New Nasty and Videos With a Classic Feel

It feels very unlikely that this new Nas track is as good as it is... futuristic, political, a rock beat that isn't complete trash.

Someone once wrote on the Internets that Vordul Mega only writes about smoking trees, the struggle, and smoking trees in order to cope with the struggle. All his verse are the same... and still dope. His new video got a mid-90s kind of feel; black and white, basketball courts, ciphers. It is getting more and more appearent that he was the best MC in Cannibal OX (well, first, let us see if Vast Aires new album really is any good).

Cormega has now a video available for Live Ya Life. This is as close as someone ever will get to Keep Your Head Up.

Basic Channel like an old friend

Listening through this Basic Channel-release was like seeing an old friend again. Having made the minimal techno and house of Thinner and Fragment a large part of my musical diet for the last few years, I could recognize the arrangments, rhytms and the chilled out atmospheres in these tracks. I guess they are like older brothers and sisters, or at least family. It is the perfect soundtrack for the monorail, the balconies of dense apartment buildings at night, or even at a bus high up in the Peruvian Andes.

So much listening pleasure can be derived here, as we continuously travel through den senmoderna, urbana, musikplanetarismen.

Briefly About Brazilian Cinema

Thanks fucking God that some fresh new flesh and blood has been pumped into brazilian cinema in recent years... making a Hollywood-feature about finding meaning and a sense of direction in your own life, that would be entering onto a mine field of clichées and studio-dictated storytelling-tricks...

Last year brazilian director Beto Brant followed up his feverous social thriller O Invasor (The Trespasser) with Cão Sem Dono, a slow-moving, psychological drama with convincing characters. I just saw this film, and while it does not really drop any bombs on us, artistically or socially (like O Invasor did; and let us not even talk about the nuclear-explosive-type-level of City Of God or Tropa de Elite), it is a bit much saying that it is all about "romantic, 'f**k-the-world, no-one-understands-me' self-pitying monophony" , since it is exactly a such life-Geist that the film is trying to undermine, and overcome.

Other brazilian films to watch are the gritty Cidade Baixa, the low key police film Achados e Perdidos, and the extreme, low budget, family-drama Contra Todos.

Bicho de Sete Cabeças tells us the medicated hell of Brazilian mental institutions. Carandiru is a funny, warm, and shocking episode-like account of some inmates at the infamous Brazilian prison, where 111 men were killed in a 1992-riot.

O Homem da Capa Preta, the biographical feature of the renegade working class-politician and Brazilian congressman Tenório Cavalcanti, is the shit. It reminds me of Scarface... the same kind of myth-making storytelling, and the same verbal violence and unstoppable, iron-hard motivation that pedals the main character through the story (although with a distinctly different dream in their eyes), the same high density of hot scenes, the same dramatic duels and shoot outs, the same underdog, outsider perspectives, the same dope eighties music and far-out camera work. All of the movies mentioned are good quick looks into Brazilian society, but especially this one gives you a very nice introduction to the extremes of Brazilian politics.

- Say hello... to my little friend!

Rap Links Connect

In my ears, Crooked I has always been one of the very most monstrous newcomers, skill-wise, not much more... but upon listening through Young Boss Vol 2 I see a writer rising up from between the rhymes, an author showing extreme concern for the construction of a line, details of rhyme patterns, cadences, rhythms, double meanings. Not to put him on a level with a Rakim, or an Eminem... but perhaps he will be there one day. Until then he will have time to develop a unique voice, which seems to be lacking at times; his attitude can be a bit too much, exagerated and simple minded. And the beats, well, they kick, bang, thump real well and all that, but with fewer variations. But it is a mixtape, not an album, and how can I can complain when he is working on a project with these people?

(The fact that he is recording with Ill Bill is beautiful... just like seeing Cormega and Immortal Technique on stage together... who finally has a new album coming out, by the way. Revolutionary Vol. 2 was partly monumental, and The 3rd World seems to be a good continuation, angrier, more concentrated. Go to his Myspace and listen to him share the mic with Ras Kass, Pharoahe Monch, Chino XL, Crooked I ... and Bootcamp Click's Military Mind. And he will be on Ill Bill's The Hour Of Reprisal. FUCKING CHRISTMAS DAY. Somewhere here lays the seeds to the revival of the rap genre, in the battle field where the seven-headed hydra of industry funk will be slayed, where veterans and up-and-comers connect, and Ice-T leads the troops).

Normally the staff at Runkbåset only read blogs looking for the few valuable Zshare-links, but the old favourite Cocaine Blunts, and the newly added Byron Crawford - The Mindset Of A Champion, are also worth their weight in writing. Noz at Cocaine Blunts keeps a low profile, but it is hard to miss his love and dedication for obscure rap history and its present mutations (and for the art of putting a sentence together, something screamingly missing 'round rap blogs). Crawford does not write on the low, he pumps it out over the top, with fuses blowing, and the HATE-O-METER in the red, in traditional, american alcoholic, self-obsessed, rhinocerous-like, HST-style.

Spliff Huxtable is a good source for instrumentals, both classic and fresh for the day... and because of this post, among others, you will find Ripped Open as one of the permanent links on the right, next to the regular, mumbling, stuttering, fleeing, unevenly updated flow.

Pistolteatern; antagligen en tung scen på 60-talet...

Anders Wahlgren - Pistolteatern 1964-67



Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen... hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar... osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument... för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar... för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre... någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta "var en rockopera med en historia om en kille på glid", och som 1998 blev "en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen." Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O'månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne "Loffe" Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat... sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar... inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå... den här boken är faktiskt läsvärd.

Den smutsige lille luffaren och den smutsige lille diktatorn

Det märkliga med en film som Moderna tider är att den faktiskt är så bra som ryktet gör gällande; en rolig, otroligt stark och infallsrik satir på industrisamhället, som nidporträtterar det rullande bandets uppfinnare (antisemiten, arbetarhataren och fackföreningsfienden Henry Ford) och skildrar den dagliga kampen i hemmet, fabriken, fängelset, på gatan med mycket hjärta och rättfärdig vrede, men endast genom att använda scen efter scen med den allra mest fysiska sortens ramla-på-röven-humor. Och vi lär oss att det enda sättet vi kan klara oss igenom detta sociala helvete, denna luftkonditionerade mardröm, är tillsammans, endast så kan vi leva och överleva, och röra oss framåt.

The Tramp and the Dictator handlar såklart om The Great Dictator och det är intressant att höra folk prata om situationen denna film föddes ur; Hitler och Chaplin var på 30-talet antagligen planetens två mesta välkända personer, mustaschen hade de gemsamt men en av dem representerade terror och förtryck, och den andra djupa skratt och underdog-perspektiv. Det var dock mer än moderiktigt ansiktshår de delade - de var födda samma vecka, samma månad, samma år, och fick båda uppleva grov fattigdom, svåra motgångar, och se samhället skakas i grunden av grava sociala kriser innan de beslöt sig för att lämna sina hemland och förändra världen. Vi får också veta att Hitler tog teaterlektioner för att putsa sina uppviglarfärdigheter, något som, enligt en samtida tysk iakttagare som kommer till tals i filmen, mer än något annat tog honom till makten... Chaplin ska också ha sagt att Hitler var en av de största aktörer han någonsin sett. Det var i hög grad så Det tredje riket skapades, genom storslagna spektakel, en expansiv framåtanda (alltså riktigt jävla drag under galoscherna) och en estetisering av politiken.

Annat intressant är när man får se arkivfilmer från nazi-möten i USA; på trettiotalet anordnade det amerikanska nazistpartiet (som följde det tyska partiprogrammet till punkt och pricka) massmöten med 20 000 deltagare, och vid samma tid konsulterade chefen på MGM ständigt den tyske ambassadören när nya filmprojekt skulle flaggas igenom, man ville ju inte göra något som gick emot tyska intressen... stora delar av Hollywood praktiserade alltså indirekt nazi-censur, och Chaplin fick finansiera sin Hitler-parodi ur egen ficka, och oroade sig med all rätt för att hans film inte skulle få visas överhuvudtaget... det var väl också helt i sin ordning, för America was doing big business with Hitler, han var ganska populär till skillnad från judarna, i alla fall fram till Pearl Harbour - men det är en annan historia.