Polygonsk populärkultur
I och med 1900-talets sekularisering i västerlandet behövdes nya Jesus-gestalter, något som Goretex, trots sina tillkortakommanden, hade klart för sig när han talade om Non Phixion som "the new religion, like Hendrix down at Rainbow Bridge". Varje rock-stjärna erbjuder Jesus-poser, och i varje nedslag i den moderna musikens historia går det att finna ett slags trosystem. Populärkulturen har till viss del övertagit religionens roll att förmedla mytologi och föreställningar om den värld som är bortom och bakom vår synliga, fattbara existens.
Poulärmusikens historia är mytologi, inte bara i meningen överdrifter, skryt och obekräftade anekdoter, men också mytologi som ett sätt att organisera och förmedla erfarenhet bortanför teorins och propagandans gränser (på samma sätt som Gudstanken är ett sätt att tackla tillvaron där vetenskap och rationellt tänkande är otillräckligt).
David Bowie är likt Kraftwerk, Pink Floyd och Metallica tankemusik; men enbart polygon, enbart nihilistisk värdeförstörelse. Arkitekturen, porrmodellerna är av polygoner, allt här är ljus, elektricitet, här föds en människa som är helt och hållet framåtstörtande, destruktiv kraft. Vad är viktigt? Andra sidan av Low, Space Oddity, Starman, Life On Mars. Allt annat substanslös, mjäkig "rock-lyrik" och icke-polygonskt poserande.
Likt Kapten Nemo vet Major Tom att verklig hastighet endast kan hittas på havets botten. På andra sidan av Low stöter den nihilistiska processen på maximalt djup, splittras i polygoner, och slungas vidare i polygonsk bärkraft; en hypermodern, innehållslös farkost som lever vidare i elektricitet och elektronisk kultur.
C.R.A.Z.Y. är likt River's Edge och Rumble Fish en trevlig nordamerikansk ungdomsfilm, men också en film om den heliga, helande musiken och dess uppenbarelseformer. I det fantastiska ljudarbetet sträcker sig skärmen ut mot synaren i en polygonsk rörelse, men det är inte en öppen film, den följer mallen där regissören tryggt knyter ihop allt i slutscenen, istället för att låta historien spinna vidare i ditt huvud, trogen tillvarons trasighet. Livets musik är assymetrin, ogreppbarheten, att "Guds vägar äro outgrundliga", Joy Division, New Order. Helvetet är en värld utan sammanträffanden.
jmf: "Toward The Plastic: The New Alchemy", By Giddle & Boyd
Poulärmusikens historia är mytologi, inte bara i meningen överdrifter, skryt och obekräftade anekdoter, men också mytologi som ett sätt att organisera och förmedla erfarenhet bortanför teorins och propagandans gränser (på samma sätt som Gudstanken är ett sätt att tackla tillvaron där vetenskap och rationellt tänkande är otillräckligt).
David Bowie är likt Kraftwerk, Pink Floyd och Metallica tankemusik; men enbart polygon, enbart nihilistisk värdeförstörelse. Arkitekturen, porrmodellerna är av polygoner, allt här är ljus, elektricitet, här föds en människa som är helt och hållet framåtstörtande, destruktiv kraft. Vad är viktigt? Andra sidan av Low, Space Oddity, Starman, Life On Mars. Allt annat substanslös, mjäkig "rock-lyrik" och icke-polygonskt poserande.
Likt Kapten Nemo vet Major Tom att verklig hastighet endast kan hittas på havets botten. På andra sidan av Low stöter den nihilistiska processen på maximalt djup, splittras i polygoner, och slungas vidare i polygonsk bärkraft; en hypermodern, innehållslös farkost som lever vidare i elektricitet och elektronisk kultur.
C.R.A.Z.Y. är likt River's Edge och Rumble Fish en trevlig nordamerikansk ungdomsfilm, men också en film om den heliga, helande musiken och dess uppenbarelseformer. I det fantastiska ljudarbetet sträcker sig skärmen ut mot synaren i en polygonsk rörelse, men det är inte en öppen film, den följer mallen där regissören tryggt knyter ihop allt i slutscenen, istället för att låta historien spinna vidare i ditt huvud, trogen tillvarons trasighet. Livets musik är assymetrin, ogreppbarheten, att "Guds vägar äro outgrundliga", Joy Division, New Order. Helvetet är en värld utan sammanträffanden.
jmf: "Toward The Plastic: The New Alchemy", By Giddle & Boyd
posted by Andre Hicks at
6:04 AM
2 Comments:
Tycker Bowie inte är så destruktiv. Low och Heroes har många vackra partier.
Mycket att kommentera här... ju bättre inlägg man skriver på sin blogg, ju mer välformulerade och avrundade, desto svårare blir det för folk att kommentera. Paradoxalt nog.
Bra blogg att läsa annars, detta Runkbås: korta inlägg men tankedigra. Ett bejakande av bloggen som form - kanske bloggen som konstform?
Tack så mycket för kommentaren, den värmde. Kort och klart, och som Celiné sade, "text till gränsen fylld av mening" (eller något sådant) är ett ideal att eftersträva.
Och om någon är besviken på porrbristen i detta runkbås, så kan man läsa "Runkbåset" metaforiskt... för övrigt är det snart dags att skruva bort dess dörrar, och öppna upp, ut mot gatan, skogen. En blog, eller varje nytt värdelöst media, söker ständigt sin form, och sitt sociala rum.
Just det ja - Bowie!
Läs gärna destruktiv, som destruktion av borgeliga värden och levnadsmönster. Polygonhållning. Och visst är Bowie fin... vid tillfällen. Mycket ur hans katalog är också, i mina öron, skamlöst poserande och fult grimaserande dekadens.
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home