In Like Borges

In Like Flynn placerar Wu Ming i en skola av nya, fräscha prosa-månglare vilka vi menar innebör döden för seriösa roman-författare och deras dödstråkiga karaktärspsykologi och värdelösa moraliska ställningstaganden. I denna utrensning lämnas plats för karnevaliska, häpnadsväckande händelseförlopp, märkliga litterära möten och nog med sex, våld och high weirdness för att pigga upp de mest dästa skräpkulturskonnässörer.

Och du har väl inte missat Henry Jenkins goa intervju med Wu Ming 1 och 2?

"Explain: that's what the avantgarde never do, indeed, they enjoy being obscure, they mistake obscure for radical, they don't want to give the people access to their work. They are enemies of the people. We never acted like that: the more people understand what we're doing, the happier we are."

Och när vi talar allmänt om mytbygge kan vi släppa in en annan intervju här, med den i den första intervjun nämnde Borges.

"But as I think of the many myths, there is one that is very harmful, and that is the myth of countries. I mean, why should I think of myself as being an Argentine, and not a Chilean, and not an Uraguayan. I don't know really. All of those myths that we impose on ourselves- and they make for hatred, for war, for enmity- are very harmful. Well, I suppose in the long run, governments and countries will die out and we'll be just, well, cosmopolitans."

Vad fan använder man en Ginsberg till?

Idag gör vi som Shaun Partridge och bränner ett foto av Allen Ginsberg. I mina tonår gillade jag den här "buddhisten", kommunistbögen, och friverspoeten, och hans Howl och hans coca cola-bottnar; precis som det ska vara när man just börjat röka hasch, sån här vedervärdig hippie-skit är som populärast då. Men normlöshet är inte värt nåt i sig, och Ginsbergs finaste verser är som bäst ett konstlat, "grovt tillyxat" delirium.

Jag minns att en biografi över Burroughs liv sammanfattar Ginsbergs poetik som ett arv från Blake, och speciellt dennes rengörande av själens öga, hans expansion av den sinnliga världen för att rymma både himmel och helvete; Ginsbergs erfarenheter och oskuld handlade om att äta glass stenad i Greenwich Village, det var hans levnadsalkemi, hans nerkok av femtusen års förspel. Det är en hållning som är likt gräshoppan - helt och hållet mage. I detta ljus ter sig inte hans senare NAMBLA-stöd som så märkligt.

Philip K. Dick möter Det ensamma geniet

"Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet."

"Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick."

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

"And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that's A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She's able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I've got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn't add up. Judy-Lyn del Rey, I've never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I've been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really - my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn't take long, I realized that she was teaching me how to write. And it's too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that's - there's a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey."

DET ÄR 70-TAL IGEN!

RUNKBÅSETS LÄGENHETSFILMFESTIVAL FORTSÄTTER! HÄR TOG 70-TALET ALDRIG SLUT!

Anti-tidningarnas tidsålder

Hemsidan och det orgelbundet utkomna bladet Motarbetaren kan ses som en reaktion på att syndikalisternas tidning Arbetaren under en tid var mycket kvoteringsfeminism, queer-teori och världsmusik, och för lite arbetsplatsreportage och goa grejer. Könskriget utkämpas på samtliga fronter samtidigt, men mobiliseringen är alltid kraftigare och mer intressant på landets arbetsplatser än vid marginella universitetskurser och HBT-kalas, ett förhållande som inte alltid reflekterades i Arbetarens spaltmeter. Motarbetaren kom som ett brev på posten.

Hårdare polemisk än Motarbetaren är Adios Gringo, en fräschare, mer välpumpad anti-tidning. Det är som att läsa av en sansad människas hjärnaktivitet när denne får gratisbladet Gringo i händerna, en välbehövlig uppgörelse med det tanketräck som Latifeh AB spritt för vinden.