Monday, July 14, 2008

Kleerup LIVE in Gresa City

En ny svensk producent har de senaste månaderna ställt till det på topplistorna, hans låtar kan höras flera gånger om dagar på radion, och det som är märkligt är att han är riktigt bra. På Kleerups debutskiva kan man höra trevliga influenser från electro och house, och det hela är mycket snyggt gjort. Spåren med sång är bra grejer, men fetast är ändå de instrumentala sakerna, och framförallt I Want To Thank You For Nothing, som påminner på allra bästa sätt om Daft Punk och deras tidiga hits (här kan du ladda ner en godtagbar remix av den låten - orginalet är dock överlägset).

Konserten jag avnjöt med Kleerup i helgen var god, men kort. Hitsen låter bra live, men stjärnan själv var alltför borta för att ens kunna stå på benen för ett extranummer. Tråkigt för en annars trevlig kväll. DJ-paret efteråt spelade fina grejer och det var härlig stämning, men även de verkade ha fått för mycket då flera mixar flöt fram ganska fult.

I det lokala bladet läser jag att tillställningen var vild, härlig... artisten hällde ut öl på sina märkeskläder och spelade med sådan känsla att det inte ens behövde vara bra. Have you ever felt like you've been cheated? Hela den här rock star-mentaliteten, punken återfödd som självmedveten nonchalans och hemmatryggt gränsöverskridande... materialitet, tradition och hantverksmässig färdighet står här uppställt mot poserandet och hjärndöden i dagstidningarnas musikjournalistik, och den musikälskande publiken förlorar i slutändan.

Ryktet säger att Runkbåset inte heller befann sig i närheten av ett nyktert tillstånd under större delen av kvällen, men ändå var uppe dagen efter klockan sju för att sköta sitt skitjobb (och när jag är där är förser ingen mig med gratis öl och whiskey, vilket är jävligt synd.) Om man betalar hundra spänn och lägger ut mer stålar på blaskig alkohol kan man kräva att dessa rock-artister sköter sina arbetsuppgifter, dom också. Men sådana förhoppningar ter sig alltför fantasifulla när de kommer i kontakt med en inavlad mikrovärld där det anses föredömligt att göra bort sig med suputeri och kemikalier istället för att ge järnet och spela på höjden av sin förmåga... ibland är det stor skillnad på att verkligen förlora sig i en utflippad, dionysisk, självförbrännande Bataille/Nietzsche-liknande tripp, och att helt enkelt inte kunna hantera alkohol och droger på ett bra sätt.

Ryktet säger att George Clinton, denna funkens viktigaste jordliga inkarnation, sedan en tid tillbaka suger i sig crack vanemässigt, men att han trots detta ändå ger publiken fyra timmar oförfalskad funk vid varje föreställning. Om det nya electro-folket skall lyckas förvalta funken till en nästkommande generation får dom förslagsvis gå en längre kvällskurs i konsten att svettas och jobba på med hedern i behåll, annars blir det katastrof och disco-sjukan kommer breda ut sig (indy-pop och rosévin kanske t o m kommer att stiga ännu mer i popularitet).

I slutet av kvällen fick jag i alla fall tag på en promo-skiva från skivbolaget 24: Hours, där Kleerup enligt uppgift ska släppa lite fina grejer. Förutom honom vet jag inte vilka det är som bidrar på den mystiska CD-skivan, men det låter kompetent och väl avvägt, och man håller sig för det mesta inom electrons gränser. Det verkar som om den genren lever och mår helt OK, även i detta land.

1 Comments:

Blogger Svensson said...

Ris och ros: bra blandning, spännande text -

8:00 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home