Sprawl 1 - O min stad! (del 3)

> O MIN STAD! <

I den sumeriska världen hette lustgården vid världens begynnelse Eridu. Eridu var en stad. Mytologisk men också en av Mesopotamiens tidigaste megastäder, äldre än Ur och Babylon. I Eridus centrum - i citadellet - låg ett tempel som var helgat till Ea, djuphavens gud. Ea betyder egentligen - vattenhus. Ea var den förnämsta gudomen, framför Anu, himlavalvets gud och Bel, jordens gud.

Världen öppnar sig, dess litteratur, i Gilgamesheposet som urban. Bibeln har ett mer
tvetydigt förhållande till staden. Jerusalem är herrens brud men Babylon är den stora skökan. Staden är det stora onda, människans verk, även om hon kan frälsas och vända om i riktning mot Herren.Tvetydigheterna till trots viker sensmoralen i Bibeln oftast över i antimodem och pastoral riktning.

I tragedierna (åtminstone före den sene Euripides) är kören nästan alltid synonym med staden. Den egentlige aktören. Minns Oidipus utrop: "O min stad! O min stad! "Där skiljer sig tragedierna från de homeriska eposens lantliga värld, men också från den romerska litteraturens pastorala drömmar.

Kampen om Stadens ursprung har alltid slitits mellan viljan att förstå den som artefakt eller att se grunden som ett naturfenomen. Mellan skapande människa och skapande gud; mellan poiesis och demiurgos; nytt mönster eller för folket. Staden lagen handeln, utbytet, kommunikationen, ekonomin. City - citadel; urb - orbit muren; polis - det helgade berget, stadens andliga centrum; astys - M. Striden om staden gäller samma saker idag som vid världens öppning.

Vem är mest urban? Vem är mest religiös? (Frågorna tenderar att likna varandra.)
Edvard Sojas tre frågor: Postmetropolis, hur ser den postmoderna staden ut, bör vi tala om något nytt skede i stadens utveckling? Synekism, tillsammans i samma hus, hur skapar staden sig själv som konglomerat? Thirdspace, "The trialectics of cityspace ",hur förhåller sig,det verkliga och det upplevda rummet till varandra?

Edvard Soja lånar begreppet Thirdspace från Henri Lefebvre (men lyckas göra sig av med situationismens nostalgi). En synonym som Soja använder sig av är "real- and imagined-space", Verkligt-och-upplevt-rum. Sojas och Lefebvres konstruktion är en uppmaning att vi i diskussionen om staden skall förhålla oss på samma sätt som vi gör som vardagliga medborgare, att vi ska lägga märke till att det verkliga rummet, stadens kontinuerligt upplevda rumsligheter alltid samtidigt bär med sig sina berättelser. Vi har alltid en föreställning om vad vi rör oss i för slags stad; hur den inordnar sig i ett globalt mönster; om vår gata, vår park är säker eller inte, dess brottsstatistik; om vår stadsdel är förnäm eller ej.

Arkitekternas rumsligheter, ljus mått material struktur, med Sojas ord "Perceived Space", måste lära sig att de alltid är samtidiga med filosofernas rum, begrepp antal förhållanden rationaliteter, eller "Concieved space". Ett exempel kan vara nationen, jag går förvisso på svensk mark, med sina speciella kvaliteter, ett skärgårdslandskap och en granskog där mörkret faller strax efter middagstimmen vintertid. Men jag har på helt andra sätt lärt mig att känna igen just denna geografi som svensk.

Stockholm-Paris; Babylon; Aten; Lagos; Los Angeles - är ett mönster på en karta, en takfotshöjd, ett sätt att numrera portar, men samtidigt vykorten bilderna symbolerna berättelserna psalmböcker och romaner och musik: LA is my lady (The lady is a tramp).
Edvard Soja beskriver en muralmålning som frilagts under utgrävningarna av Çatal Hüyük. Där har staden målats av som en plan med gårdar och gångar och dörrar. Stadsmönstret breder ut sig framför en bild av en vulkan, sedd frontalt. Vulkanen är en bild av det som kommit att kallas New Obsidian, Çatal Hüyük egen "förort "där man utvann de vulkanstenar som utgjorde den ekonomiska basen för staden. Soja visar betydelsen av ordet metropolis, moderstaden. Metropolen är staden där modem, stadens administrativa och religiösa centrum lever i samma hus som de värdeproducerande kringområdena. Metropolis moderstaden och dess barn: oäkta barn adopterade barn erövrade barn. Synekism. De koloniserade kringområdena.

Ur sin läsning, Metropolis = moderstaden, skriver Soja stadens historia utifrån tre urbana revolutioner. Först stadens födelse i Çatal Hüyük och Jeriko 7 0006 000 f. Kr., städer på omkring 10 000 invånare med krukmakeri och viss konstnärlig verksamhet. Den andra revolutionen är kungastaden/gudsstaden. Den inleds med tvåflodslandets städer Eridu, Babylon, Ur, Uruk. Det är en vattenregleringsteknikens revolution, men också den tid då hjulet och geometrin (triangeln) uppfinns. Städerna blir ända upp till en miljon invånare.
Den tredje revolutionen är industrialismens städer Manchester och Chicago. Här börjar Kungastadens centraliserade form och byråkrati decentreras. Nya städer uppstår också väldigt snabbt. I samtliga dessa steg har förhållandet mellan maktens centrum (metro-, modern) och de kolonialiserade kringområdena, förorterna för att använda ett samtida språkbruk, spelat en avgörande roll för staden som arkitektur.Vad är då Postmetropolis? Just sin egen fråga. Vi kan inte ännu avgöra om vi gått igenom ännu en revolution, däremot har mönstret från den industriella urbana revolutionen förändrats. Det möjliga fjärde steget i denna de koloniserade stadsområdenas historia är frågan om vi nu bevittnar hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Stadens gränser löses upp, urb orbit muren rivs.

Thirdspace, det verkliga och föreställda rummet, synekismen och postmetropolis bildar en konstellation som visar på vikten av att lära sig se hur makten distribueras i rummet, eller kanske till och med skapar rummet självt i distributionsfasen.

En text där ett valv börjat slås mellan upplevelseteknologernas rumsligheter och föreställningsadministratörernas rum är Michel Foucaults Övervakning och straff. Arkitekter har börjat se hur makten agerar i och som rum. Vi ser panoptikonfigurer här och där. Foucault har den stora förtjänsten att en förskjutning sker från det historiska till det geografiska, från tid till rum. Rummet är distributionsformen för maktens tekniker, makten sprider sig och etableras i rummet. Men alltför ofta går man förbi Foucaults diskussioner om föreställningsteknologier. Hur makten etablerar sig i själen. Det är själen som behöver rum, inte kroppen. Hur makten skapar det rum den behöver för den distributionsform som krävs. Det föreställda rummet föregår ofta det verkliga rummet.

Edvard Soja följer Foucault tätt i spåren när han undersöker hur det verkliga och föreställda rummet arbetar. Och hur vi ska kunna förstå det. Vikten av Thirdspace beskriver han som förmågan att undvika å ena sidan realismens illusion och å andra sidan transparensens illusion. Ett övermått av realism får oss att stirra oss blinda på gaturum, torg, stadsmönster, skyltfönster och kyrktorn eller skyskrapor och tendera att glömma berättelsen om staden: Är vår värld närmare Gilgamesh och Sofokles eller Bibeln och Homeros?

Alltför stor tilltro till transparensen leder däremot in oss i en klar, enkel men abstrakt värld av siffror, förklaringar, gott och ont och andra dikotomier och får oss att glömma att parkeringsplatsen kan användas som fotbollsplan; att impedimentet bredvid motorvägen blir en svår cykelcrossbana och att offentliga rum kan etableras i såväl källarförråd som övergivna värmecentraler.

Med den bilden på näthinnan börjar striden mellan staden som artefakt eller naturfenomen framstå som två olika sätt dölja att rummet inte var något annat än maktens distributionsform. Men en skillnad mellan dem kvarstår dock: den naturligt framvuxna staden kan inte ställas till svars, medan artefakten, den mänskligt producerade inte bara inordnar sig i ett samtal utan ofta i själva verket genererar det.

Edvard Soja beskriver de senaste årens stadsbyggande/diskussion som en övergång från krisgenererad återuppbyggnad till en återuppbyggnadsgenererad kris. En alltför stor vilja att finna "naturliga" stadsbyggnadsmönster, stadens själ, har gett oss nya kriser där vi ännu famlar efter det samtal som motsvarar krisen.

En formulering som återkommer framför allt i den amerikanska stadsbyggnadsdiskussionen är "spacial justice", rumslig rättvisa. Edvard Soja följer stadsbyggnadsteoretikern David Harvey och hans vändning från liberalism till marxism på 70-talet. Stadsbyggnadsteorin hade skakats av svårigheterna att förstå Wattskravallerna i Los Angeles 1965. Man hade över huvud taget svårt att förstå staden som krisfenomen. David Harvey började då läsa krisen som kapitalismens problematiska förhållande till rummet. Allt som är fast förflyktigas, samtidigt vill kapitalet försäkra sig om eviga värden. Kapitalet vill bygga sitt hus och det leder till en paradox eftersom det inte tillåter några fasta värden. Harvey kallade denna kapitalismens rumsliga dubbelmoral Spacial fix.

Någonstans där påbörjas en förändring av stadsbyggnadsteorin, i USA talar man ibland om att man går från Chicago-skolan till Los Angeles-skolan.Viljan gäller just att förstå staden som krisfenomen, och gora det mot en bakgrund av den "spacial turn" som börjar anas inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Är då Los Angeles en användbar bild för att förstå städer generellt? Är Los Angeles ett särfall eller ett typexempel? Edvard Soja talar om att bjuda in alla som intresserar sig för staden och rummet till ett nytt samtal som bygger på att staden och rummet är en komplex artefakt som inte låter sig reduceras vare sig till natur eller matematik. (Och i ljuset av detta framstår space syntax som alltför reducerad till erfarenhetstömda spelmönster för att kunna tala om rum - det är snarare tidsliga fenomen som diskuteras och alltför reducerad till neutrala binariteter för att kunna tala om syntax - den saknar exempelvis metrikens rytm.)

Den komplexa väv av tolkningsmodeller Soja lägger ut ser ungefär ut som följer: Postfordism: Frågan om vad som händer idag med den urbana industrialismen; Vad betyder kravet på flexibilitet för rummet; Hur förhåller sig specialisering och territorialisering till varandra? Kosmopolis: Vad är den globaliserade staden; Hur lokaliserar sig kapital, arbete och kultur idag; Är det i själva verket så som Saskia Sassen påpekat att platsen snarare har ökat än minskat i betydelse, att vi ser en ny centralism där decentrering vore möjlig? Exopolis: Frågan om förorten, om kantstaden; Staden vänder sig ut-och-in i en dubbel rörelse av decentrering och recentrering, en stad utan utsida; Är stadens renässans en rekonstruktion av innerstaden som regionalt köpcentrum? Den fraktala staden: Vi ser överallt en normalisering av ojämlikheter; Vi ser också en samtidig polarisering och hybridisering där gamla dikotomier mellan man -kvinna vit-svart ordnar sig i nya mönster men tenderar att osynliggöras i drömmarna om en naturlig stad; Klass, kön och ras är i dag lika viktiga stadsplaneringsinstrument som gata, fastighet och park. Den befästa arkipelagen: Slår en alltför stark vilja till säkerhet och trygghet tillbaka mot sig själv; Social reglering; Är drömmen om den varma täta socialiteten i själva verket en mycket sträng rumslig disciplinering? Simcity: Frågan om förnyelse av den urbana föreställningsförmågan; Det verkliga och det föreställda glider in i och ut ur varandra; En vardagslivets hyperrealitet kontra återuppfinnandet av det naturliga.

Staden liknar alltmer arkipelagen. Och vi måste vänja oss vid att förstå den som ett kontinuerligt krisfenomen som möjligen har sin enda substans i sångerna.