A Scanner Darkly igen

(uppdaterad 070727)


Nu har jag sett filmen två gånger och kan hjärtligt rekommendera den. Det är utan vidare så att A Scanner Darkly kan vara för dagens drogkulturer och The War On Drugs vad A Clockwork Orange var för det institutionaliserade samhället.

Neo-Fred-Bob Arctor, denna kroppsliga manifestation av en framtid där vi gör ett bra jobb med att dunkelt övervaka och registrera oss själva (men dunkelt), är utan vidare Keanau Reeves bästa roll (bättre än vad han gjorde i River's Edge). Att casta honom som sönderfallande death freak-snut är den största lyckträffen i drömfabriken sen Arnold i Terminator.

Filmen är lika mycket Dicks geni som Linklaters känsla för slacker-dialog och fina sentimentala scener.










I extramaterialet beskriver animations-teamet kompletteringen av A Scanner Darkly som en triumf. Precis så. Slutscenen kopplar inte enbart ihop alla linjer filosofiskt och berättandemässigt, man fylls av en känsla att animationskonsten tagit ett steg framåt, att resten av världen nu kan göra tecknad film på samma nivå som de japanska mästarna. Den fräscha sensationen ligger här inte bara i det Rotoscope-tekniska samlaget mellan filmkamera och ritplatta, utan beror också på att den svindlande landskapskänslan man får inte kommer från en anime-rulle, utan från en Richard Linklater-film med Keanu Reeves, Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Winona Ryder.

Det är en fin dag i filmvärlden.

The Art Of Storytelling: Wu-Tang

Två av rap-genrens främsta mästerverk gjorde plats för ojämförligt historieberättande.

"I'm deep down in the back streets - in the heart of Medina
About to set off something more deep than a misdemeanor
Under the subway, waiting for the train to make noise
So I can blast a nigga and his boys"

"There's no need for us to spray up the scene
I use less men, more powerful shit for my team
Like my man Muhammad from Afghanistan
Grew up in Iran, the nigga runs a neighborhood newsstand
A wild Middle Eastern, bomb specialist
Intiated, at eleven to be a terrorist
He set bombs in bottles of champagne
And when niggaz popped the cork, niggaz lost half they brains"

"His idols would lock down airports and extort
some import, catchin ten percent of what the fiends snort
Up in the ski resorts, up in hills
They move keys and had skis making drops on snowmobiles
The plan was to expand, catch seven figures, release triggers
And live large and bigger than my nigga
Who promised his moms a mansion with mad rooms
She died, and he still put a hundred grand in her tomb
Open wounds, he hid behind closed doors
And still organized his crime and drug wars"


"Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn't die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can't front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe"

Hjältesagan är som som så ofta i rap-genren den unga crack-entrepenörens hänsynslösa expansion, men trots att Wu-Tang gjort det här sedan mitten av 90-talet (eller kanske just därför) blir det inte stereotypt eller tjatigt. Det finns en bildskärpa här, ett öga för detaljer och ett hjärta för sluminvånarna som särskiljer Wu-Tang från senare kommen kokain-rap. GZA frågar sig vad som egentligen är "the meaning of C.R.I.M.E.? Is it Criminals Robbing Innocent Motherfuckers Every time?"



Ett generellt exempel på rap-musik som porträtterar den urbana kokain-epedemin inifrån begränsar sig vanligtvis till att uppfylla ett falskt krav på street cred och äkthet. För Raekwon, GZA, Ghost, Deck och de andra berättare som utmärkt sig i The Wu-Tang Family Saga är detta inte något att oroa sig för. När de sätter sig ner med penna och papper är det inte för att tillfredsställa radions begär efter thug-poser, istället är det med ambitionen att regissera filmer lika episka som de klassiker som kommit från Scorcese, Coppola, Sergio Leone.

På Day One utmärker sig P.R. Terrorist från Killarmy med starka bilder i den i genren så vanliga uppväxt-terapin:

"We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing i tuck in my coat is crome bangers"

Inspectah Deck gjorde gjorde dock detta allra bäst. Hela hans vers på C.R.E.A.M. är värd att citera och lyssna på en gång till.

"It's been twenty-two long hard years and still strugglin
Survival got me buggin, but I'm alive on arrival
I peep at the shape of the streets
And stay awake to the ways of the world cause shit is deep
A man with a dream with plans to make C.R.E.A.M.
Which failed; I went to jail at the age of 15
A young buck sellin drugs and such who never had much
Trying to get a clutch at what I could not... could not...
The court played me short, now I face incarceration
Pacin -- going up state's my destination
Handcuffed in back of a bus, forty of us
Life as a shorty shouldn't be so ruff
But as the world turns I learned life is hell
Living in the world no different from a cell
Everyday I escape from Jakes givin chase, sellin base
Smokin bones in the staircase
Though I don't know why I chose to smoke sess
I guess that's the time when I'm not depressed
But I'm still depressed, and I ask what's it worth?
Ready to give up so I seek the Old Earth
Who explained working hard may help you maintain
to learn to overcome the heartaches and pain
We got stickup kids, corrupt cops, and crack rocks
and stray shots, all on the block that stays hot
Leave it up to me while I be living proof
To kick the truth to the young black youth
But shorty's running wild smokin sess drinkin beer
And ain't trying to hear what I'm kickin in his ear
Neglected, but now, but yo, it gots to be accepted
That what? That life is hectic"

(One of the greatest groups in music ever.)

Det är sällan Method Man kör något utöver punch-lines, men när han gör det är det sällsynt bra. På A Better Tomorrow kör han en av de bästa Wu-verserna någonsin.

"No longer, brothers, we unstable
Like Kane when he slew Abel, killing each other

You can't party your life away
Drink your life away
Smoke your life away
Fuck your life away
Dream your life away
Scheme your life away
Cause your seeds grow up the same way"

Den som mest av alla liknar Marvin Gaye och de andra stora sångarna från yesteryear är såklart Ghostface, vilket man förstår när man lyssnar på Impossible, eller Jah World.

"Oh God, I beg for forgiveness
So help me Lord, yes I beg for forgiveness
Deep in my heart, please, I'm crying for forgiveness
Allah U Akbar, I fall to my knees for forgiveness
Branded by the steel iron, bullets flying
Ladies being hit through wickedness, I'm losing my grip
I thought we lived by the books, The Bible, Koran
We pick cotton, my back is still hot and dark and
They threw burners in our babies' faces
Pale hands that looked scary touched our bodies in the strangest places
Sweat from the white man's head
Fell on our daughters as she cried, giving white man head, almighty
Alrighty, niggaz is screwing
God won't you tell me why these ho niggaz is screwing? I'm sorry father, sacrifice me, leave me wife Sacrifice me twice, so my kids can see paradise"

"Get your nunchuks and your dad's car. I know where we can get a gun."

http://imdb.com/title/tt0091860/quotes

"Having lived in a similar feeling setting - a surburban wasteland full of stoned drones - I was very creeped out by the characters and how real they seemed. Unlike most movies, it was easy to imagine someone you know in the same role. It struck close to home at how apathetic and aimless these teenagers were. Watch American news for an hour and try to feel emotion for anything portrayed there and you'll understand why the people in this story are so frustrated and restless with their situation. It's saddens and disturbs me. "

Det här var Keanu Reeves enda goda skådespelarprestation i sin karriär tills huvudrollen i Richard Linklaters mästerverk A Scanner Darkly (antagligen den bästa filmen på senare år). Förutom Neo-Bob-Arctor rymmer River's Edge både Dennis Hopper och Crispin Glover.

American MONDO

The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.

Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.

Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.

Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.

Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who's Your Daddy.

Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.

Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. - och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.

The Beatles - Julia

Jag vet inte om The Beatles vackraste låt är deras bästa, den är i alla fall inte representativ för deras katalog och för vad som gjorde dem till ikoner och musikhistoriska giganter - där talar vi om melodikunskapen, riff-säkerheten, de perfekt räfflade pop-strukturerna, kanaliserandet av tidsandans mörka experimenterande, George Martins häxmästeri, Ringo Starrs virtuositet, samlaget med pop-konst-paradigmet, och främst den kraftiga våg av sexuell, social och psykologisk elektricitet de red fram på.

Julia är sällsynt bland Lennons kompositioner under Beatles-tiden med sitt nakna tilltal och arrangemang, vilket annars kännetecknar hans senare, betydligt blekare period som solo-artist. Men det här är ingen tråkig låt, man har bevarat något av den vackra, drömmande stämning som definierar mästerverk från de här åren som Dear Prudence, I'm Only Sleeping, Strawberry Fields, Sexy Sadie och A Day In The Life, och det är rörande när sonen uppmanar modern att se solen "shimmering, glimmering".

The Anatomy Of A Beverly High School Shooting

På sin s k Myspace-blogg svarar Ill Bill en läsare som i CNN-svallvågorna efter den senaste skolskjutningen fått för sig att The Anatomy Of A School Shooting inte längre är en cool låt. Braunstein adresserar e-mailaren kyligt och utvecklar den analys som han tidigare lagt fram över en Necro-produktion, och gör det bra.

De flesta av Runkbåsets stamgäster är dock redan medvetna om att denna auditiva resa inte kan mäta sig med folkfantasins verkliga häxmästare när det gäller skärpa och djup i de analytiska verktygen. Den skarpaste kritiken mot slapp vapenhantering hämtas fortfarande från Beverly Hills-avsnittet där Scott tragiskt råkar skjuta ihjäl sig.

Må hans klantiga nörd-själ vila i fred.

Mark Rowlands - Philosopher at the End of the Universe

Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.

Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.

Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och "livet-som-konstverk", och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.

Ett ensamt geni?

"Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet."

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick kan du läsa här.

Solaris av Lem är för övrigt en av de bästa böcker jag läst.

Kopplingen mellan träskfebern och Bakunins smutsiga underkläder

Det är skönt att nån tar på sig det tveksamma nöjet att tvätta Bakunins sketna underkläder. Jag är säkerligen inte ensam om att i gångna tider viftat det anarkistiska tygskynket, utan att ägna bajsfläckarna och det tunnslitna materialet nån större uppmärksamhet.

"George Woodcock observes in his book Anarchism (p. 136), Bakunin's: 'admirers, admitting the thinness of his literary and theoretical claims, have usually countered with the contention that Bakunin was really significant as a man of action. Yet even his actions, dramatic as they were, often seem singularly ineffectual. He was involved in more pointless plots and more forlorn hopes than most other revolutionaries in an age peculiarly given to such ventures. He arrived too late for the active phase of the only successful uprising of his life, the February Revolution of 1848 in Paris; the five other insurrections, spread over the map of Europe, in which he took a leading part, were all either heroic disasters or comic fiascos. The secret societies he loved to invent were stillborn or expired early from internal dissensions. And at the end of it all he died a lonely man, out of the struggle to which he had devoted his life and deserted by his own anarchist followers.'"

I stort handlar The Sucking Pit om anständig gyttjekastning på London-gruppen Green Anarchist från Stewart Homes håll. Detta, och en grisig Bakunin-abduktion, hjälper till i kartläggandet av träskfeberns smittovägar.

The activist disease, or swamp fever as it's commonly known, can be traced back at least as far as Mikhail Bakunin, the founding 'father' of 'revolutionary' anarchism. (...) This is the real doctrine of the founding father of anarchist activism, beneath all his fine rhetoric about 'freedom' and 'individuality,' he is utterly contemptuous of both. By demanding a choice between 'thought' and 'action,' the various groups and individuals infected with swamp fever are promoting a false dichotomy. Clearly, the material unfolding of the class struggle leads the proletariat to self-consciousness, and therefore to a unity of theory and practice, something swamp inhabitants rail against precisely because they don't operate from a proletarian perspective.

En Erik Satie-figur ur Mail Art-rörelsen

"Blaster" Al Ackerman verkar vara en slags älskvärd Erik Satie-figur, sprungen ur Texas och Mail Art-rörelsen.

"Of course, I could go on and provide a long song and dance that would freight across some fairly portentous academic-type theoretical blather having to do with the use of multiple names. I could talk about alternative realities and personalities as used for mimetic framing devices to create meta fictional constructs (and vice versa); also the philosophy behind "Plagiarism", "Neoism", "Carrotism" and "Fletcheritis." Fortunately, though, life's too short. Besides, the truth of the matter isn't all that hard to glim: In the final analysis using a lot of fake names is a neat thing because it allows you to experience more than one reality, and dick around a lot in the process. I recommend it."

Att skicka iväg intrikata kuvertmästerverk till slumpmässiga telefonboksadressater är inte lika våldsamt som att kallsinnigt och urskiljningslöst skicka iväg hett bly in i slumpmässiga fotgängare, men nog är det sympatiskt, i alla fall om man inte vill upprepa Bretons överspända fall från en mäktig, globalt gångbar syntes till senare New Age-seniliteter kring magi och skönhet.

"The idea of working in a despised medium, one that's still emerging and taking shape. There's a lot of freedom to that. You're free both to screw around and to screw up. You're not constrained by any weighty body of preconceived expectation. The unexpected is still allowed to happen."

I citatet ovan talar Ackerman om sin uppväxts SF- och serietidnings-getto och sin kreativa periods marginella Mail Art-blomstring. Idag när SF är inne och Mail Art är historiserat som senkommen modernism och vägröjare för punk och DIY-kultur frågar man sig: Vad är dagens föraktade medium? Är det kommersiell Internet-TV, reklambladet eller det flashiga månads-magasinet (se Fredrik Edins hälsosamma texter i Darling)? Amatörporr? Street Art? Spam? Demo-kodande? Fandom-noveller? Är det blogg-formatet, som föder ett särskilt slags inavlat, förenande skrivande, där allt förut nämnt åter tränger fram i en sorts diagonala kopplingar?

Identitetskris i japansk skräck-film

"science fiction is a particularly appropriate vehicle for treating the complexities of the Japanese success story. The very vocabulary of the genre - that of technological, social, and cultural advancement - reflects the cultural instrumentalities that characterise modern capitalism. These instrumentalities include the rapidity of change, the ideology of progress toward some anticipated 'future', and the omnipresence of the machine." (Susan Napier, 329)

Skräck-genren kretsar kring rädslan för det okända, och för främlingen (som är så mycket mer närvarande i det urbana landskapet än i den lilla byn och den förmoderna stammen). Science Fiction accepterar förändring, horror affirmerar status quo, man rensar det mänskliga samfundet från det främmandet och skrämmande, "horror represents an attempt on the part of the characters, obviously, but equally on the part of the audience, to obtain reassurance and a sense of security in a world made threatening by forces beyond individual control. In this sense, horror may be seen as a desperate act, a last hope for redemption and the reclamation of a lost sanctuary of stability. In effect, horror becomes a quest for stable identity, concrete and unquestioned."

I dagens osäkra ekonomiska läge känner många japanska män av en förlust av deras identitet som varit så nära sammanbunden med en väldig ekonomisk expansionen under 70- och 80-talen, då Japan reste sig från Hiroshimas aska och ruiner och slog västvärlden på deras hemmaplan, och företaget man jobbade för var ens familj. Dessa män känner sig i dagens prekära samhälle inte längre "hemma med sig själva".

"Indeed, the Japanese have been jolted, as it were, by their own success and are having a difficult time redefining their own position in relation to the rest of the world. From the perspective of the structure of the self and the other, therefore, this era is unprecedented for the Japanese, who feel for the first time in their history that they have 'mastered' the outside, the other, whose negative power devastated the country in 1945." (Ohnuki-Tierney, pp. 199-200.)

Japaner spenderar till hög grad sin tid i bekväma virtuella fantasier, där identitet har blivit något utbytbart, något man köper och säljer. I denna samhälleligt giltliga identitetskris kan frånvaron av uppordnande, traditionella slut i japansk skräck-film göras förklarlig.

"This is a pessimistic vision, to be sure, for—unlike in classic works of horror there is no reassurance at the close of a re-establishment in the film of the existing social order. Rather, what presents itself through Japanese horror is the certainty of a dystopic vision, the confidence of a destruction of hope. Identity remains a challenged, threatened thing, a commodity unable to resist the forces of the marketplace."

James Browns gestalt, Marvin Gayes ande

Fältnegergestalten har varit konstant. James Brown talar om samma saker som Ghostface.

"I can do wheelin', I can do dealin' (yes you can!!)
But I don't do no damn squealin'
I can dig rappin', I'm ready!! I can dig scrappin'
But I can't dig that backstabbin' (Oh No!!)"

Lojalitet. Tjallare. Hustling. Hämnd. Det är som en obruten traditionslinje. På sitt internetforum frågar Cormega sina fans om de skämtar, och sätter Marvin Gaye som den störste soul-artisten någonsin. På Malcolm bryter Ghost ner och beklagar sig "Marvin, Marvin..." och på sin vers på Cream 2001 för han en konversation med Marvin Gayes ande. Det är också den som tycks uppfylla honom på Jah World och Impossible.

Ingen har gjort något med mer självklar känsla i rap-genren. Samma sak gäller för Cormegas The True Meaning och Live Your Life.

Organhandel

Kina har varit fältet där respekten för mänskligt liv och den mänskliga kroppen bearbetats längst, från myrarbetet kring kinesiska muren där utslitna slavar användes till byggmaterial till dagens fabrikshelveten, könsgallrande efter-födseln-aborter och statsavrättningar med följande organhandel.

Organhandeln sköts alltså av de korrupta byråkraterna i Kinaland, som plockar njure, hjärta och allt möjligt från avrättade fångar och försöker sen sälja i New York, och i Brasilien är ju en njure nåt man säljer "under disk" att dryga ut hushållskassan. Alltså sköter fattigt folk den biten själva, då deras representanter saknar kinesisk dådskraft.

Cormegas visualitet

Cory McKays visulitet är oefterhärmlig, emedan så enkel och verklighetsbunden. Detta paras med hans säregna rimtäthet:

"Your blood stained the pavement like paint from a portrait I painted
Your mom saw the coffin and fainted
You're swimming with the sharks and the water is tainted
If you feel it in your heart bring it, my infra red beam is on your head
My desert eagle severs people when I squeeze it"

Varför saknar ett stort antal rappare denna visualitet, denna kvalitet som gör att deras ord lyfter? Kanske har de inte sett det de beskriver, vilket ger svikande detaljkänsla, och med detta bristande trovärdighet. På Thun & Kicko ger McKay kommentar dessa beklagliga halv-artister (och uppvisar ett rått bildspråk, jämförligt med när han i Dead Man Walking tar emot urladdningen från en Magnum 44 i bröstet på sin skottsäkra väst och klagar på att "the impact hurt my fucking flesh / fucked up my avirex and made my neighbors upset"):

"Who's tale you tellin'? are you frail or felon?
were you makin' sales or watchin' niggas sellin'?
you exploit niggas lives in your rhymes and then avoid 'em
you never felt the moisture in the air of coke boilin'
you never felt the razor scrapin' your plate
your hands achin' yet you keep choppin' 'cause theres paper to make
you never felt the power of invincibility
clutchin' a gun like fuck it dun, it's him or me"

Philip K. Dick - The Simulacra

I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka - en "simulacra". Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?


De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är - en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL ;)

Den okände arbetaren

Översättarna till Vägrandets Dynamik säger i sina inledande kommentarer att Gilles Dauvé "drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox." Vägrandet läsas också som en vägran att låta det kommunistiska tänkandet köra fast i ideologi, att hela tiden anlända vid avvisandet av löne-arbetet, värdet och varan, byråkratin, partier-fackföreningar - för ett radikalt avstamp in i en ny värld. Hans bortom ligger nära till hands, och han har en nerv och ett frätande, verklighetsbaserat tänkande som hela tiden återvänder till sakens kärna - och det är så det låter man talar i egen sak (som jag förstått det är han själv lönearbetare, inte akademiker).

Kritiken av leninism, rådskommunism och arbetarrörelsen i stort och värdeteori för dummies - störtintressant läsning, liksom anteckningarna kring de spanska bankrånarna och den situationistiska internationalens förtjänster och kortslutningar. Och framförallt När uppror dör, historielektioner kring den alltid centrala frågan: "hur man skulle kontrollera arbetarklassen", om partier-fackföreningar, avtalskloroform, tilltro till statsdemokratin; om de många gånger revolutionen bränts i valurnan och i reformer, hur de spanska anarkisterna lämnade den sociala kampen för fronten, och ett klasskrig vändes till ett republikanskt, anti-fascistiskt krig, och hur anti-fascistiska allianser och parlamentariskt parlamenterande hjälpte till att jämna vägen för Mussolini och Hitler. "Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll."

"Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi."

"Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment."