En Erik Satie-figur ur Mail Art-rörelsen

"Blaster" Al Ackerman verkar vara en slags älskvärd Erik Satie-figur, sprungen ur Texas och Mail Art-rörelsen.

"Of course, I could go on and provide a long song and dance that would freight across some fairly portentous academic-type theoretical blather having to do with the use of multiple names. I could talk about alternative realities and personalities as used for mimetic framing devices to create meta fictional constructs (and vice versa); also the philosophy behind "Plagiarism", "Neoism", "Carrotism" and "Fletcheritis." Fortunately, though, life's too short. Besides, the truth of the matter isn't all that hard to glim: In the final analysis using a lot of fake names is a neat thing because it allows you to experience more than one reality, and dick around a lot in the process. I recommend it."

Att skicka iväg intrikata kuvertmästerverk till slumpmässiga telefonboksadressater är inte lika våldsamt som att kallsinnigt och urskiljningslöst skicka iväg hett bly in i slumpmässiga fotgängare, men nog är det sympatiskt, i alla fall om man inte vill upprepa Bretons överspända fall från en mäktig, globalt gångbar syntes till senare New Age-seniliteter kring magi och skönhet.

"The idea of working in a despised medium, one that's still emerging and taking shape. There's a lot of freedom to that. You're free both to screw around and to screw up. You're not constrained by any weighty body of preconceived expectation. The unexpected is still allowed to happen."

I citatet ovan talar Ackerman om sin uppväxts SF- och serietidnings-getto och sin kreativa periods marginella Mail Art-blomstring. Idag när SF är inne och Mail Art är historiserat som senkommen modernism och vägröjare för punk och DIY-kultur frågar man sig: Vad är dagens föraktade medium? Är det kommersiell Internet-TV, reklambladet eller det flashiga månads-magasinet (se Fredrik Edins hälsosamma texter i Darling)? Amatörporr? Street Art? Spam? Demo-kodande? Fandom-noveller? Är det blogg-formatet, som föder ett särskilt slags inavlat, förenande skrivande, där allt förut nämnt åter tränger fram i en sorts diagonala kopplingar?