Johan Jönson (in english)

"Out of bed early. Went to the window, like every morning. I'm asking the world, or at least this place, with this morning ritual."

Some works continue, refreshingly undisguised, into Johan Jönson’s books of “poetry”; some jargon from Heiner Müller, some drug-and-sex-metaphysics from Burroughs, and some concepts from Deleuze, Virilio, and others. However, it is also possible to absorb him as death metal, grindcore, Skinny Puppy, Meshuggah, Autechre, Merzbow. That is probably the interpretation that will get you the closest to these books.

The two years from Johan Jönsons debut Som Samplingsdikter ("As Sample Poems") to Näst sista våldet ("The Next To Last Violence") are important. The form has been straightened up - each spread is four lines, an empty line, another four lines, and the same thing on the other page, which is a contrast to the debut’s rambling, lightly edited first person monologues. The subject-matter also finds itself more concentrated. The undertitle Stycken ur anställningen ("Pieces from the employment") hints at a movement away from the autobiographical to stark images of work in hospitals, laboratories, apartment buildings, subways, civil war, insect-consciousness. The text has become more naked, open, without hope - and fertile. We can continue here.

Much of the bleeding heart anarchist-sentiments that always could be found in the earlier books have been sweated away when we come to I krigsmaskinen ("In The War Machine") - even though the tendency to research and analyze the planet remains. Something could be said here about writers who take efforts to create other stories than those from their own short life, who write themselves out of their own shitty angst and self-absorption (what Swedish poet-turned-aphorist Vilhelm Ekelund called "lyrical 'unhappiness' -: cowardice, a feminine bluntness in reasoning-tools, feminine self-pity, lack of interest in the truth".

I read MONOMTRL as "one material" - a mass where everything affects everything, everything is needed (an outgrowth on the Spinoza-Deleuze-branch) - but also "materialistic"; all noise is needed, all the dirt, all distortion, all the patient, waiting, trying, testing, experimental work. Here it means descriptions of cities, blurry monologues, over-edited samples, noise, work-place-reports, distortion, repetition, in an unstructured composition; an open system, a continuing work.

"WHAT MEANS SOMETHING?
Unresolvable oppositions.
Other people's suffering.
Sex-less blow jobs.
Short stories about God."

Here follows some excerpts from MONOMTRL, translated into english.


***


9

Vibrations woke me up in the middle of the night. Had dreamt about death as a well-doer. An infinite number of nurses in white that floated forth and gave deadly and painless injections to everyone who preferred to be dead, but were afraid of the process of dying itself. Before the injections the nurses fulfilled everyone's last sexual desires.


***


OPEN FIELDS

... an open space in different grays ... between ... the cast concrete-foundations that ... gives support to the city-states streets and squares ... an annihilating light ... on its way forward ... entering ...

-

... a parking place ... thrown out into space ... outside of ... the city is felt ... in connection to ... an incalculable shopping center ... but ... going away ... or drowning ... a dull electric ocean in an artificial green that ... floats ... a slow-flowing transparence ... an interstellar gel ... reflections of light ... and subject the decorated shopping cart ... that is about to speak ...

-

... steppe-desert-landscape-sepia ... insoluble with the sepia of the production ... heaven and sand is blurred together ... chopped-of cattle head ... or buried cattle ... close ... in the feverish and very slow phenomenology ... dusk and dawn ... unidentified floating particles ... dissolution between vision and experience ... a deserted barn ... mild hallucination about wide-spread death ... and a possible newly awoken glitch ... to restart from ... to finish ...

-

... glistening green corridor in movement ... geometric waterfall of fluorescent lamps ... a clinic and seducing vacuum-draft... right in front of ... on the same level ... nothing behind the mute and static light-flow ...


***


IX

If we could see the networks of electricity, telephone- and computer-communication with our own eyes, we would see that matter has freed itself and has started thinking and that the earth is covered by an aura of diffuse light.


***


AN ARGONAUT MACHINE


1. Play. Cum. Noise. Through

2. me. Yes. Rectally. De
stroy. Play. Re

3. Make me. Stop. Wombs
pump. In
spurts out

4. 5. symptom-carriers. Silver dots. Directly
in the motor-wheelchairs. Rec. The Dollar Sign.
Rerewind. In the out
march of microbes. The front
asses constitutes a. Noise. Single. In.

6. 7. 9. A coordination system. One.
Mumbling. Wide open mechanical and.

8. Flat abyss. In. Silence. Still. All
directions. Play. The surviving.
Mumbling. Shit on the or
igin-machine. Give us
residence permits and. Fastforward.
Our daily. Blood sacrifice. I
give birth and kill. One

10. 11. 14. triangle. Becomes and
becomes. What you want. Pause.
Die. My body. A negative circle.
Are no longer. Use.
Noise. Flicker. Play. Here.

15. Chopped of body
parts. Of me.

16. 17. 29. Rec. Mirror-rectangular. I am made.
To that slave. Rerewind. Play.
I can constitute. If. Again. Bubbling

13. silver dots. I. Am re
territorialized. I.
The pentagon. On bare.
Knees. Stop. With gaping
eyes. And gaping

18. 20. 19. mouth. And. Noise.
Fastforward. Rerewind. Play.

24. Still. Rec. Mumbling. Chopped
up-bodily-ness. Here.
Scrawling. My Heart. Pause. But.

25. 26. 44. That is. Play.

29. 28. A technical. Artefact. Play. Pause.
Yes. But. That.
Fastforward. Rerewind. Still. Working.
For. Mumbling.

27. The girls. Noise.
Flicker. Silence.
Play.

23. Rec. About. Mani. Hackings.

31. Padme. Rec.

¥‡ºŠ™§. Hum. Mmmm.

Psykogeografiskt TV-tittande

Adam Sleek spelade musiken från The Partridge Family oavbrutet när Shaun Partridge besökte honom 1988. I början var han irriterad på sin värds sätt att stirra på honom medan han sjöng med i varanda ord, och att vakna upp till samma låtar varje morgon. Men efter ett tag insåg han att, nämen hejsan, det här är ju bra musik. "I had the revelation that the people in The Partridge Family were the gods and goddesses you read about in school. They've been around since the beginning of time, but they had different names in different ages. And in 1970 they decided, `Hey, let's get a hit TV show.'"

Men templets medlemmars speciella relation till TV-apparaten handlar det här dock om mer än en nutida manifestering av Jungs eviga arketyper. Med hjälp av droger och tålmodigt mediterande framför dumburken kan inkännandet i tv-världen intensifieras.

"Our religion is the perfect religion for the new millennium. The television is our god. Our symbol is the eternal CBS eye. Everyone worships TV. We're more real than Christianity. You can turn on your TV and see our religion".

"I was really drunk on Jack Daniel's and I was just calling people nerds and this girl attacked me. Some guy got punched in the face. Stuff like that does happen. Stupid drunk chaos is a part of people's lives."

"I've always liked the kind of experimental theater where the audience is also involved. That's why I would go out and yell things, to try to involve everyone in the excitement.

Psykogeografi kan mycket kort och enkelt ses som produktivt felanvändande, vare sig det handlar om stadsplaneringen, parkbänkarna, gatunätet, eller ny, hipp teknologi. I Richard Linklaters långfilm Slacker möter vi bland andra nörd-existenser på drift en ung man som låter sin tid domineras av ett aktivt, nyskapande tv-tittande. Han har inrett sin lya med maskin efter maskin uppstaplade mot väggarna, alla påslagna, alla inställda på olika kanaler. När han frågas vad som pågår svarar han löst om att han skapar ett slags strålningsfält, ett harmoniskt system, "det håller på att ta sig nu", det är något hittils okänt han söker i felanvändandet av tekniken. Man påminns om David Cronenbergs Videodrome. Kanske handlar det om en lägenhetsinstallation (en parallell till Kurt Schwitterz, och neoisternas lägenhetsfestivaler).

Copyriot skriver då och då om långfilmens död och det har man rätt i. Man bör se bara slutet eller de saftigaste bitarna, långfilm, kort sagt långdraget. På biografen saknar vi fjärrkontrollen, framför tv-apparaten saknar vi tangentbordet. Vi gillar vad vi ser i TV-serier som laddar sig upp och ner i nätet i en slags folkförflyttelse och mytologisk väv, nu när TV-skärmens otroliga, psykedeliska kraft och kraftiga organisationsförmåga blandas med datormaskinens läs-och-skriv-möjligheter och platta nätstruktur och ännu plattare skärm.

The Dreamers är historien om två incentuösa syskon och deras förtappade amerikanska vän som lever en bohemisk och hedonistisk, filmhistorisk drömtillvaro i syskonens luxuösa familjevåning i Paris under några veckor i maj 1968. Den förslutna smågrupptillvaron utvecklar såklart snabbt sin misär, sin svartsjuka och sitt integrerande, och fransosen är en maoistiskt föräldrarevolt och amerikanen en naiv romantiker som båda gillar sina klichéer. Vad som istället är intressant är hur nära dessa ungdomar har till att leva ut favoritscener från sin filmkonsumtion (en impuls som får utlopp i ett slags Gissa-Filmen-Sanning-Eller-Konsekvens-spel). Detta blir det viktigaste för dem, och filmens hjärta. Från majrevolten i sig syns inte mycket, men det visas med all önskad tydlighet att utvalda filmscener kan fungera som instruktion i vapendragning.

En Thinner-presentation, del 1

I sin verksamhet skänker Thinner människovärlden åtskillig elektronisk svalka och porös minimalism. De esoteriska ljudlandskap och lyssningsvägar som har uppdagats av IDM- och ambient-avdelningarnas främsta begåvningar sätts här samman med dub-, electro- och house-genrernas brukskvalitéer. Thinner representerar det bästa från två världar.

En presentation av de släpp som vi här på Runkbåset ständigt återkommer till känns ofrånkomlig.


Rktic - Northern Lights. Perfekt avvägda minimala saker i 15- och 20-minuterslåtar? Ja tack.

Dolby - Dub Expo EP är perfekt dubbig, atmosfärisk minimalism.

Nulleins - Freeway EP samsas fint mellan solsken, pumpande house-techno och Jean Michel Jarre-äventyr.

Marko Fürstenberg - Gesamtlaufzeit LP är en perfekt sammanhållen platta med många dynamamiska och atmosfäriska spår att gå in i. Oakland. The Berlin Wall. Kort, en klassiker.

Holger Flinsch - The Watcher And The Tower EP. Första låten Navigator exemplifierar perfekt den svalkande brisen vi behöver under dub-resandet. Endast Tim Hecker har gjort nåt likvärdigt i genren bruten radiostörning och öpnna landskap. I Timewind förflyttar vi oss över svindlande urbana landskap och tät industri, vi är inte längre i Karibien utan femtio meter över marken i Väst- och östeuropa, och vi ser Paris förorter, Amsterdams dammbyggen, Fabrikerna i Rühr-området, Tjernobyl, hamnarna vid Östersjön. Moonfloat är nåt helt annat; exemplarisk ambient minimalism för spårvagnen, tunnelbanan eller chill out-avdelningen. The Information är mer kvadratisk, men ändå en vacker åktur i maskinen.

Benfay - One Touch Button Music LP har en del exemplariska twists and turns.

Holger Flinsch - Discovery EP. Första spåret är en svepande skogsutflykt med Jean Michel Jarre-influenser, och därefter går man över i ömsom sträng och ömsom förlåtande nytechno.

Ben Businovski - Simulacraic Wonderland. "According to Ben, the album tells a story - 'something of a futuristic, cyber-punk, film-noir anime film.' The tracks were written prior to his move to South Korea (where he presently resides) while at student at the University in Australia. Time spent watching Hong Kong action movies and Japanese animation inspired the quixotic idea of an Asian megalopolis."

Sensual Physics - The Thin Girl. Mästerlig, chilled-out klubbmusik.

Benfay - Born On A Houseboat. Benfays senaste är något av det bästa som kan höras i genren.

Björk och Aphex Twin: Skapande som ensamhet och vänskap

Björk är det kvarlevande renässansgeniet, den senaste myten om den ensamma och mångsidiga konstnären. Hennes gestalt tecknas tydligt i en intervju med Aphex Twin där musikern berättar att hon länge velat arbeta med honom, att hon skickat dit advokater för att underteckna kontrakt, osv. Men för honom fungerar det inte så, för att han ska göra nåt med en annan artist måste de titta förbi först och röka en spliff och dricka tjugo koppar té; han föredrar helt enkelt att göra musik med sina vänner.

Aphex Twin är en av dessa stora, varma ironiker som ser vänskap som grund för allt verkligt skapande. Även om Björks senaste erbjuder oss några riktigt heta spår (som Declare Independence och The Dull Flame Of Desire) lyssnar vi längre och mer innerligt på Aphex Twin.

Skapande är inte ensamhet, men vänskap.

Inigo Kennedys egna produktioner

Första låten på Inigo Kennedys första släpp låter "europeisk". Vad menas med "europeisk" om inte nåt kallt, progressivt, episkt, tillbakaframåtblickande, alltså nåt med syntetiska stråkar och komplicerad trumprogrammering. Däri nånstans ryms både essensen av hundratals år framsynt filosoferande och konstnärligt skapande, och referenser till Rother, James, Plaid, Empire (men inte Detroit eller Tokyo). Kanske det här kan kallas "musik för ruiner"? Heiner Müller hade gillat det. Det är inte bruksmusik, men lyssningsmusik på samma sätt som Müller skrev meta-teater.

Glöm inte att även spisa Kennedys visionära live-set.

Dziga Vertov, 1918

"I am the camera's eye. I am the machine that shows you the world as I alone see it. Starting from today I am forever free of human immobility. I am in perpetual movement. I approach and draw away from things--I crawl under them--I climb on them--I am on the head of a galloping horse--I burst at full speed into a crowd--I run before running soldiers--I throw myself down with the aero planes--I fall and I fly at one with the bodies falling or rising through the air. "

Våldets historia slutar där Batman börjar

På extramaterialet till A History Of Violence säger Cronenberg att han först tyckte att manuset var mainstream, men att han med tiden fick för sig att han kunde göra nåt eget av det. Och så blev, en tv-movie med halv-intressant psykologi och återhållsamt Cronenberg-slafs. Han borde kunnat hitta nåt hetare material att lägga ner tid, energi och såna fina grejer på.

Bland alla klassiska superhjältar är det egentliga bara Batman som fångat mitt intresse. Som barn såg jag Adam West lysa varje vecka i TV-mediets fulla strålkraft, och jag läste de klassiska seriealbumen, för att senare avnjuta Tim Burtons filmatiseringar. Idag såg jag Batman Begins, efter att en vän berättade att denna filmatisering fokuserar på Batman-historiens mörkare sidor.

Medan de två första filmerna ger oss en något sentimental och teatralisk Batman-tolkning (som vanligt med Burton) uppehåller sig Nolan vid föräldrarnas död och de vedergällningsplaner som driver den unge Bruce Wayne i sin metamorfos från dyster rikemanspojke till fullvuxen läderlapp, allt kriminellt slödders obevekliga hämnare.

Historien läggs fram på ett sätt som kanske inte är trovärdigt i eran verklighet, men som stämmer väl överens med Batman-universumets inre logik. Regissören frågar sig hur man kan drivas att dedikera hela sitt liv och alla sina resurser till brottsbekämpning, och göra om sig själv till ett namn, en legend, en symbol.

Den unge Bruce spenderade sina år efter studietiden med att resa världen runt för att lära känna den kriminella mentaliteten. I Kina träffar han på ett hemligt sällskap som ger hans liv riktning. Sällskapets kärnideologi är svårgreppbar, men det som driver dem verkar vara en allmän trötthet på storstädernas dekadens, "människor är inte menade att leva på detta sätt". Denna grupp lyckas dock inte förse vår hjälte med en särskilt avancerad analys av brottslighetens mekanismer, något som filmen också skickligt exponerar i en nyckelscen. När Bruce återvänder till Gotham efter sina resor besöker han gangsterbossen Falcone det första han gör, för att konfrontera mannen som håller staden i ett järngrepp och visa honom att alla inte står skrämda till tystnad och apati inför hans väv av korruption och våld.

Där får han veta att han inte känner till den värld som Falcone representerar. Tror han, bara för att hans mamma och pappa mördades, att han känner till ordet desperations verkliga innebörd? Hur har hans vittnesbörd nån bärkraft? Tror han verkligen att hans ilska är giltlig inför allt detta samhälles smärta, smuts och misär?

Att glömma den sociala biten är fatalt, och hans miljardärföräldrars välgörenhetspatos förgrovas i en personlig nolltolerans. Gotham Citys Alva och Gunnar Myrdals socialliberalism maskeras om med den ensamma aktörens moralkonservativa drag, och resultatet är kladdigare än lille Janne Myrdals föräldrauppror. Det är solklart att Wayne är fucked up mentalt sett, hatet och hämndbegäret genomsyrar hans tankevärld och känsloliv och definierar hans mål och handlingar, och man kommer att fråga sig var gränsen går mellan superhjälte och terrorist.

Denna gotiska seriositet paras med ett väloljat Hollywood-maskineri, som spinner på i fin balans mellan sjysst foto, fräscha specialeffekter och välinoljade skådespelargudar som Michael Caine, Rutger Hauer, Morgan Freeman och Gary Oldman (med Katie Holmes som representant för nyhollywoodsk talanglöshet).

Det enda sättet som Batman Begins skulle kunna gjorts ännu bättre vore (förutom att byta bort Katie Holmes mot vem eller vad som helst) att låta David Cronenberg regissera spektaklet.