De borde skaffa blogg!

Från Netjerk-loungen: Shaun Partridge, Shift, Tej, Stump, Nick Bougas.

Bud_bundy1978, moderator på Undergroundhiphop.com; framförallt för att hans trådar tenderar att övergå i wrestling-diskussioner (och därmed på ett subtilt sätt manifesterar hiphopens nuvarande status), men också för att han propagerar boom-bapen (dvs den hiphop som lägger mycket vikt på djup bas, hård baskick, hård snare) och gör MS Paint-versioner av kända rap-skivomslag.

Principa Discordia-data-anarkist-kopplingens främsta representant, internet-legendaren MC, borde också hoppa på the bandwagon.

Och Johnny Bode. Men han är väl död.

Däremot känns det lite som hela-världen-upp-och-ner när Bo Cavefors skaffat blogg.

När är det dags för Fredrik Virtanen att ta steget? För att inte nämna Linda Skugge.

-

För övrigt säger ryktet att komikern Tom Green ska göra hiphop med Bushwick Bill och Spice 1.

Och Ghostface förklarar att man inte behöver skämmas om man förstår mindre än hälften av vad som sägs på Supreme Clientele.

Ny Strindberg-biografi

H:ström förlag och Stefan Whilde levererar en ny Strindberg-biografi - En skandalskrivare i nattrock och kalsonger. Alla snaskigheter ska med, bl a ska det skrivas om "mannen som ville äta sköldpaddssoppa ur en klosett", vilket låter lika vackert som "det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord", osv. Man kan även hoppas att hans roll som internet-pionjär uppmärksammas.

Strindberg trädde in i det offentliga rummet när han fick sin debutroman Röda rummet publicerad efter att ha först postat den på Usenet (paralleler till 50 cent vs. mixtape-cirkusen och indy-pöp-skvadronerna vs. fildelningsnätverken dras medan jag skriver). Hans intensiva bloggande är mindre känt, kanske för att det var där han, okaraktäristiskt nog, brukade vifta med vit flagg då motelden i tidningarna blivit övermäktig. Denna ryggradslöshet är den verkliga anledningen till att vår störste författares roll som anarko-futurist och data-extremist fallit i glömska.

Veckans Versting - Big Pun

"Yo, aiyyo FUCK YOU! Fuck your whole crew for breathing
Fuck your mother, your father, your kids - for NO REASON
I don't give a fuck if you da wildest nigga on earth
It's one planet and I'm the fattest motherfucker in the universe
You're worse than a motherfuckin snake in the grass
(...)
A cherry with lips, a fairy or bitch, you barely exist
You motherfuckers ready for this?
Grab your crucifix, tell God I'm coming for your juicy lips
You's a bitch, don't let me run up in yo crib with the ruthlessness
Bruising shit enough to hurt and pain I'll bring
You want beef with Pun, nigga SAY MY NAME!
I don't play those games, you picked the wrong nigga to fuck with
PUNK BITCH - that's why ya mama SUCK DICK!"

Usch, Christopher Rios måste ha vaknat på fel sida, det här är oartigt.

Låten heter i alla fall Heavyweights och hittas på den inofficiella samlingen Still Not A Player, och på verserna före Big Pun hör vi Fat Joe och Eightball.

Punisher var den den mest futuristiska någonsin, tekniskt sett okrossbar... men här är det rösten, tonläget, hotfullheten som är den stora behållningen. Om han hade låtit så här jämt skulle han varit den råaste.

Veckans Versting - Ill Bill

"what's good and bad is relative, never beyond neutral
but if you fuck with my family, I shoot you, I'm too cruel
my poverty, got me bugging, commiting armed robbery
voted the most propable to die violently
who the fuck are you STUPID, I carry TWO CLIPS
one to murder you, the other to SHOOT PIGS"

William "I got mixtape verses that shit on your entire album" Braunstein på Street Villains vol. 1 - medan den yngre broderns stil numera oftast stavas mjölksyra, blir Bill bara bättre och bättre, och det är i hans freestyles på de två volymerna Street Villains som detta visas allra bäst.

"hit the studio with an eightball and an ounce
chop up lines, record eight songs and I'm out
so flavourful, fuck up your face, give you a razor-ful
your life and a pile of shit's interchangeable
we're top shelf, won't stop 'til we're paid in full
I reign in blood my destruction is unattainable
we're morbid thieves in Jordan 3's
we attack you like swarm of bees, we're all creeps
I flip drugs and pimp sluts and spit dust
and distrust, anybody that isn't us, WHAT?!?"

-

lite senare:

Förvisso, freestyles i all ära - det är nog ändå soloskivan och The Future Is Now som verkligen visar vad Ill Bill är kapabel till.

"The Future Is Now, nuclear shower y'all, powerball
I devour all, buildings collapse, towers fall
Killers with gats, millions of carnivores, start the war
Shoot rocket launchers riding on dinosaurs
Flying saucers, meet the Bible's author, reveal alien tribal culture
Who designed the DNA structure, genetic functions
Are we made in a laboratory of God's construction?
What's the combustion Big Bang
Gangbangers that spit slang, be the truth
Not that King James version they teach in schools
Jesus knew, he was thugged out too
A bugged out dude, a loose cannon
In my future we use Magnums, bombs and explosives
I spit like Muhammed and Moses
Ganja smokin, thoughts in constant motion, my mind is ferocious
I spit for gangstas and maniacs that defy prognosis
It's Ill Bill, my reality's my psychosis"

-

"My life is like a drug experience, a porno
movie with no plot, and I'm the only guy in it"

Gone but not forgottten (HST)

"I suppose your suggestion would be that I paint a big sign and join some non-violent picket-line; but no thanks again. That is for people who feel guilty and i don't. (...) I have in recent months come to have a certain feeling for Joe Hill and that Wobbly crowd who, if nothing else, had the right idea. But not the mechanics. I believe the IWW was probably the last human concept in american politics."

"What you can't seem to get through your head is the fact that the Establishment over here is swinging like mad and they (?) well to be cleverly harassed. This is part of the game."

"The hippie thing is over; now they're all desperate refugees and beggars. Or serious dope freaks. They're a drag to be around, but in fact they always were."

(The Proud Highway)

"Abandon all hope. Prepare for the weirdness. Get familiar with cannibalism."

(Kingdom of Fear)

Ett långsamt dykande och flytande

Slowdives utveckling från Just for a day, Souvlaki, till Pygmalion står som en parallell till Public Enemys YO! Bum rush the show!, It takes a nation, och Fear of a black planet - första skivan det råa, trevande försöket, efter det mästerverket, programförklaringen, och till sist den spretiga avslutningen, mer experimentell och mer driven till sin spets.

Slowdives utveckling var en drift till materialitet, att överge rock-pop-formatet för effekter, ekon, ljudväggar, atmosfär. Men att låta texter och komposition stå nånstans i bakgrunden betyder inte, lika lite som Pink Floyds steg ut i rymden (som ledde ända till månens baksida), ett övergivande av text-tänkandet och konceptualiteten.

Istället för rock-musikens lyriska olycklighet finner vi ofta hos Slowdive en naturinlevelse, ett vidsträckt, övergivet landskap.

En stegrad livskänsla, solljuset, en berättelse om det öppna rummet - ett blått och orange ljud, likt den amerikanska och australiska öknen - toner av grått, brunt, grönt, en ljusdyrkan, ett flytande i det sakta vattnet. Precis som hos Belle & Sebastian handlar naturvyerna också om att bryta upp, lämna allt, fly vardagen och påbörja ett nytt liv, längre bort. Doom Generation är en korkad film, men slutet är ljuvt, där huvudpersonerna tar sin bil utmed kusten, iväg från allt slafs, med Slowdives Rutti på ljudspåret.

Wu-Tang Clan Forever

Att följa upp en av de mest inflytesrika skivorna någonsin är inte lätt. Skönt då att Wu-Tang Clan kom med så mycket tyngd på uppföljaren till 36 Chambers; Wu-Tang Forever.

Deck är som mest futuristisk på Triumph ("lyrically performing armed robbery"), Rae gör det svårt för andra MCs på Duck Seazon ("You fucking idiot, playing with my clan but you be fearing it"), och Ghost och Meth lägger sitt allra mest gripande på Impossible ("The ambulance is taking too long!") och A Better Tomorrow ("No longer brothers, we unstable, like Kane when he slew Abel, killing each other").

36 Chambers är naturligt nog mer enhetligt, organisk, den var ju mer eller mindre, tillsammans med det första från Method Man, Dirty, GZA och Raekwon, summan av RZAs musikkunnande vid den tiden. På Forever är han tvungen att ta nästa steg. Man kan jämföra med Temples of Boom där höga samplingskostnader tvingar Muggs till att gräva djupare i skivbackarna, samtidigt som syntharna tillåts spela en mer framträdande roll. Båda skivorna har lika egenartade, orginella ljudbilder, men Wu-Tang Forever blev inte ett lika sammanhållet album, det är en smula spretigt, det tar ett tag att lyssna in sig... men det lönar sig i längden. På ställen skiner Wu-Tang Clan som allra starkast här.

"I DET NAMNLÖSAS NAMN"

"i speglarnas sal där en blir de mycket för många
och dock ville falla som dagg i tidens grav"

-

"vem kastar ej sin enda sanning åt sidan
för att finna en större och grönare fångenskap"

-

"redan själva sörjandet kräver flera dödsoffer
även en järnvägsolycka stammar förlåt

ett avskalat öga brinner: kortslutning och ensamhet
och ödet fotograferar ännu ett förvånat lik"

-

"sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet
trött på att betrakta sammankrympta pupiller"


(från Erik Lindegren - Dikter, Bonniers)

Inigo Kennedy mixande Aphex Twin, Kraftwerk, Jeff Mills

Det är en fröjd att höra Inigo Kennedy mixa Aphex Twin, Kraftwerk och Jeff Mills.

En sådan bred blandning brukar sällan ge lyckat resultat, men man märker att Kennedy älskar den här musiken mer än a fat kid loves cake.

(tack till Butcher)

François Villon

"In my own country I am in a far-off land
I am strong but have no force or power
I win all yet remain a loser
At break of day I say goodnight
When I lie down I have a great fear
Of falling."

Corto Maltese, serievärldens anark

"Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. Havsluften skall bränna mina lungor, avlägsna vindar barka min hud. Simma, bryta grässtrån, jaga, framförallt röka. Dricka brygder, starka som kokande metall - liksom de kära förfäderna kring sina eldar.
(...)
Det bästa är att sova rusets djupa sömn på stranden.
(...)
Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledan och vreden."

(Arthur Rimbaud, En tid i helvetet)

Hugo Pratt måste ha ritat åtta timmar om dagen. Hans ansikten är oftast bara några streck, ändå så uttrycksfulla, linjerna så karga och sprakande. Jag älskar hans landskap, molnen, de stolta havsfåglarna, de öppna ytorna, hans känsla för rörelse och rutornas rytm. Kompositionen flyter.

De av dygnet resterande timmarna spenderade han troligtvis försjunken i esoterisk filosofi, teologi, äventyrsberättelser, poesi, historia - därifrån kommer manusförfattandet. Äventyren drivs framåt av världshistoriens sprickor och brytningstider, han koncentrerar sig på legender, myter, utopier, helt enkelt utforskandet av den nord-västra passagen*.

Corto Maltese är serievärldens anark. Han dyker ständigt upp vid krisernas epicentrum, ingriper när det passar, iakttar, insuper, väger sin solidaritet mot sin girighet, och rör sig lika fritt bland sjörövare och konstnärer som bland adeln. På något sätt lösgör han sig från sin tilldelade plats i samhället.

När han växer upp oroar sig hans zigenska mor för hans hands korta livslinje, och hur hans öde kommer sluta. När han är i 18-årsåldern tar han en kniv och skär en djup linje där hans livslinje skulle ha varit, och säger åt sin mor att inte vara orolig, han skall själv skapa sitt öde.

Kort därefter ger han sig ut på sitt första äventyr.

*"In all of the free peoples' imagination the Northwest Passage is a shortcut to reputation, riches and romance -- a hidden road to Golconda and the Secretive East. Everywhere around us there are people who continually are on an exploring expedition after their personal Northwest Passage, and all to often they sacrifice their health, power and life itself to find it. And who can say that they are not happier in their vain but hopeful search than wiser, duller people who sit at home without the courage to do anything at all, and with sour laughter make a mockery of the searchers of this mythical passage -- this universal cure against a monotonous world's sorrows." (Kenneth Roberts)

-

Här skriver någon bl a om filmatiseringen av Corto Maltese i Sibirien (enligt mig det bästa av de få album som översatts till svenska).