"The Kingdom Of Heaven Is Within"

"So wide you can't get around it
So low you can't get under it"


"The funk, the whole funk and nothing but the funk"

En dunkel avläsning

Om Keanu Reeves agerar slappt och uttryckslöst är det för att vardagen runt honom bäst kan beskrivas som slapp och uttryckslös. (Han är knappast den skickligaste nya skådespelaren, men möjligen den största, i mytologisk mening).

En sjysst film och sjysst röka är det mesta, bästa man kan hoppas på här nånstans i västerlandet, utan pengar eller kvinnor.

Skillnaden mellan kartläggarna och fågelskådarna

FOTBOLLS-VM, FULLSTÄNDIG BEDÖVNING

INDUSTRIELLT TRAV

Precis som travbanan går historien runt och runt, och det bakomläggande systemet löses trots trägna studier upp i otydlighet.

En fjäder, eller fritt fallande lättpartiklar, eller exempelvis en plastpåse, rör sig helt och hållet beroende av yttre förhållanden (vind i atmosfären) i spiraler, i fria bågar.

En fluga ritar upp ändlösa vektorer; det är en enhet som besitter en sorts intelligens, som trots sina begränsningar visar på en fantastisk ingenjörskonst.

En fågel är nåt helt annat.

Förlorade kluster har påträffats

Förlorade kluster har påträffats.
Gå tillbaks och följ länkarna.
In i "världen".


RÖD är fabrikshelvetet, nattlig prostitution

BLÅ är satelliterna i rymdens utkanter

GUL är död, blek öken

GRÖN är informationsflöden, -väggar

Polygonsk populärkultur

I och med 1900-talets sekularisering i västerlandet behövdes nya Jesus-gestalter, något som Goretex, trots sina tillkortakommanden, hade klart för sig när han talade om Non Phixion som "the new religion, like Hendrix down at Rainbow Bridge". Varje rock-stjärna erbjuder Jesus-poser, och i varje nedslag i den moderna musikens historia går det att finna ett slags trosystem. Populärkulturen har till viss del övertagit religionens roll att förmedla mytologi och föreställningar om den värld som är bortom och bakom vår synliga, fattbara existens.



Poulärmusikens historia är mytologi, inte bara i meningen överdrifter, skryt och obekräftade anekdoter, men också mytologi som ett sätt att organisera och förmedla erfarenhet bortanför teorins och propagandans gränser (på samma sätt som Gudstanken är ett sätt att tackla tillvaron där vetenskap och rationellt tänkande är otillräckligt).

David Bowie är likt Kraftwerk, Pink Floyd och Metallica tankemusik; men enbart polygon, enbart nihilistisk värdeförstörelse. Arkitekturen, porrmodellerna är av polygoner, allt här är ljus, elektricitet, här föds en människa som är helt och hållet framåtstörtande, destruktiv kraft. Vad är viktigt? Andra sidan av Low, Space Oddity, Starman, Life On Mars. Allt annat substanslös, mjäkig "rock-lyrik" och icke-polygonskt poserande.



Likt Kapten Nemo vet Major Tom att verklig hastighet endast kan hittas på havets botten. På andra sidan av Low stöter den nihilistiska processen på maximalt djup, splittras i polygoner, och slungas vidare i polygonsk bärkraft; en hypermodern, innehållslös farkost som lever vidare i elektricitet och elektronisk kultur.

C.R.A.Z.Y. är likt River's Edge och Rumble Fish en trevlig nordamerikansk ungdomsfilm, men också en film om den heliga, helande musiken och dess uppenbarelseformer. I det fantastiska ljudarbetet sträcker sig skärmen ut mot synaren i en polygonsk rörelse, men det är inte en öppen film, den följer mallen där regissören tryggt knyter ihop allt i slutscenen, istället för att låta historien spinna vidare i ditt huvud, trogen tillvarons trasighet. Livets musik är assymetrin, ogreppbarheten, att "Guds vägar äro outgrundliga", Joy Division, New Order. Helvetet är en värld utan sammanträffanden.




jmf: "Toward The Plastic: The New Alchemy", By Giddle & Boyd