Våldets historia slutar där Batman börjar

På extramaterialet till A History Of Violence säger Cronenberg att han först tyckte att manuset var mainstream, men att han med tiden fick för sig att han kunde göra nåt eget av det. Och så blev, en tv-movie med halv-intressant psykologi och återhållsamt Cronenberg-slafs. Han borde kunnat hitta nåt hetare material att lägga ner tid, energi och såna fina grejer på.

Bland alla klassiska superhjältar är det egentliga bara Batman som fångat mitt intresse. Som barn såg jag Adam West lysa varje vecka i TV-mediets fulla strålkraft, och jag läste de klassiska seriealbumen, för att senare avnjuta Tim Burtons filmatiseringar. Idag såg jag Batman Begins, efter att en vän berättade att denna filmatisering fokuserar på Batman-historiens mörkare sidor.

Medan de två första filmerna ger oss en något sentimental och teatralisk Batman-tolkning (som vanligt med Burton) uppehåller sig Nolan vid föräldrarnas död och de vedergällningsplaner som driver den unge Bruce Wayne i sin metamorfos från dyster rikemanspojke till fullvuxen läderlapp, allt kriminellt slödders obevekliga hämnare.

Historien läggs fram på ett sätt som kanske inte är trovärdigt i eran verklighet, men som stämmer väl överens med Batman-universumets inre logik. Regissören frågar sig hur man kan drivas att dedikera hela sitt liv och alla sina resurser till brottsbekämpning, och göra om sig själv till ett namn, en legend, en symbol.

Den unge Bruce spenderade sina år efter studietiden med att resa världen runt för att lära känna den kriminella mentaliteten. I Kina träffar han på ett hemligt sällskap som ger hans liv riktning. Sällskapets kärnideologi är svårgreppbar, men det som driver dem verkar vara en allmän trötthet på storstädernas dekadens, "människor är inte menade att leva på detta sätt". Denna grupp lyckas dock inte förse vår hjälte med en särskilt avancerad analys av brottslighetens mekanismer, något som filmen också skickligt exponerar i en nyckelscen. När Bruce återvänder till Gotham efter sina resor besöker han gangsterbossen Falcone det första han gör, för att konfrontera mannen som håller staden i ett järngrepp och visa honom att alla inte står skrämda till tystnad och apati inför hans väv av korruption och våld.

Där får han veta att han inte känner till den värld som Falcone representerar. Tror han, bara för att hans mamma och pappa mördades, att han känner till ordet desperations verkliga innebörd? Hur har hans vittnesbörd nån bärkraft? Tror han verkligen att hans ilska är giltlig inför allt detta samhälles smärta, smuts och misär?

Att glömma den sociala biten är fatalt, och hans miljardärföräldrars välgörenhetspatos förgrovas i en personlig nolltolerans. Gotham Citys Alva och Gunnar Myrdals socialliberalism maskeras om med den ensamma aktörens moralkonservativa drag, och resultatet är kladdigare än lille Janne Myrdals föräldrauppror. Det är solklart att Wayne är fucked up mentalt sett, hatet och hämndbegäret genomsyrar hans tankevärld och känsloliv och definierar hans mål och handlingar, och man kommer att fråga sig var gränsen går mellan superhjälte och terrorist.

Denna gotiska seriositet paras med ett väloljat Hollywood-maskineri, som spinner på i fin balans mellan sjysst foto, fräscha specialeffekter och välinoljade skådespelargudar som Michael Caine, Rutger Hauer, Morgan Freeman och Gary Oldman (med Katie Holmes som representant för nyhollywoodsk talanglöshet).

Det enda sättet som Batman Begins skulle kunna gjorts ännu bättre vore (förutom att byta bort Katie Holmes mot vem eller vad som helst) att låta David Cronenberg regissera spektaklet.