Hunter S. Thompson R.I.P.

(Jag ville läsa ut Hell's Angels först - därför kommer dödsrunan först nu.)

Hunter är inte någon av de större gudarna i mitt hus, men Fear And Loathing In Las Vegas är ett roligt, underhållande, och klassiskt knarkäventyr - och filmen var helt okej (vilket vi kan tacka författaren själv för; i dokumentären Breakfast With Hunter kan vi se hur han skäller ut några engelska krattor och deras manus - efter det tog legenden Terry Gilliam som bekant över). Hans tidiga självbiografiska roman Rum Diary är trevlig, men knappast nåt måste. Med reportagesamlingen Better Than Sex framstod han som nån slags Clinton-hejaklacksledare (och detta är besvikelsen Hunter S. Thompson - istället för att som en ordentlig författare skriva tjockare och beskare böcker ju äldre, bittrare - och radikalare man blir, bestod Thompsons senare produktion av ihoprafsat tidningsmaterial. När man läser om Jim Goads försök att intervjua han till ANSWER Me! kan man gissa sig till varför böcker fortsatte komma ut).

Vid Hell's Angels var han på topp. Det må vara sant att motorcykelgänget varken gillade han eller hans bok, men Thompson brydde sig tillräckligt lite om vad både dom och samhället tyckte för att kunna skriva ett vittnesmål som, trots författarens rykte som översubjektiv missbrukarjournalist, både känns klargörande och balanserat.

Nån har sagt att vändpunkten i slutet av sextiotalet var Thompsons, Keseys, och Ginsbergs misslyckade medlingsförsök mellan vietnamdemonstranterna och Hell's Angels (Ginsbergs "tal" till motorcykelgänget, vilket HST tar med i boken i sin helhet, är en av de få texter jag läst som är så pretto-korkade och utdragna att de skapar ett fysiskt obehag i hela kroppen). Men vad fanns det egentligen för anledning att tala om nån slags revolution (förutom en kulturrevolution) då de första till stor del var naiva medelklasstudenter, och de andra mest reaktionära trasproletärer? (Mycket av Hell's Angels får mig att tänka på Jim Goads beskrivningar av sina medfångar i Shit Magnet: "There's a paucity of what might be considered radical thinkers or revolutionary outlaws here. Most guys are normal, just three notches lower. They want a normal life, but they're too stupid to acheive it. I'm starting to get the feeling that a lot of these guys aren't too bright. Judging from their facial expressions, it looks as if they've been eating Retard Sandwiches their whole lives. On rainy days, they'll have a bowl of Mongoloid Soup along with the Retard Sandwich." (Självklart får man dock inte glömma bort de ständiga undantagen här - de verkliga hundradelarna.))

Tillsammans med Lester Bangs representerade HST new journalism på bästa sätt - The Kentucky Derby is Decadent and Depraved är ett bra exempel på det.

-

(Brevsamlingen The Proud Highway har jag hört gott om - den bör kollas upp härnäst.)

-

(Den här dödsrunan är någon av de bättre.)

Malte Persson - Apolloprojektet

"Först vid marken tar himlen slut och något annat vore inte heller logiskt."

Malte Persson skriver i Apolloprojektet om rymdfärder, utdöda djur, och Kennedy-mord på nya sätt. Ibland når han ända fram till barndomskänslan när man stirrar upp mot natthimlen, och ens tankar lyfter från marken, bryter genom atmosfären...

Oturligt nog har han också vanan (regel i poesi-Sverige) att fylla större delen av sina böcker med menlös dynga. Trots det förtjänar ändå författaren tack för att han gör sin grej. Det är ju ett jävla slit nere i lyrikgruvorna - en bra rad tar oftast flera dagar att hacka fram ur jorden.

Philip K. Dick vs. Akademikerpacket - ROND 2

Philip K. Dick - recension av Patricia Warricks The Cybernetic Imagination in Science Fiction

Det här är MIT Press första försök att hantera verkligheten kring science fiction. Trots sina knappt 300 sidor, väger boken nästan ett och ett halvt pound, jämfört med Ballentine Books upplaga av Ted Sturgeons klassiker More than human, vilken väger ett kvarts pound. Warricks bok måste alltså vara sex gånger viktigare än Sturgeons. Hennes studie, berättar Warrick, "är baserad på 225 noveller och romaner skrivna mellan 1930 och 1977. Hon avslöjar sina slutsatser redan i introduktionen: "Den här studien visar att mycket av den science fiction som skrivits sen andra världskriget är reaktionär i sin attityd gentemot datorer och artificiell intelligens. Den är ofta dåligt informerad om informationsteori och datorteknologi och ligger de senaste utvecklingarna efter istället för att föregripa framtiden." Hon fortsätter sen att presentera ett fullt utvecklat estetisk synsätt att bedöma SF med (vilket hon klarar ganska väl). De tre SF-författare som hon behandlar mest ingående är Asimov, Lem, och jag själv. Jag får intrycket av att hon ser oss tre som betydande - och det är min invändning mot henne. Vad jag bryr mig så är konceptet "betydande" inte användbart när man bedömer SF.

Jag skulle kunna invända mot bokens vaga stil (jag citerar - "...ett fängelse av falska illusioner" vilket inte bara är en dubbel negation, utan även svamligt, och "en dusch av bisarra metaforer strålar från Dicks fantasi när den färdas genom mönstret av möjligheter i den fortlöpande ömsesidiga relationen mellan människan och hans artificiella konstruktioner" och "han kastar facklor av möjligheter in i hans mörka framtid, och deras ljusflammor avslöjar ett överlevande," etc. - som trista och amatöraktiga). Men jag föredrar att invända mot den här bokens uppgift istället, och börja med att säga att den inte har någon uppgift. Den är en parasitisk skapelse, och dess själva existens får en att tro att SF som ett ämne har börjat dö, för bara ett väsen som bleknar och lider mot sitt slut lockar sådana här blodsugande akademikernollor. Som Jesus säger i Matteus 24:28: "Varhelst liket är, samlas gamarna."

Det huvudsakliga klagomålet som uttrycks gång på gång av Warrick i den här boken är SFs tendens att komma med varningar om teknologins faror - faror för den enskilda individen och det mänskliga samhället generellt sett. Tja, det är synd, men det är ett fakta: Science fiction-författare oroar sig för utvecklingar, oroar sig för möjliga dystopier framväxandes från nutiden, och det är ett väsentligt värde i det här gebitet. Otvivelaktigt så fanns det en tid när vetenskap och utveckling sågs som identiska. Om vi oroar oss nu, så har vi anledning - det beror inte på okunskap om världsläget eller vetenskapliga genombrott. Warrick ägnar ett helt kapitel åt mina noveller och romaner som handlar om robotar, och citerar mig - ungefär - som sägandes: "Den största förändringen som växer fram genom vår värld i dessa tider är antagligen det levandes rörelse mot maskin, och samtidigt ett ömsesidigt insteg i det levande för det mekaniska." Får jag inte se detta med bestörtning? Vem ska lagstifta vad SF-författare får skriva om och oroa sig för? Den här boken hyllar mig genom att kalla mitt författarskap betydande, men den tilldelar helt fräckt sig själv rollen som domare av synsätt och passande engagemang. Synsätt och engagemang i SF är en överenskommelse mellan författare, redaktör, och läsare, där kritikern är en åskådare. Om läsaren gillar vad jag jag skriver, då är det klart. Om han inte gillar det, då är det inget. "Betydande" är en regel från ett spel jag inte deltar i. Anledningen till att jag började läsa eller skriva SF hade ingenting med betydelse att göra. När jag satt med ett nummer av Astounding gömd i en lärobok på högstadiets mattelektioner sökte jag inte betydelse. Jag sökte, antagligen, intellektuell spänning - mental tillfredställelse.

Om SF blir införlivat i den akademiska världen blir det dess död, oavsett vad Delany, Russ, Lem, och Le Guin tror; som med en hjärna strävar de efter akademiskt godkännande som om det vore den ultimata hyllningen. Hur som helst, jag kollar åt vänster och ser ett slitet nummer av Planet Stories från juli 1952 utan framsida - min första publicerade novell trycktes i den, och jag mottog en god dos skämtande från seriösa personer för att sälja till en sådan marknad och för att läsa en sådan "slafsig" tidning, för att använda Lems favoritterm för hån. Ärlligt talat så föredrar jag hånet före de nya hyllningarna; SF är nu tilltalande för de bildade, de högdragna, och jag säger - Släpp ut mig. Professor Warricks en-och-en-halv-pounds bok med dess dyra bindning, papper, och skyddsomslag får dig att vackla med sin fysiska framtoning, men den har ingen själ och den kommer att ta våran själ med vad som enligt mig egentligen bara är brutal girighet. Lämna oss ifred, Dr. Warrick; låt oss läsa våra pocketromaner med deras nakna-ögonglober-omslag. Hedra oss inte. Vår makt att stimulera den mänskliga fantasin och att glädja är inneboende i oss redan. Ärligt talat så klarade vi oss bra innan ni kom.

(översatt från The shifting realities of Philip K. Dick)

Philip K. Dick vs. Akademikerpacket - ROND 1

"AQUARIAN: In terms of broad acceptance, science fiction has undergone quite a change in the last few years. Always considered a popular, inferior brand of writing, it has now been accepted, not only by the masses but by the academic community. Science fiction courses are now part of almost every English department, people are doing theses and doctoral dissertations on science fiction. What do you think of all this?

DICK: I hate it. I just hope we can survive it.

You know, we've survived complete obscurity. We survived complete condescension, the "are you people really doing anything serious?" attitude. I hope we can survive acceptance. It's really the most dangerous thing.

You know, sometimes I think it's all a plot, to praise you and accept you and treat you like a serious literary form. Because in that way they can guarantee your demise.

The only thing that's worse than being treated as "not serious" is being treated as "serious." I'd much rather be ignored. And this "scholarly" science fiction criticism is the worst.

You know, if they can't destroy you by ignoring you, they can destroy you by annexing you.

They, the literary critics, write these incredibly turgid articles which see all this "meaning" in your writing. The end result, I guess, is to drive all your readers away screaming."

(http://www.philipkdick.com/media_aquarian.html)

Mannen som kom tillbaka från de döda

Skandalförfattaren och nazistsympasitören Gustaf Ericsson gjorde sig omöjlig överallt. Två månader efter andra världskrigets utbrott ger han ut en roman på eget förlag om sina upplevelser under inspelningen av filmen Panik - och döper den till "Hitler skjuts kl.24!" (titeln har inget att göra med innehållet). På så vis hade Ericsson ordnat så han blev totalförbjuden i Tredje riket också, vilket visar på att han var en sån där älskvärd figur - "som aldrig vet vad som är bäst för sig själv".

Nikanor Teratologen:

"När Céline någon gång under hösten 1943 till Otto Abetz' bestörtning under en middagsbjudningpå tyska ambassaden (vad fan hade han där att göra?) till synes på fullt allvar hävdar att den riktige Hitler är död och har ersatts av en falsk judisk dubbelgångare som planlägger världsjudendomens triumf, så bevittnar den uppmärksamme i själva verket en skarpt hållen radanmärkning till den segslitna process en obsolet idealist skulle kunna kalla människoandens frigörelsesträvan. Fräckhet, trots, oberoende!"

Mannen som kom tillbaka från de döda är inte bara ett fascinerande personporträtt - för att återge Ericssons livsförlopp är det nödvändigt med en resa genom delar av den svenska historien som knappast nöttes sönder på historielektionerna - "Boken sprider ett delvis nytt ljus över den svenska nazismen, Torsten Kreugers pro-tyska sympatier, Haijbyaffären och de militära kupplanerna mot samlingsregeringen."

Boken har även en hemsida, där man bl a kan läsa att Ericsson som ung var på luffen i Amerika med ingen annan än 91 Karlsson.

***

Vill man läsa mer om svenska skandalnazister rekommenderas Herre i frack, boken om Johnny Bode.

Musikåret 2004

Jag vet att det är sent för en genomgång av 2004... men jag har varit upptagen.

Nu kan det sammanfattas med att den självgode bitern Nas fortfarande är en av de bästa på att rappa och en av de sämsta på att välja beats, att det har varit mycket meningslöst beefande i mittfåran (för att sälja mer skivor, antar jag), att Mobb Deep släppte en till medioker skiva - och att det trots det kommit en hel del bra material.

Ett viktigt släpp var Cormegas ojämna samlingsplatta Legal Hustle - några låtar har såna där plastiga synthar, såna där klickiga, icke-hårda trummor, och Legal Hustle-artisterna Dona och Miz är inte alltid så roliga - men Beuatiful Mind, och låtarna med AZ, M.O.P., Large Professor, och Vybz Kartel är riktigt feta - och Tony/Montana med Ghostface är sinnessjuk.

Ghostface tog sig för övrigt samman efter halvljumna Bulletproof Wallets och släppte The Pretty Tony Album, ett album med bara den där Missy Elliot-låten som svag punkt. Biscuits, Be This Way, It's Over och Run är det ingen som tjafsar med - för tillfället äger han och Cormega New York. Ghost bryr sig inte, han skiter med toadörren öppen för alla sina kvinnor, och Save Me Dear, Holla, Tooken Back och Love, är vuxen hiphop som få mäter sig med.

En av dom skulle kunna vara veteranen Masta Ace, som följde upp Disposable Arts med ännu en konceptplatta, och gjorde det minst lika bra som förra gången. Som förut lyckades han få strålande produktion utan att anlita stora namn (9th Wonder och DJ Spinna är väl de mest kända - med varsitt spår) - Koolade Croatia, här med Beautiful, och Khrysis, med Da Grind, är för mig okända producenter som på A Long Hot Summer ger oss hiphop som kort sagt är - underbart vacker. Man kan fråga sig varför Ace har hängt med så länge medan så många andra fallit - något ligger det i att han har uppdaterat sitt flyt och sin produktion till dagens standard, samtidigt som han har kvar den gamla skolans punchlines, språkkärlek, ärlighet - och viktigast av allt har nåt att berätta.

När en Wu-Tang-medlem släpper ett debutalbum är det oftast bra grejer. Masta Killah fick vänta över 10 år sen han spelade in sitt bidrag till Da Mystery Of Chess Boxin' från fängelset, och när han äntligen fick skina hela No Said Date igenom är det, med undantag för några tveksamma låtar, kanske ingen Liquid Swords eller Only Built 4 Cuban Linx - men helt klart något av det bästa som Wu-Tang släppt ifrån sig de senaste åren.

Jedi Mind Tricks Legacy Of Blood är bättre än förra skivan, och som vanligt har dom grymma gäster - den här gången GZA, Killah Priest och Sean Price. Det enda som stör mig är att Vinnie Paz ska tro på Allah så JÄVLA MYCKET, att han ska döda alla otrogna kristna så JÄVLA MYCKET så JÄVLA MÅNGA GÅNGER i varenda vers - "that's right, daddy, YOU FUCKING CRUMBS! WHAT?!?!", och att han ibland bara kör samma rimmönster om och om igen, men vad fan - oftast funkar det bra. Och Stoupe verkar ha slängt bort syntharna, eller vad det nu var som låg bakom den där plasten från halva Visions Of Ghandi, och plockat fram sin sampler och en hög dammig vinyl igen.

"You don't like listening to death rap, well I do
There's nothing like beautiful music for you to die to"

2004 släppte Necro sitt tredje soloalbum, och till en början är jag tveksam, det låter inte lika sjukt som jag förväntade mig... men efter hand märker jag att jag trycker in skivan i min stereo mest varje dag, och efter hand växer de bättre låtarna fram i mig. Jag minns från en intervju med Necro att han definierar en klassiker som en platta med åtta bangers - med det, låt oss kontrollera statusen för The Pre-Fix For Death...

Det börjar vackert med Beautiful Music For You To Die To... klassisk låt, en liten programförklaring - döden är fortfarande vad Necro, sitt namn troget, koncentrerar sig på. Nästa låt, The Dispensation Of Life And Death är i samma stil, och lika bra. Produktionsmässigt är Necro en jävla maskin - han har på allvar börjat klättra mot toppen, och befinner sig för närvarande en liten bit under Primo, Dre, RZA, Muggs, och Pete Rock. Frågan är - hur långt bär det innan han gjort sitt?

Nästa riktiga stänkare hittar vi inte förrän på spår 8, en låt om uppväxten i Brooklyn - Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Beatet påminner en smula om klassikern Black Helicopters, och för refrängen samplas ingen mindre än Charles Manson. 86 Measures Of Game är en överraskning - jag har aldrig fattat grejen med Necros sex-rhymes, men det här får mig att se fram emot The Sexorcist - och beatet är perfekt. Kanniballåten Human Consumption är en koncept-låt i samma ådra som Dead Body Disposal, och Food For Thought är även det en smart ihopsatt koncept-låt, över ännu ett perfekt beat. På Death Rap får Sabac Red från Non Phixion visa att han också kan sin hardcore, självklart över fläckfri produktion.

Jag vet inte om det är för att Necro är p g a lathet, brådska, eller bara hejdlös experimentdrift - men låter som Kill That Shit, Nirvana (och posse-låtarna som alltid brukar vara så bra!), Evil Shit (vad fan är det med vocodern i slutet? Det låter skit!), och You Did It... dom drabbar mig inte. Självklart måste all jävla metal få sin skopa skit också. Watch Your Back låter okej, men snubben som gör refrängen låter som en idiot i det här sammanhanget. Beatet för Push It To The Limit är det verkligen inget fel på, men refrängen smälter in sjukt dåligt. Att låta en hes metal-snubbe skrika över ett pampigt hiphop-beat är en dålig idé, att lägga in opera-sång bakom honom är en sämre - hardcore-remixen låter dock helt okej. Titellåten låter bara kass, och på Empowered får Sid Wilson från Slipknot visa varför han är en värdelös scratchare. På Insaneology funkar metal-inslagen, och därmed har vi en låt som kan mäta sig med The CIA Is Still Trying To Kill Me.

Sammanlagt har vi här alltså, inkluderat Insaneology, precis åtta bangers... men om man inte gillar metal nånstans, missar skivan precis klassikermålet. Respekt måste ges till Necro för att han fortsätter vara innovativ och gränsbrytande, men det vore bäst om metal och hiphop i fortsättningen kunde delas upp på separata släpp.

Att Necros storebror släppte årets skiva har stått klart sen länge, och på Psycho+Logical Records släppte även Goretex, Sabac Red, och Mr Hyde sina debuter. Sabacs A Chang Gon' Come var en komplett, bra, upplyftande platta, med bl a den tunga Positive & Negative, där Sabac och Necro i två verser var ger sin syn på tillvaron - Ill Bills koncentrationslägersvers på P.O.W.s är också oförglömlig. Mr Hyde är en tråkig rappare, och det var Necros otroliga produktion, och verser från han, Sabac, Ill Bill, och Goretex som gjorde att hans släpp över huvud taget var nåt att bry sig om.

Goretex platta är grym, men med ett mindre stressigt inspelningsschema kunde säkerligen han och Necro gett oss nåt bättre - fortfarande är det ljusår från dåligt; beatsen till Destined To Rep, Momentary Lapse of Reason, Celebrity Roast, Earth Rot, The Last Days Of Sodom, The Virtual Goat, och Extreme Makeover borde inte göra någon besviken som gillar sin produktion nerrökt och smutsig, Ill Bill gör knappast bort sig med sin vers, skitsen mellan låtarna är fina (om Paul's Boutique och 3 Feet And High And Rising representerade nån slags slutet-av-sextiotalet, Sgt Pepper-hiphop, så har det nu blivit 70-tal på riktigt och folk dör i överdoser till höger och vänster, Kenneth Anger och kokain är kung, och motorcykelgängen nitar hippies på den där festivalen som satte punkt för det the summer of love på riktigt), och varje gång jag hör Necros vers på Pigmartyr får jag ett leende på läpparna - "We do worse than beat you up, We'll grafitti up the street in blood".

På Ill Bills Uncle Howie Records hände det grejer också. Förutom att de fick ut en rejäl dos med tolvtumsheroin på marknaden, så släppte dom The Green CD/DVD med Non Phixion, som förutom gamla freestyles och alternativa inspelningar innehöll nyinspelade stänkare som We All Bleed, God Is An Atheist och Caught Between Worlds, juveler ur arkiven som Don't Get Beside Yourself, Existence, The Freshfest och Criminal, samt gamla klassiker som Refuse To Lose och Skum. Och DVD-skivan var intressant.

Jag förväntade mig att Q-uniques platta (Uncle Howie) skulle vara bra, men inte att han skulle leverera klassiker som självbiografiska Dimanond In The Ruff. H to the C är en pistolskott-och-toastande-i-refrängen-BANGER - passar bra om man ska riva byggnader, eller bara nöjer sig med att slita av taket. Necro skulle bara levererat lite bättre beats till Canarsie Arite's Revenge och Father's Day (på The Set Up, The Ugly Place, och Psychological Warfare åstadkommer han däremot underverk), och Ill Bill kunde väl skrivit en ny vers åt This Thing Of Ours - då skulle det vara perfekt.

Nån gång i mars eller april påstås det att Immortal Techniques The Middle Passage ska släppas ut på marknaden. Förra året hade han med låten Bin Laden på ett Green Lantern-mixtape - beatet låter som nåt Eminem skulle gilla, men verserna han lägger ner är något av den mest effektivt uppbyggda agitationenen jag hört. I övrigt kan man säga att The Beatnuts med Milke Me gav oss kvalitet rakt igenom - som vanligt, och på This Week gav Jean Grae oss kärlekslåtar och rappade över Funkadelic-samplingar - att hon gjorde det bra känns överflödigt att nämna.

***

De är kanske släppta från och med januari 2005, men Aphex Twins Analord-serie av 12"-or är tillräckligt bra för att uppmärksammas här. Det här känns som klassisk Aphex - herrarna 303, 606, 808, osv, har kallats in, och låter jävligt fint tillsammans. En cynisk vän ställde frågan om det här är verkligen är nytt material, eller om slackerjäveln bara grävde fram nåt gammalt när han behövde pengar till knark och nya pansarvagnar (vilket inte låter helt otroligt).