Psykogeografiskt TV-tittande

Adam Sleek spelade musiken från The Partridge Family oavbrutet när Shaun Partridge besökte honom 1988. I början var han irriterad på sin värds sätt att stirra på honom medan han sjöng med i varanda ord, och att vakna upp till samma låtar varje morgon. Men efter ett tag insåg han att, nämen hejsan, det här är ju bra musik. "I had the revelation that the people in The Partridge Family were the gods and goddesses you read about in school. They've been around since the beginning of time, but they had different names in different ages. And in 1970 they decided, `Hey, let's get a hit TV show.'"

Men templets medlemmars speciella relation till TV-apparaten handlar det här dock om mer än en nutida manifestering av Jungs eviga arketyper. Med hjälp av droger och tålmodigt mediterande framför dumburken kan inkännandet i tv-världen intensifieras.

"Our religion is the perfect religion for the new millennium. The television is our god. Our symbol is the eternal CBS eye. Everyone worships TV. We're more real than Christianity. You can turn on your TV and see our religion".

"I was really drunk on Jack Daniel's and I was just calling people nerds and this girl attacked me. Some guy got punched in the face. Stuff like that does happen. Stupid drunk chaos is a part of people's lives."

"I've always liked the kind of experimental theater where the audience is also involved. That's why I would go out and yell things, to try to involve everyone in the excitement.

Psykogeografi kan mycket kort och enkelt ses som produktivt felanvändande, vare sig det handlar om stadsplaneringen, parkbänkarna, gatunätet, eller ny, hipp teknologi. I Richard Linklaters långfilm Slacker möter vi bland andra nörd-existenser på drift en ung man som låter sin tid domineras av ett aktivt, nyskapande tv-tittande. Han har inrett sin lya med maskin efter maskin uppstaplade mot väggarna, alla påslagna, alla inställda på olika kanaler. När han frågas vad som pågår svarar han löst om att han skapar ett slags strålningsfält, ett harmoniskt system, "det håller på att ta sig nu", det är något hittils okänt han söker i felanvändandet av tekniken. Man påminns om David Cronenbergs Videodrome. Kanske handlar det om en lägenhetsinstallation (en parallell till Kurt Schwitterz, och neoisternas lägenhetsfestivaler).

Copyriot skriver då och då om långfilmens död och det har man rätt i. Man bör se bara slutet eller de saftigaste bitarna, långfilm, kort sagt långdraget. På biografen saknar vi fjärrkontrollen, framför tv-apparaten saknar vi tangentbordet. Vi gillar vad vi ser i TV-serier som laddar sig upp och ner i nätet i en slags folkförflyttelse och mytologisk väv, nu när TV-skärmens otroliga, psykedeliska kraft och kraftiga organisationsförmåga blandas med datormaskinens läs-och-skriv-möjligheter och platta nätstruktur och ännu plattare skärm.

The Dreamers är historien om två incentuösa syskon och deras förtappade amerikanska vän som lever en bohemisk och hedonistisk, filmhistorisk drömtillvaro i syskonens luxuösa familjevåning i Paris under några veckor i maj 1968. Den förslutna smågrupptillvaron utvecklar såklart snabbt sin misär, sin svartsjuka och sitt integrerande, och fransosen är en maoistiskt föräldrarevolt och amerikanen en naiv romantiker som båda gillar sina klichéer. Vad som istället är intressant är hur nära dessa ungdomar har till att leva ut favoritscener från sin filmkonsumtion (en impuls som får utlopp i ett slags Gissa-Filmen-Sanning-Eller-Konsekvens-spel). Detta blir det viktigaste för dem, och filmens hjärta. Från majrevolten i sig syns inte mycket, men det visas med all önskad tydlighet att utvalda filmscener kan fungera som instruktion i vapendragning.