Identitetskris i japansk skräck-film

"science fiction is a particularly appropriate vehicle for treating the complexities of the Japanese success story. The very vocabulary of the genre - that of technological, social, and cultural advancement - reflects the cultural instrumentalities that characterise modern capitalism. These instrumentalities include the rapidity of change, the ideology of progress toward some anticipated 'future', and the omnipresence of the machine." (Susan Napier, 329)

Skräck-genren kretsar kring rädslan för det okända, och för främlingen (som är så mycket mer närvarande i det urbana landskapet än i den lilla byn och den förmoderna stammen). Science Fiction accepterar förändring, horror affirmerar status quo, man rensar det mänskliga samfundet från det främmandet och skrämmande, "horror represents an attempt on the part of the characters, obviously, but equally on the part of the audience, to obtain reassurance and a sense of security in a world made threatening by forces beyond individual control. In this sense, horror may be seen as a desperate act, a last hope for redemption and the reclamation of a lost sanctuary of stability. In effect, horror becomes a quest for stable identity, concrete and unquestioned."

I dagens osäkra ekonomiska läge känner många japanska män av en förlust av deras identitet som varit så nära sammanbunden med en väldig ekonomisk expansionen under 70- och 80-talen, då Japan reste sig från Hiroshimas aska och ruiner och slog västvärlden på deras hemmaplan, och företaget man jobbade för var ens familj. Dessa män känner sig i dagens prekära samhälle inte längre "hemma med sig själva".

"Indeed, the Japanese have been jolted, as it were, by their own success and are having a difficult time redefining their own position in relation to the rest of the world. From the perspective of the structure of the self and the other, therefore, this era is unprecedented for the Japanese, who feel for the first time in their history that they have 'mastered' the outside, the other, whose negative power devastated the country in 1945." (Ohnuki-Tierney, pp. 199-200.)

Japaner spenderar till hög grad sin tid i bekväma virtuella fantasier, där identitet har blivit något utbytbart, något man köper och säljer. I denna samhälleligt giltliga identitetskris kan frånvaron av uppordnande, traditionella slut i japansk skräck-film göras förklarlig.

"This is a pessimistic vision, to be sure, for—unlike in classic works of horror there is no reassurance at the close of a re-establishment in the film of the existing social order. Rather, what presents itself through Japanese horror is the certainty of a dystopic vision, the confidence of a destruction of hope. Identity remains a challenged, threatened thing, a commodity unable to resist the forces of the marketplace."