigy bort från det traditionella ettan-tvåan-rimmandet för att likt Nas sälla sig till den skola som Kool Moe Dee kallade conversational MCs - för den gamla skolans öron lät det som om de pratade sig genom sina verser.

"By his second and third albums everybody knew he wasn't the second coming of Rakim, he was the first coming of Nas. He had a unique flow, which seemed to start the trend that we old-school emcees call the "off-beat conversational flow." Before Nas, every emcee focused on rhyming with a cadence that ultimately put the words that rhymed on beat with the snare drum. Nas created a style of rapping that was more conversational that ever before. Although KRS-One was one of the first truly conversational emcees, he still used an intensity and lyrical attack that was more conventional than what Nas was doing. Nas was almost totally eliminating the intensity and changed the way most rappers that came after him would rhyme."

Rakim hämtade inspirationen till denna teknik av inomradigt, flerstavigt rimmande från sin fars jazz-skivor, fyllda av oortodoxa solon och märkligt fraserande. Nas var det andra steget i denna utveckling. I Last Real Nigga Alive talar han om sin "version of the blues". Även fall hans far var blues-musiker, är det snarare MOP, Scarface och Spice-1 som för den traditionen vidare - Nasir Jones är definitivt en jazz-MC. Hans flyt på Road To Zion för med all bestämdhet tankarna till en jazz-blåsare som i sina solon med näppe håller sig i rytm med orkestern. Full-blast next-level shit.

Prodigy är mer dämpad, melankolisk. Hans flyt handlar inte så mycket om rimmens sammanflätning, utan om betoning och ordföljd. Istället för stop så blir det: "if he doesn't discontinue his bullshit he might be dead". Det är ett perfekt framarbetat flyt, ett ord följe ett annat som om sexton rader kom i ett stycke.

Den verkliga storheten med Mobb Deep är alltjämt Havocs produktionskonst. Mörka klassiker som Eye For An Eye och Shook Ones pt. II är något av det finaste ur hiphop-historien. Men för all del, glöm inte bredden här, med Cradle To The Grave, Up North Trip, Trife Life, och mer avslappnade nummer som Drink Away The Pain.

Och glöm inte att Havoc levererade glödande kol till de här senaste årens främsta släpp.

Master P - världens rikaste fältneger?

För ett ögonblick flyr entrepenörer industrins bomullsfält för att släppa in livsluft i kulturen, och skapa ett fåtal friheter för sin musik.

Introt till Ice Cream Man lägger situationen tydligt - det handlar om makt och resurser, hur du organiserar din verksamhet. Master P började med ett arv på 10 000 dollar och skapade som oberoende skivbolagsdirektör en av musikvärldens största förmögenheter, startin' right outta the trunk of the car.

Han äger klarsyn, men samtidigt en bedövande hopplöshet i crack, könskrig, gängkultur - ghettot kommer aldrig att förändras, för människorna där vill inte ändra sig.

Man gillar honom ändå på nåt sätt, på samma sätt som kan gilla gubbarna i Frihetsfronten.

"Nobody is innocent"

"May the light of God shine upon us, illuminating our souls wiht love."

"Nobody is innocent. Man's hope is lost a long time ago. Pain appears and screams from every corner. The humanists pity themselves from the rail of the pulpit. But, may them pity themselves of their own souls, because it is exactly the pride of goodness that resides in almost every sin. Man dies, the world burns out and the flames are consumed, but excess accompanies the vacuum."

(från filmen Amarelo manga)

Det pågående ljudkriget

Varje morgon väcks vi här av högtalarbilarna som som åker runt centrum och pumpar ut högljudd köppropaganda. Vid jul inbillade jag mig att de höjde volymen ett snäpp. I fina, gamla Sverige skulle dylik auditiv nedskräpning omöjliggöras genom en hel hög lagar och bestämmelser, men här nere arbetar byråkratin mer sällan till medborgaren och konsumentens fördel.

Det dröjer nog inte länge förrän jag får slå ihjäl flygande djur som väser fram reklam här inne i lägenheten, så som karaktärerna gör i The Simulacra. Idag nöjer jag mig med kackerlackor.

Apropå det pågående ljudkriget vill jag minnas Kraftwerk som en tystnadens terrorister; i en intervju berättar Ralf och Florian att de jämt bär med sig små kniptänger för att kunna knipsa högtalarsladdar som hjälper fram muzak.

(http://www.contactmusic.com/new/xmlfeed.nsf/mndwebpages/kraftwerk%20destroy%20lift%20music)

RBG och 50 Cent

Riktig gangsta-rap handlar inte om hedonsim och nihilism, utan om att ta makt. Revolutionär gangsta-rap är när makten ska gå i alla händer, när resurserna ska fördelas.

Sån musik spelas mer sällan in, oftast är det maffia-linjen rakt av, en utomlaglig, reaktionär spegelbild av kapitalismen, med dess entrepenörsanda och self-made-myter.

Dessa gatföretagare är inte rebeller, men kandidater till chefsposten på den sociala fabriken. När de lyckas rena sina affärer, ska man då gratulera dem till att de blivit "what society wants them to be"?

Att 50 Cent är rik nog att ha poliser som livvakter - det är gangstermetoder. Maffian avlönade gärna poliser och domare. Men vem på gatan kan respektera honom nu?