ur Sekvens af manjana

Manjana är trött Manjana ska sova och vakna
till en Tom Grå Kyla
Manjana ska vakna från drömmarnas skakande violetta
bildkött
Och ingen vet vem som reser sig från lakanens vita
laboratorium
i morgon

(från Dan Turells Sekvens af manjana,
den endeløse sang flimrende igennem hudens pupiller, översatt av Sven-Christer Swahn i 7 x Framtiden)

Böcker

Från Future/Past:

Totalt antal böcker som någonsin har varit i min ägo?

Runt 200.

Senast köpta bok?

En begagnad A Clockwork Orange (för det psykedeliska omslagets skull).

Senast lästa bok?

Det borde varit Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet.

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)

John Kennedy Toole - Dumskallarnas sammansvärjning. (John Candy borde spelat huvudrollen i filmatiseringen. Philip Seymour Hoffman skulle kunna klara det, förutsatt han går upp några kilon.)

Jim Goad - Shit Magnet. (Obönhörligt språk, oförsonlig filosofi. Smutsigt, smärtsamt, mörkt, och oändligt hatiskt.)

Johan Jönson - I krigsmaskinen. (Diktsvit som fick mig att inse att det ännu finns en sorts poesi värd att skriva.)

Knut Hamsun - Svält. (En perfekt, kort bok. Otroligt språk.)

Philip K. Dick - Blade Runner. (Med den började jag inse storheten i Dicks författarskap.)

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.

De få bloggar jag läser har redan deltagit.

"thanks to the synthesizer"

"I humbly adore the acts of the Most High,
Who has given to the synthesizer what is better than a soul.
So that, when it plays, the men are silent,
And their hands cover their veils to hide their emotions.
The troubles of life were pushing me into the tomb,
But thanks to the synthesizer,
God has given me back my life."

(från Bruce Sterlings Islands in the net, s.354)

Några gamla inscannade texter

Som sagt, dom har legat och skräpat på hårddisken ett tag - lika bra dom samlar damm även här.

Antonin Artaud - Brev till överläkarna på sinnessjukhusen.

Vladimir Majakovskij - Ett moln i byxor, och passande nog också Bertold Brechts Epitafium över Majakovskij.

Erik Saties märkliga En musikers dag, Om svindel, och Torkade embryon.

Heiner Müllers Fadern.

Tage Danielssons Sherlock Typ, misstänkare.

Jacques Cazottes obskyra De avhuggna huvudena vill jag minnas att jag plockat från en Sam J. Lundwall-antologi med temat "fantastisk litteratur", eller något i stilen.

Och sist men inte sämst, det bästa jag läst som kommit direkt fram från datornätverkens och demogruppernas mer bisarra avdelningar, en modern svensk undergroundklassiker; DJ Cats HUR DU BLIR ETT ÄKTA CP-DELUXE. Och vad var det första man gjorde när man på nittiotalet fick tillgång till de stora datornätverken? Jo, man kollade på sånt här.

Shaun Partridges och Jim Goads hemsidor

Nämen oj oj oj! - Shaun Partridges hemsida har äntligen fyllts upp med en massa innehåll. Texter, ljudfiler, och många fina bilder - kul och roligt! Och vi svenskar kanske tycker att det är ännu skojigare att han länkar till Swedenborg.

Och jag har äntligen hittat rätt väg till Jim Goads hemsida igen, efter mycket kringirrande i den kalla, mörka internetrymden; http://www.jimgoad.net/ ska det visst vara nu för tiden, inte jimgoad.com, om du nu, liksom jag (tills helt nyligen), inte fattat grejen.

Spinoza, Street Villains

Grå moln och spridda skurar, ännu en efterbliven arbetsintervju - en bra dag för att tränga längre in i Spinozas föreställningsvärld - och då kan Gilles Deleuzes OM SKILLNADEN MELLAN SPINOZAS ETIKEN OCH EN MORAL vara till god hjälp.

När jag gick i högstadiet kunde jag läsa i VSU att "Spinoza uppfann hypertextlänkarna i sitt stora filosofiska verk 'Etiken', där han länkar frenetiskt fram och tillbaka" - frågan är varför jag inte kollat upp det namnet mer noggrant tidigare, för mycket av vad han säger stämmer väl överens med vad jag länge tänkt om världens beskaffenhet - det finns endast en substans, en värld, ingen utsida, ingen insida, inget överskridande, ändrar man på något påverkas hela naturen i det oändliga - hur tänkandet vida överskrider medvetandet; "Man vet inte vad kroppen kan".

"Det storartade med såväl kroppen som anden är själva det av-levande-delar-sammansatta, som ständigt sätts samman och säras enligt komplexa lagar"

Citatet ovan för självklart tankarna till Internet, och får mig att undra - när Asocialstyrelsens hemsida är nere, var läser man då Spinoza och internets immanens?

"vi eftersträvar, vill, söker el­ler begär något, inte därför att vi anser det vara gott, utan tvärtom anser vi något vara gott, därför att vi ef­tersträvar, vill, söker och begär det".

***

Necro har på sin hemsida presenterat releasedatum, låtlista, och omslag för andra volymen av mix-cd-projektet Street Villains. Alla som gillade vad han gjorde med beats från Dre, Primo, Q-tip, och 4th Disciple på första volymen kan tillsammans med mig undra hur det blir när han remixar Big Pun, Biggie, och Michael Jackson(?). Och det verkar som om Goretex den här gången hade dom där taxi-pengarna som fattades mellan honom och studion förra gången.

Sprawl 1 - Ord men inget språk (del 5)

> ORD MEN INGET SPRÅK <

"Det var där livet fanns, på något vis." Susan Howe säger det. I en intervju. Hon berättar om tiden vid början av åttiotalet. Om överlappningen mellan poesi och teori. Jag minns det, bara något år senare. The Clash hade splittrats. Mick Jones var inte med längre. I bokhandeln stod det böcker som hette Vansinnets historia, Minima moralia, A Thousand Plateaus, Upplysningens dialektik, Truth in Painting, Anxiety of influence. Susan Howe säger: "När jag gick in på en bokhandel, gick jag direkt till kritikhyllan. Alla gjorde det. Blanchot, Bataille, Derrida..." Vi behövde inte ens förstå. Jag hade samlat på namn på punkband, nu samlade jag på tyska och franska namn.

if like living it overwhelms but doesn't
mend there's nothing you easily can do.
find one
that does thus explore it
extol it. one.
there are guides no longer
are only us followers. will surely grow.
also tell us that we falter, so we can
as soon as we can, possibly. as we can.
we will.

Bruce Andrews, Getting readv to have been
frightened, 1988

Den här texten handlar om language. Eller rättare L=A=N=G=U=A=G=E. Sakta börjar också det ordet fastna. En amerikansk grupp poeter. Från slutet av 70-talet och framåt. introduktionen sker inte här. Den finns i nummer 6 och 7-8 av OEI (2001). Några viktiga trådar bara. Charles Bernstein, som tillsammans med Bruce Andrews startade L=A=N=G=U=A=G=E - det var en tidning - har talat om deras arbete som redaktionellt. Language var en poetisk rörelse utan program och manifest. De ville samla skrivande människor runt om i USA som de tyckte arbetade med samma sak. Därur den andra tråden, Language har alltid varit småskaligt. Små förlag, uppläsningar med få människor, små upplagor. Numer har flera av de som var med och startade rörelsen välbetalda professorstjänster men på något sätt fortsätter småskaligheten. En ovilja mot en centraliserad poesiindustri med sina Walt Whitman och Allen Ginsberg-kopior, där passar också spoken word ofta väldigt väl in. Language i kortversionen är upplösningen av all essentialism. Konkret och materiellt - ordens teknologi. Language handlar om språkblivandet.

Det är där livet finns. Det är det som den här texten handlar om. Ungefär ett decennium efter kritikhyllorna började jag se Language. Det fanns poeter som arbetade med samma saker som jag, jag behövde inte bara gå tillbaka till sextiotalet och Bengt-Emil Johnson. Orden; de konkreta orden; ordens materia; ingenting är neutralt; det jag har skrivit har jag skrivit på raderna; inte ens tystnaden är neutral; de politiska orden; alla dikotomier dödar; Form-innehåll my ass; politiken finns inte i innehållet; politiken löser upp den binära maktrelationen; poesin måste skrivas i alla former; också de som ännu inte finns; poesiblivandet. Så där ungefär. Det är där livet finns. Jag har aldrig i någon högre grad läst samtida poesi. I alla fall inte på främmande språk. Plötsligt en flod. En konkret flod.

och några väljer Shaffer. De bankar
desto bättre. Och det ser ut att vara
skyldigsmuttar
sådana män litar på. Några låter mödrar
besätta vakttornet, kommer verkligen in
till hennes yppighet, enkel men liderlig,
fyll hennes
fantasier tills hon sjunger psalmer.

Be henne och tigg fast vid sängen
med magen och väskorna fullproppade av
grädde gödd med mat, fryst allt som ätits,
i slagdängan godögats fog, högt
slumra in, och vakna från hetharm
rånaren gör kniven, ledsen-snuten
togs ut, gick iväg att ströva omkring för
evigt.
Frestade var tunga att säga annorledes.

Stacy Doris, Paramour, 2000,
min översättning.

Tomas Tranströmer skrev i Det vilda torget från 1983: "Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk". Jag har alltid haft en känsla av att det är mig han menar. Tranströmer skrev så himla fint. Alla poeter verkade skriva som han. Alla läsare ville läsa honom. Det jag skrev liknade inte dikter, det liknade inte språk. I ett refusionsbrev skrev förlaget: "Det känns som att vara instängd i bruset." Det är den finaste kritik jag har fått. Det var exakt så jag ville skriva. En kamrat gav mig rådet att skriva som om det liknade dikter. Då blev boken publicerad. Glädjens krig... Sedan började texterna alltmer likna poesi igen.

Jag kommer med ord och inte språk. Språket har aldrig varit mitt. Det är de andras. De som pratar med de lärde på latin och med bönder på bönders vis. Det blir alltid tvärtom för mig. Bönderna svarar jag på latin och i de lärdes krets bonnigt. Orden är däremot mina, man kan samla på dem, lägga dem i små högar, det blir stökigt. Min mamma kommer från Tornedalen, hon brukar tala om sig själv som språklös. Språket intresserar mig inte, däremot vägen till språket. Språkblivandet, ännu inte språk. Politikblivandet. Politikens möjlighet och omöjlighet. De stora drömmarna. Utopierna. De har inget språk ännu. Poesi utan syntax. Matematiken har en oerhörd syntax men väldigt få ord.

Som i Language. Varje bokstav är lika mycket värd. L är lika med A är lika med N är lika med G är lika med U är lika med A är lika med G är lika med E. Ordkommunism. Bokstavskommunism. Språket försöker hela tiden rensa och ruta in med kommunikation. Men vi sprider och fördelar. Inget är neutralt.

Returning with my dog Friday from bying the morning paper, I met a neighbor who's an astronomer. He said, Did you know that the number on your license plate is 2^7+2^8=384? No, I said, Does that number have a history? No history, he said, just a future.

Joan Retallack, How to do things with
words, 1998

Language är kontemplationskritik, reflektionskritik och kommunikationskritik. Objekten sitter inte inne med sanningen, det räcker inte att bara sitta och kontemplera dem. Att bara beskriva. Sanningen är inte heller subjektiv, hur djupt vi än gräver i vårt inre kommer vi inte att hitta den. Men framför allt är sanningen inte intersubjektiv. Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare - budskap - mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns. Allt detta utan att ge upp sanningsanspråket.

Just så konkret. Language är inte urban, den rör sig inte på de fina gatorna i innerstan. Language är suburban, den finns i sterila kontorslandskap, på säckgator och impediment, i bostadsområden med trafikseparering. Language är ett meningslöst våld och bussarnas ändhållplatser. En maska i strumpbyxan.

Friedrich Schlegel fann den högsta formen av romantik i Orienten, i de indoeuropeiska språken, de ariska. Hebreiskan, och muslimernas språk, var däremot agglutinativa och mekaniska. De hade en outvecklad syntax, de var språk för profetior och spådomar. Ernst Renan ville att vi skulle betrakta språken "som levande väsen i naturen"- då, om inte förr, kommer det att visa sig att de semitiska språken inte var levande. De var oförmögna till självgenerering. Medan de ariska, indoeuropeiska språken var organiska, naturliga.

Språk och ras har alltid varit intimt sammanblandade. Rasismen började i språkfilosofin. Folket framträder i språket, lärde oss Herder. Språken ger karaktärer. Theodor Adorno har skrivit en text om Hölderlin som heter "Parataxis". (Få har lärt mig så mycket om poesi som han.) Det oorganiska språket är vägen ut ur ödet skriver han där. Korsningen, det orena, spridningen, sprawl, det främmande. "Troheten, diktarens dygd, är en trohet mot det förlorade. / ... / Dock utpekas såsom en fara med språket, i en vers av Hölderlin, att förlora sig i sitt kommunikativa element och ge upp sitt sanningsinnehåll." Language är sprawl, helgfylla och Råsunda. IG i svenska. Inte levande stadskärnor och kreativa flanörer.

Sprawl 1 - Den offentliga klassen (del 4)

> DEN OFFENTLIGA KLASSEN <

"How can you lose? / The lights, so much
brighter there / You can forget all your
troubles, forget all your cares / So go... /
DOWNTOWN Things will be great when you're
/ DOWNTOWN No finer place for sure / DOWN-
TOWN Everything's waiting for you (down-
town, downtown)"

Petula Clark

Första gången jag kom till New York åkte jag taxi. Jag var ganska nervös. Vi har alla hört berättelserna om den Staden. Taxichauffören visste inte var mitt hotell låg, var var det nu Bower street, Brower street, Bowery street. Little Italy. Jag hade lärt mig att komma överens om priset i förväg. Så lämnade vi JFK Jag hade trott att jag skulle få se Saarinens fågel, i stället var det litet och trångt. Det tog lång tid att komma ut från flygplatsområdet för taxibilen. Och de enda skyskrapor jag såg var på en skylt där det stod DOWNTOWN och en symbol i form av en silhuett med en ojamn tandrad hus. Snart började jag bosätta mig dar i nervositeten. Det var något märkligt här, USA, oändliga mängder små små hus med små små gårdar. Det här var väl ändå New York, världens huvudstad. Det kändes som om vi hade åkt flera timmar, men jag var inte längre lurad, jag var i underlandet, ett gråskalornas Disneyland, Hades händelselösa förgårdar. Och omärkligt växte husen. Gigantiska stjärnhus, eller kanske snarare bläckfiskhus säkert trettio-fyrtio våningar, men inte alls så glittrande som på tv. Snarare någon förvuxen släkting till Nybohovsberget eller Jungfrudansen i Västra skogen. Och vi åkte och vi åkte. En gång tidigare harjagvarit med om samma upplevelse, det var när vi kom med buss från Tallinn till S:t Petersburg. På vägskyltarna stod det fortfarande Leningrad. Det var som att vara inne i filmen Metropolis. Ett otroligt gigantiskt förortslandskap. Som på bio, eller i serietidningar. Något man skrämmer barnen med. S:t Petersburgs förorter. New Yorks förorter. Det var inte så här Brooklyn såg ut i berättelserna. Då var det glada kletzmerband och små bagelbagerier. Det var inte heller så Leningrad såg ut i, propagandan. Då var det identiska tjugo våningar höga skivhus i oändliga rader, alla byggda 1964. Inte detta kaos. Inte detta kontinuerliga byggande. Inte denna värld av sprawl.

I Platons dialog Staten, bok fem, talar Sokrates om stadens väktare. Passagen har bland annat av Karl Popper och Bertrand Russell tagits som intäkt för att Platon var den som satte agendan för rasismen, där man kunde se närheten mellan rasism och kommunism. (Kanske rent av allt alltför långt gånget jämlikhetstänkande.) Vi lär oss av Sokrates att i Staten bör det vara så många föreningar som möjligt mellan de bästa av båda könen och så få som möjligt mellan de sämsta. Men om vi får tro författare som Michel Foucault eller Ivan Hannaford så begår vi ett allvarligt anakronistiskt misstag om vi läser in rasism i den texten. Följer vi hela dialogen fram hit har vi nyligen passerat ett märkligt resonemang. Sokrates visar att det inte finns några skillnader mellan män och kvinnor som är av betydelse i frågan om Staten. Därför skall såväl män som kvinnor skolas in i väktarklassen. Såväl män som kvinnor skall bära vapen, rida hästar, och framträda nakna vid offentlig exercis. Sokrates varnar sina samtalspartners för att förledas av att tanken på män och kvinnor som brottas nakna skulle förefalla vara en lustiger syn, tanken måste tänkas till sitt slut. Vad är då dialogens ämne, jo, Polis. Vi översätter gärna med det offentliga. Men det ger inte hela bilden. Privat / Offentligt i vår betydelse var ingen distinktion som var av vikt för Sokrates, i stället handlade det om att upprätta en åtskillnad mellan det som naturen producerade och det människogjorda. Oikos var mer specifikt familjen (eller kanske snarare släkten, klanen), och familjens angelägenheter skilda från de gemensamma angelägenheternas Polis. Men det var inte i första hand en hemlig sfär som undandrogs de allmänna blickarna; utan snarare en naturnödvändighet där Oikos och Polis låg i strid, Polemos, med varandra. Polis kunde avhandlas förnuftigt därför att det var fråga om Nomos, lagarna ~ eller bättre: människans lagar. Polis motsats Oikos var naturens nödvändiga lagar, Physis. Familjens fortväxt och heder var en inre affär därför att den var Physis, natur, Polis var i stället en fråga om diskussion, ett juridiskt lösande av konflikter, inte minst mellan Oikos och Polis. Det var något som kunde läras och läras ut. I Staten tänker Sokrates Polistanken hela vägen ut. För Stadens styre är inte skillnaderna mellan kvinnor och män relevanta. Den rest av naturnödvändighet som dröjt sig kvar i Oikos, och som får oss att le åt det lustiga i en man och en kvinna som brottas nakna på en offentlig tävling, måste vi lära oss att tänka förbi.

Aaron Betsky beskriver hur han en gång efter att för n:te gången ha beskrivit den där motorvägsavfarten - som ser ut som alla andra motorvägsavfarter med sin bensinmack och sitt gatukök och sina buskar och grönområden - blev avbruten av en upprörd dam som inte alls gick med på att det var svårt att känna igen sig dän I den bensinmacken och bara där säljer de just den läsken. Och på just det gatuköket, men bara där, har de ett ovanligt gott kaffe. För Aaron Betsky blev det en vändpunkt där han förstod att i dag består världen av en överväldigande majoritet sprawl. De allra flesta människorna bor i sprawl. Är det då rimligt att fortsätta hävda att sprawl är roten till allt ont och helvetet på jorden. Rosalyn Deutsche visar i essän "Agorafobi" hur argumentet att vi behöver offentliga platser används för att krympa samhällets offentlighet och inhägna den. I demokratins namn säger vi att människor måste våga gå på vissa platser i staden utan att vara rädda, att vi måste nå konsensus om vad som är störande och stötande och skrämmande. Men, säger Deutsche, demokratin är just avsaknaden av denna fasta grund, demokratin är en ständig kamp och strid och är ofta såväl störande som stötande och skrämmande. Att hantera kampen mellan Polis och Oikos och alla nyanser däremellan. Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är däremot en exkluderande process där man gör politiken till natur, något naturligt. Att en offentlighet är möjlig här och endast hän Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget ärj ust en sån kvalitativ avgränsning av vad, som erkänns som offentlighet. Att shoppingmallen skulle vara offentlig är ungefär lika skrattretande som att tänka sig män och kvinnor som brottas nakna med varandra. Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.

Så, plötsligt var New York där, skyskraporna. Jag såg den mäktiga ön genom en kyrkogård. Jag borde ha tagit ett kort. Jag ville ta ett kort. Det hade blivit ett jättebra kort, med Chrysler Building, Empire State Building, World Trade Center och allt det andra mellan lika ojämna rader av stenar och kors. Gravstenama ungefär lika höga som husen. Jag vet inte varför jag inte tog något kort. Jag hann inte reagera. Jag ångrar mig fortfarande. Men det kanske samtidigt var lika bra. Bilden hade nog blivit väl symboltyngd. Patetisk. Och ändå. New York, världens huvudstad. Den är väldigt mycket bild. Silhuetten. På samma sätt som skylten vid JFK-utfarten som visade vägen till stan egentligen bara var en ojämn tandrad av rektanglar så vet alla människor i hela världen att här går vägen till New York. In till staden (Istanbul). Journey to Jerusalem. Alla vägar bär till Rom. Alla städer föreställer New York. Men där bakom kyrkogården, kanske är det min allra starkaste erfarenhet av USA. New York. Det ligger där. Det är Södra Manhattan. Det är kanske en miljon av stadens ungefär femton miljoner invånare. Man säger att förorten, gated communities, sprawl parasiterar på innerstaden. Men vem är det egentligen som parasiterar på vem? En av källorna till yttrandet är Rem Koolhaas och hans lätt föraktfulla tal om bro- och tunnelfolket i Delirious New York. Men han visar själv senare, i Generic City att han hade fel. Är det ändå inte så, undrar han, att vi alla tillhör bro- och tunnelfolket? Närande och tärande. Den diskussionen har lett till revolutioner förr. Vem är egentligen parasit? Det krävs 10 000 sidenspinnare för en Goethe. Det krävs 14 miljoner bro- och tunnelmänniskor för en miljon Manhattaneser. Se, där bor den Offentliga klassen!

Yvonne Svanström väckte en hel del uppmärksamhet med sin avhandling Policing Public Women. Hon avfärdade talet om "världens äldsta yrke" som en myt. Prostitution, i vår betydelse, är en uppfinning av borgerligheten, kapitalismen och 1800-talet. Mindre uppmärksammat blev det att vad hon sa var faktiskt att på 1800-talet var den offentliga kvinnan lika med den prostituerade. Någon annan roll gavs inte. Hon berättar bland annat om lagstiftning från Stockholm på 1800-talet som förbjöd kvinnor att gå ut utan mans sällskap (och även då föreskrevs speciella kläder), och till och med förbjöd dem att visa sig i fönstren. Yvonne Svanström ansluter sig där till en kritik av Habermas offentlighetsbegrepp som alltför förenklat. Skillnaden mellan det offentliga och det privata som en idealiserad agora är falsk därför att agoran i sig bygger på en uteslutningsprocess. Det blir bara löjligt med kvinnor och män som brottas nakna. Men det enda offentlighetsbegrepp som är värt namnet är det som tillkommer alla, det offentliga är synonymt med det allmänna, det generella. Men Habermas offentlighetsbegrepp har satt sig oerhört hårt, det offentliga rummet, gatan, torget måste bevaras från de privata krafterna. Var och varannan konstnär / arkitekt / författare har gjort distinktionen offentligt / privat till sin hjärtefråga. Reclaim the street! Hepp! Men är inte något dolt här? Är det verkligen så att på gatan är det tillåtet att framföra sin åsikt och inne i köpcentrat - där är det förbjudet? Griselda Pollock är en av de som har visat att på 1800-talet var inte gatan / krogen den enda offentliga miljön där politiska samtal fördes, revolutionära planer smeds, och målande och sjungande bohemer kunde träffa rika välgörare. Gatan/krogen var en offentlig miljö, men den var inte på något vis öppen för alla, den hade sina regler, där somt var tillåtet och annat förbjudet, somliga välkomnades andra inte. I hemmen, i hög grad, fanns en annan offentlighet, där fanns den kvinnliga offentligheten. Den var inte mindre genomgripande revolutionär och omstörtande än gatan / krogen. Vidare hade arbetarna sina offentliga platser. I stället för att bara rumla på i Boswells / Samuel Johnsons och Baudelaires/Walter Benjamins offentliga fotspår hyllande gatans regim borde vi fundera på varför de enda kvinnor som förekommer i Benjamins passagearbete är prostituerade och varför rasfrågan fullständigt lyser med sin frånvaro (jämför till exempel med Upplysningens dialektik som skrevs vid ungefär samma tid, där finns utrymme för analys av såväl förtrycket av kön som av ras). Shoppingmallen har sina regler och förbud, men möjliggör också ett offentligt liv, på samma sätt som gatan som förvisso även den möjliggör ett offentligt liv men också är omgärdad med sina regler och förbud.

Skillnaden mellan Polis och Oikos fanns i Grekland inne i staden mellan hemmet med sina angelägenheter och de offentliga diskussionerna och exercisen på agoran. Men Polis var också något som skilde Grekland och i synnerhet Aten från resten av världen. Det fanns människor som löste sina tvistigheter med hjälp av förnuftet, med människans lagar, med politik, de var Polis, och så fanns det de som fortfarande satt kvar i naturnödvändighetens hämndspiraler, de var Etnos. Och även om vi inte skall blanda samman denna distinktion mellan Politiska och Etniska grupper med rasism (rasismen är en 1800-talskonstruktion punkt slut) - alla människor kunde bli delaktiga i politiken, det krävdes endast kunskap och skicklighet, det var en konstart som gick att lära och lära ut så kan vi ändå se en klasskillnad i global skala som ser likadan ut idag. Det finns offentliga människor, de är snygga, har snygga saker och lever bland snygga hus, där finns det alla möjliga mötesplatser, torg, kaféer, krogar, restauranger, teatrar, där den offentliga människan finns, där finns kulturen. Och så finns det etniska människor, människor med problem, parasiterande människor, människor som behöver hjälp. Ibland lyckas någon slita sig ut ur de etniska träskens sprawl, de gör en klassresa, och omedelbart flockas de offentliga människorna för att höra de förfärliga historierna från utmarkerna. Gud vilken tur vi har haft som inte hamnade där, och gud vilken tur hon han den det hade som råkade ta just den där lotten som ledde henne hit till oss.

Ja, så slutar den här berättelsen. Vi är ännu inte inne i New York, men det är hög tid för en sensmoral. Det är en berättelse som önskar att vi ser att vi håller på att skapa en offentlig klass och en överväldigande del av världen som inte är delaktig i den. Och tro mig, aldrig så många gator med huskanter, och aldrig så många slutna stenstadskvarter och aldrig så många stadsmässiga torg kommer inte att kunna ändra på det. Det är en fråga om distinktion och det är en fråga om smak om än aldrig så förklädd i statistiska mönster. Senast ut i raden är Cultural Planning. Den amerikanske sociologen/urbanisten Richard Florida redovisar ett mönster där toleranta "innerstadsmiljöer" sammanfaller med ekonomisk växt. Han har blivit känd för sitt "Gay index" som visar hur en stark och växande ekonomi sammanfaller med en hög andel homosexuella. Enligt Florida är det ett tecken (om inte ett bevis) på att toleranta städer har roligare och blir rikare. Men det krävs inte lång betänketid för att se att Floridas tolerans är tämligen begränsad. Ett rasminoritetsindex, eller ett arbetarklassindex (naturligtvis, contradictio in adjecto) eller ens ett könsindex skulle inte glädja någon finansanalytiker eller stadsbyggnadsdirektör. The Rise of the Creative Class, som Floridas bok heter, är kanske det mest flagranta exemplet på klasskamp, en omvänd klasskamp ställd på huvudet, som vi sett på mycket länge.

Cultural Planning och space syntax är de två hörnstenarna i den utveckling av arkitekturens nattväktarstad vi kan se idag. Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen. Alla elementen är där, intakta: Anti-politiken; Utopihatet; Den osynliga handen. Men kanske visar nyliberalismen sitt ansikte allra tydligast i drömmen om New York, drömmen om det allom civiliserande rutnätet, colonial grid (det kallas ofta det offentliga rummet). En formulering som brukar tillskrivas samme Rem Koolhaas är: "ordning i två dimensioner, kaos i den tredje". Det har blivit trosbekännelsen för en generation arkitekter (kanske fler ändå). Men den maximen är inget annat än en blåkopia av den rena kapitalismens förespråkares krav på "fasta spelregler", en stabil juridik över vilken bokföringsekvilibrister och varumärkesentreprenörer kan leka sin spekulativa lek. Skilj på lag och business; skilj på politik och ekonomi; skilj på papper och verklighet; skilj på det tvådimensionella och den tredje dimensionen; skilj på stadsplanering och arkitektur.

Det säregna är att nyliberalismen såväl som cultural planning / space syntax lovar oss frihet: äntligen ska vi slippa ifrån den hämmande allmännyttans träsk, folkhemmet, new deal, keynesianism, eller vad den nu kallas i olika delar av världen. Vi blir lovade en stol på disciplinsamhällets begravning. Men om vi får tro Saskia Sassen så är vi, i ett historiskt ögonblick när alla förutsättningar finns för en massiv decentralisering (i.e. sprawl), i stället på väg in i en ny centralism. I The Global City beskriver hon hur kapital koncentreras i de stora megastäderna. Hon studerar New York, London och Tokyo, och trots alla kulturella och arkitektoniska skillnader hittar hon samma mönster. Och mönstret gäller inte bara dem, trenden med New Urbanism, Stadens renässans, tvingar alla västerlandets städer att följa mönstret om de vill hänga med. Den nya snabba informationsteknologin skulle göra valet av plats obsolet. Sassen visar att det är en myt. I stället har den gjort det möjligt för de stora städerna att på nytt bli producenter. De producerar kontroll. Det vill säga snarare än att bara vara positionen för de kungliga kontrollorganen producerar de nu själva kontrollen. Bilden blir komplett genom Floridas The Rise of the Creative Class. Kontrollen utövas genom kulturell dominans. Produktionen av kontrollen är produktionen av det offentliga rummet, det rum som godkänns som offentligt i vilket medium det än må konstrueras. För att nå framgång måste man bo där de framgångsrika bor. Så ser den nya disciplineringen ut, centrering i stället för spridning. I stället för den multicentrerade ABC-staden, som var exempelvis Sven Markelius tanke i det svenska arkitektoniska folkhemsbygget, så har vi fått en stad med en hierarki strängare än på den tiden städerna fortfarande hade synliga murar. Vi vill bo där de rika och berömda bon Det finns inte olika valmöjligheter utan en hierarki av rätt och fel, sällan eller aldrig tydligt uttalat men alltid underförstått i en mentalitet, ett allmänt medvetande, ett sunt förnuft, ett organiskt öde. Så har Polis och Oikos bytt plats. Det offentliga är nu det naturliga, det ödesbestämda, det går bara att följa den enda vägen dit. Det som tillåts kallas det offentliga rummet är idag ytterst begränsat, till några få platser, tillgängligt för några få människor (i New York förhållandet 1:15, i Stockholm 1:3). Vi skyr idag tanken på att samhället är en mänsklig konstruktion, en utopi, en politik, ett gemensamt byggt folkhem med ett stort antal likvärdiga möjligheter, med städer som har så många likvärdiga platser som möjligt, utan hierarkier sinsemellan. I stället för en arkitektur och stadsbyggnad som är en frukt av människors diskussioner och estetiska strider - Nomos - så har vi en dröm om den naturliga arkitekturen, utan tvistemål, den naturligt framvuxna staden - Physis.

Men jag är optimist. Vi har inte förlorat ännu. Det privata ÄR politiskt också i arkitekturen. Först måste vi bara ställa tre krav på oss själva:

1. Arkitektur är konst: Det är vanligt att arkitekter förnekar detta idag och i stället skyller på branschen. Men det finns ingen punkt i argumentationen mot att arkitekturen skulle v-ara konst som vi inte också hittar inom andra konstformer.

Arkitekturen är inte konst därför att vi jobbar med uppdrag. -Fel, fråga vilken yrkesverksam kompositör som helst, han hon jobbar så gott som uteslutande på uppdrag. Arkitekturen är ett så stort företag, det är så många människor involverade i byggnadsindustrin. - Fel, arkitekturprojekt har budgetar, och involverar en personalstyrka motsvarande en teatereller filmproduktion. Och tittar vi på samhällsbudgeten som helhet gå överstiger exempelvis film - eller spelindustrin i USA byggindustrin. Arkitekturen har ingen avstängningsknapp, människor kan välja bok eller tavla men inte hus och platser- Fel, många massmedier överträffar arkitekturen när det gäller ofrånkomlighet. Många berömda arkitekturprojekt är betydligt mer svåråtkomliga an de flesta tv-program. Arkitekturen ingriper i människors liv, det kan vi inte överlåta åt en ensam skapande människa. -Fel, säg mig det arkitekturprojekt som ens kommit i närheten av den omvälvande betydelse Salman Rushdies Satansverserna har haft. Arkitekturen är ett evigt kompromissande, det ges inte längre utrymme för den romantiske konstnärshjälten. - Fel, det är förvisso riktigt att vi inte längre har behov av romantiska genier, den myten bör arkitekterna göra upp med så snart som möjligt, men det här är en process som i stort sett alla andra konstformer gått igenom för länge sedan. Konst som experimenterar med kompromisser och konstnärskollektiv skapar idag ofta de - intressantaste verken, och förekommer i samtliga konstnärliga discipliner. Och att vi sen inte (entydigt) kan säga vad konst är är snarast en rikedom och inte något som lett till tystnad.

2. Stadsbyggande är arkitektur: Uppgift: Gå igenom samtliga argument under punkt ett men tänk stad i stället för hus. Stadsbyggande involverar naturligtvis ännu fler människor, än mer komplexa demokratiska och politiska processer, men fortfarande är det konstnärliga beslut som fattas, det krävs reflexiva omdömen en masse, stadsbyggandet överlever inte utan floder av idéer. När vi bygger stad - bygger om, bygger till - så är det en värld som inte har funnits där förut som byggs.

3. Arkitekturen är världen omkring oss som vi går runt i dagarna i ända: Arkitekturen kan bara förlora på att den görs exklusiv. Arkitekturen behöver blandas med alla möjliga konstformer, politiska processer och demokratiska strider. Arkitekturen behöver erfarenheter från alla möjliga klasser, raser, och kön. I framtiden kommer varje hus att vara berömt i åtminstone 15 minuter.

(Och jo, taxin hittade till slut fram till mitt hotell. Sedan försvann jag långt långt in i den amerikanska kontinenten på jakt efter Karl Rossman.)

Sprawl 1 - O min stad! (del 3)

> O MIN STAD! <

I den sumeriska världen hette lustgården vid världens begynnelse Eridu. Eridu var en stad. Mytologisk men också en av Mesopotamiens tidigaste megastäder, äldre än Ur och Babylon. I Eridus centrum - i citadellet - låg ett tempel som var helgat till Ea, djuphavens gud. Ea betyder egentligen - vattenhus. Ea var den förnämsta gudomen, framför Anu, himlavalvets gud och Bel, jordens gud.

Världen öppnar sig, dess litteratur, i Gilgamesheposet som urban. Bibeln har ett mer
tvetydigt förhållande till staden. Jerusalem är herrens brud men Babylon är den stora skökan. Staden är det stora onda, människans verk, även om hon kan frälsas och vända om i riktning mot Herren.Tvetydigheterna till trots viker sensmoralen i Bibeln oftast över i antimodem och pastoral riktning.

I tragedierna (åtminstone före den sene Euripides) är kören nästan alltid synonym med staden. Den egentlige aktören. Minns Oidipus utrop: "O min stad! O min stad! "Där skiljer sig tragedierna från de homeriska eposens lantliga värld, men också från den romerska litteraturens pastorala drömmar.

Kampen om Stadens ursprung har alltid slitits mellan viljan att förstå den som artefakt eller att se grunden som ett naturfenomen. Mellan skapande människa och skapande gud; mellan poiesis och demiurgos; nytt mönster eller för folket. Staden lagen handeln, utbytet, kommunikationen, ekonomin. City - citadel; urb - orbit muren; polis - det helgade berget, stadens andliga centrum; astys - M. Striden om staden gäller samma saker idag som vid världens öppning.

Vem är mest urban? Vem är mest religiös? (Frågorna tenderar att likna varandra.)
Edvard Sojas tre frågor: Postmetropolis, hur ser den postmoderna staden ut, bör vi tala om något nytt skede i stadens utveckling? Synekism, tillsammans i samma hus, hur skapar staden sig själv som konglomerat? Thirdspace, "The trialectics of cityspace ",hur förhåller sig,det verkliga och det upplevda rummet till varandra?

Edvard Soja lånar begreppet Thirdspace från Henri Lefebvre (men lyckas göra sig av med situationismens nostalgi). En synonym som Soja använder sig av är "real- and imagined-space", Verkligt-och-upplevt-rum. Sojas och Lefebvres konstruktion är en uppmaning att vi i diskussionen om staden skall förhålla oss på samma sätt som vi gör som vardagliga medborgare, att vi ska lägga märke till att det verkliga rummet, stadens kontinuerligt upplevda rumsligheter alltid samtidigt bär med sig sina berättelser. Vi har alltid en föreställning om vad vi rör oss i för slags stad; hur den inordnar sig i ett globalt mönster; om vår gata, vår park är säker eller inte, dess brottsstatistik; om vår stadsdel är förnäm eller ej.

Arkitekternas rumsligheter, ljus mått material struktur, med Sojas ord "Perceived Space", måste lära sig att de alltid är samtidiga med filosofernas rum, begrepp antal förhållanden rationaliteter, eller "Concieved space". Ett exempel kan vara nationen, jag går förvisso på svensk mark, med sina speciella kvaliteter, ett skärgårdslandskap och en granskog där mörkret faller strax efter middagstimmen vintertid. Men jag har på helt andra sätt lärt mig att känna igen just denna geografi som svensk.

Stockholm-Paris; Babylon; Aten; Lagos; Los Angeles - är ett mönster på en karta, en takfotshöjd, ett sätt att numrera portar, men samtidigt vykorten bilderna symbolerna berättelserna psalmböcker och romaner och musik: LA is my lady (The lady is a tramp).
Edvard Soja beskriver en muralmålning som frilagts under utgrävningarna av Çatal Hüyük. Där har staden målats av som en plan med gårdar och gångar och dörrar. Stadsmönstret breder ut sig framför en bild av en vulkan, sedd frontalt. Vulkanen är en bild av det som kommit att kallas New Obsidian, Çatal Hüyük egen "förort "där man utvann de vulkanstenar som utgjorde den ekonomiska basen för staden. Soja visar betydelsen av ordet metropolis, moderstaden. Metropolen är staden där modem, stadens administrativa och religiösa centrum lever i samma hus som de värdeproducerande kringområdena. Metropolis moderstaden och dess barn: oäkta barn adopterade barn erövrade barn. Synekism. De koloniserade kringområdena.

Ur sin läsning, Metropolis = moderstaden, skriver Soja stadens historia utifrån tre urbana revolutioner. Först stadens födelse i Çatal Hüyük och Jeriko 7 0006 000 f. Kr., städer på omkring 10 000 invånare med krukmakeri och viss konstnärlig verksamhet. Den andra revolutionen är kungastaden/gudsstaden. Den inleds med tvåflodslandets städer Eridu, Babylon, Ur, Uruk. Det är en vattenregleringsteknikens revolution, men också den tid då hjulet och geometrin (triangeln) uppfinns. Städerna blir ända upp till en miljon invånare.
Den tredje revolutionen är industrialismens städer Manchester och Chicago. Här börjar Kungastadens centraliserade form och byråkrati decentreras. Nya städer uppstår också väldigt snabbt. I samtliga dessa steg har förhållandet mellan maktens centrum (metro-, modern) och de kolonialiserade kringområdena, förorterna för att använda ett samtida språkbruk, spelat en avgörande roll för staden som arkitektur.Vad är då Postmetropolis? Just sin egen fråga. Vi kan inte ännu avgöra om vi gått igenom ännu en revolution, däremot har mönstret från den industriella urbana revolutionen förändrats. Det möjliga fjärde steget i denna de koloniserade stadsområdenas historia är frågan om vi nu bevittnar hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Stadens gränser löses upp, urb orbit muren rivs.

Thirdspace, det verkliga och föreställda rummet, synekismen och postmetropolis bildar en konstellation som visar på vikten av att lära sig se hur makten distribueras i rummet, eller kanske till och med skapar rummet självt i distributionsfasen.

En text där ett valv börjat slås mellan upplevelseteknologernas rumsligheter och föreställningsadministratörernas rum är Michel Foucaults Övervakning och straff. Arkitekter har börjat se hur makten agerar i och som rum. Vi ser panoptikonfigurer här och där. Foucault har den stora förtjänsten att en förskjutning sker från det historiska till det geografiska, från tid till rum. Rummet är distributionsformen för maktens tekniker, makten sprider sig och etableras i rummet. Men alltför ofta går man förbi Foucaults diskussioner om föreställningsteknologier. Hur makten etablerar sig i själen. Det är själen som behöver rum, inte kroppen. Hur makten skapar det rum den behöver för den distributionsform som krävs. Det föreställda rummet föregår ofta det verkliga rummet.

Edvard Soja följer Foucault tätt i spåren när han undersöker hur det verkliga och föreställda rummet arbetar. Och hur vi ska kunna förstå det. Vikten av Thirdspace beskriver han som förmågan att undvika å ena sidan realismens illusion och å andra sidan transparensens illusion. Ett övermått av realism får oss att stirra oss blinda på gaturum, torg, stadsmönster, skyltfönster och kyrktorn eller skyskrapor och tendera att glömma berättelsen om staden: Är vår värld närmare Gilgamesh och Sofokles eller Bibeln och Homeros?

Alltför stor tilltro till transparensen leder däremot in oss i en klar, enkel men abstrakt värld av siffror, förklaringar, gott och ont och andra dikotomier och får oss att glömma att parkeringsplatsen kan användas som fotbollsplan; att impedimentet bredvid motorvägen blir en svår cykelcrossbana och att offentliga rum kan etableras i såväl källarförråd som övergivna värmecentraler.

Med den bilden på näthinnan börjar striden mellan staden som artefakt eller naturfenomen framstå som två olika sätt dölja att rummet inte var något annat än maktens distributionsform. Men en skillnad mellan dem kvarstår dock: den naturligt framvuxna staden kan inte ställas till svars, medan artefakten, den mänskligt producerade inte bara inordnar sig i ett samtal utan ofta i själva verket genererar det.

Edvard Soja beskriver de senaste årens stadsbyggande/diskussion som en övergång från krisgenererad återuppbyggnad till en återuppbyggnadsgenererad kris. En alltför stor vilja att finna "naturliga" stadsbyggnadsmönster, stadens själ, har gett oss nya kriser där vi ännu famlar efter det samtal som motsvarar krisen.

En formulering som återkommer framför allt i den amerikanska stadsbyggnadsdiskussionen är "spacial justice", rumslig rättvisa. Edvard Soja följer stadsbyggnadsteoretikern David Harvey och hans vändning från liberalism till marxism på 70-talet. Stadsbyggnadsteorin hade skakats av svårigheterna att förstå Wattskravallerna i Los Angeles 1965. Man hade över huvud taget svårt att förstå staden som krisfenomen. David Harvey började då läsa krisen som kapitalismens problematiska förhållande till rummet. Allt som är fast förflyktigas, samtidigt vill kapitalet försäkra sig om eviga värden. Kapitalet vill bygga sitt hus och det leder till en paradox eftersom det inte tillåter några fasta värden. Harvey kallade denna kapitalismens rumsliga dubbelmoral Spacial fix.

Någonstans där påbörjas en förändring av stadsbyggnadsteorin, i USA talar man ibland om att man går från Chicago-skolan till Los Angeles-skolan.Viljan gäller just att förstå staden som krisfenomen, och gora det mot en bakgrund av den "spacial turn" som börjar anas inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Är då Los Angeles en användbar bild för att förstå städer generellt? Är Los Angeles ett särfall eller ett typexempel? Edvard Soja talar om att bjuda in alla som intresserar sig för staden och rummet till ett nytt samtal som bygger på att staden och rummet är en komplex artefakt som inte låter sig reduceras vare sig till natur eller matematik. (Och i ljuset av detta framstår space syntax som alltför reducerad till erfarenhetstömda spelmönster för att kunna tala om rum - det är snarare tidsliga fenomen som diskuteras och alltför reducerad till neutrala binariteter för att kunna tala om syntax - den saknar exempelvis metrikens rytm.)

Den komplexa väv av tolkningsmodeller Soja lägger ut ser ungefär ut som följer: Postfordism: Frågan om vad som händer idag med den urbana industrialismen; Vad betyder kravet på flexibilitet för rummet; Hur förhåller sig specialisering och territorialisering till varandra? Kosmopolis: Vad är den globaliserade staden; Hur lokaliserar sig kapital, arbete och kultur idag; Är det i själva verket så som Saskia Sassen påpekat att platsen snarare har ökat än minskat i betydelse, att vi ser en ny centralism där decentrering vore möjlig? Exopolis: Frågan om förorten, om kantstaden; Staden vänder sig ut-och-in i en dubbel rörelse av decentrering och recentrering, en stad utan utsida; Är stadens renässans en rekonstruktion av innerstaden som regionalt köpcentrum? Den fraktala staden: Vi ser överallt en normalisering av ojämlikheter; Vi ser också en samtidig polarisering och hybridisering där gamla dikotomier mellan man -kvinna vit-svart ordnar sig i nya mönster men tenderar att osynliggöras i drömmarna om en naturlig stad; Klass, kön och ras är i dag lika viktiga stadsplaneringsinstrument som gata, fastighet och park. Den befästa arkipelagen: Slår en alltför stark vilja till säkerhet och trygghet tillbaka mot sig själv; Social reglering; Är drömmen om den varma täta socialiteten i själva verket en mycket sträng rumslig disciplinering? Simcity: Frågan om förnyelse av den urbana föreställningsförmågan; Det verkliga och det föreställda glider in i och ut ur varandra; En vardagslivets hyperrealitet kontra återuppfinnandet av det naturliga.

Staden liknar alltmer arkipelagen. Och vi måste vänja oss vid att förstå den som ett kontinuerligt krisfenomen som möjligen har sin enda substans i sångerna.

Sprawl 1 - Den underkända erfarenheten (del 2)

> DEN UNDERKÄNDA ERFARENHETEN <

När jag var liten var klottret sällan särskilt avancerat. Ville man vara tuff kom en stulen spritpenna väl till pass - tjockast penna = tuffast. De flesta hade andra pennor. Med dem skrev vi: "Det finns en plats på jorden / där solen aldrig ler / Den platsen heter Väsby / dit vill jag aldrig mer." Så lärde vi oss. Vi lärde varandra att vår erfarenhet ingenting var värd. Vi lärde oss ljuga ihop vår historia. Vi som kom från Upplands Väsby, Högdalen, Brandbergen, Hjulsta, Vårberg, vi kunde emellanåt kallas exotiskt kuriosa men vår erfarenhet var från början underkänd.

På sidan 90 i boken Stockholms satelliter finns en bild på ett hus där jag bott som barn. Texten lyder: "Tjotahejtiprincipen förverkligad."

Författaren heter Jerker Söderlind, han är arkitekt, och jag önskar att han aldrig skrivit den boken. Ja, jag önskar att han aldrig skrivit någon bok över huvud taget, och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och aldrig mer skriver något. För demoniseringen av förorten måste någon gång få ett slut. Jag kräver en offentlig ursäkt. Och att du förstår att viktigare saker än tre månader av mitt liv förstörs, Jerker. Stockholms satelliter är inte bara föraktfull, det är också en dålig bok som om och om tuggar identiskt lika fraser. Bilderna är tömda på människor (klassiskt arkitektmaner förvisso) för att visa att i förorten sker inga möten, där finns ingen mänsklighet.

Klasshat, klasshat, klasshat. De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur, våren 2001, är ett djupt klasshat. Klasserfarenheter, könserfarenheter, raserfarenheter är inte giltiga inom arkitekturen, sa de också. Inte rakt i ansiktet, det vågar inte arkitekter. Men ideologin, den förbannade tysta kunskapen som demoniserar en överväldigande majoritet av mänskligheten, sa det. Det har blivit comme-il-faut att tala om klassresor och bostadskarriärer men den egentliga klasserfarenheten äger inget rum.

Det får inte vara så att de som har sitt arkitektoniska bagage från förortens öppna stadsplaner, loftgångar och inomhuscentra, som vet hur man använder en säckgata eller ett impediment måste gå bakom ryggen på lärare och chefer med den egna erfarenheten. Jo, det händer faktiskt idag. Men demoniseringen måste någon gång få ett slut, Idris Demir kräver det av oss, Pela Atroshi kräver det, Hussein Kayris kräver det.


Liten skada vore skedd om Jerker Söderlind var en ensam röst i arkitekturöknen. Dessvärre är lärjungaskaran stor. Men magister Söderlind, förortens barn börjar växa upp nu, du går inte längre säker där bland adelsmän och rentierer.

Låt mig beskriva jordmånen. Stockholms satelliter bygger på en tradition där kunskapen utgörs av en räcka anekdoter. Så är 30-talsmodernisternas stridsskrift Acceptera uppbyggd, så har traditionen förmedlats av arkitekternas intellektuella tour de force Blandaren. De stora mästarna Lewerentz, Ahlsén, Celsing, Asplund, Anselm lämnade inget material efter sig som avslöjade deras geni. Och där står de vilsna uttolkarna och frågar varandra: Har du hört den där om Celsing och Elefanterna? Har du hört den där om Asplund och spottkoppen? Har du hör den där om Lewerentz och hatten?

Arkitektur är i Sverige lika med avsaknad av tanke och resonemang: En reklambyrå gör Niemayerutställningen på arkitekturmuseet; en konferens heter Form follows anything. När Dagens Nyheter skriver om arkitektur så kan man få reda på att "man kan bygga hur som helst", medan arkitekter som John Hejduk och Peter Salter bemöts som akademiska. När Arkitekturmuseet invigdes ordnade tidskrifterna Divan och Mama ett samtal om arkitekturens betydelse. Arkitekterna Sune Malmqvist och Olle Rex skulle prata med konstnären Lars Bergström och litteraturvetarna Stefan Jonsson och Moa Matthis. Men de var fullständigt oförstående inför tolkningarnas spel: "Här ska ingen komma och tolka sönder mina fina solida hus", ville Sune säga, allt rödare i ansiktet, och "Varför är ni så elaka", - undrade en alltmer gåslik Olle. Den repressiva pragmatismens tolerans stod där som ett fån.


Men vi förortsbarn har läst på. Vi är överlägsna dig intellektuellt nu, massa Söderlind. Förra våren var trevligare, då läste jag Edward Sojas Postmetropolis. Ur begreppen Thirdspace, och Synekism, skriver han om stadens historia.

Thirdspace först. Ett ord för att lösa upp den idiotiska dikotomin (alla dikotomier är idiotiska) mellan det upplevda och det tänkta rummet. Mellan konstnärers/arkitekters upplevelser och politikers/filosofers begrepp. Soja visar att vi alltid erfar rummet samtidigt som tanke och upplevelse. Så Synekism.

Ungefär: samlevnad, beroende. Metropol betyder moder-stad och Soja visar att staden inte är förstådd fullt ut om inte förståelsen av stadens "barn" inkluderas.

Stadens historia skrivs i Postmetropolis i tre + ett steg: 1. Stadens födelse med Çatal Hüyük och Jeriko 6 000 L Kr; 2. Kungastaden, gudsstaden, tvåflodslandets städer Babylon, Uruk (i en charmerande not ber Soja de stadshistoriker som ägnat sig åt Aten, Rom, Paris m. m. om ursäkt för att han går förbi dem, men de har egentligen inte bidragit med något utan är bara varianter på gudsstaden); 3. Industrialismens städer Manchester och Chicago. I samtliga steg har de kolonialiserade kringområdena, förorterna, varit avgörande för staden som arkitektur. Det möjliga fjärde steget i stadens historia är frågan om vi nu ser hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Vi kan i vart fall aldrig förstå arkitekturen om vi underkänner förortens erfarenheter. Hörde du det, Jerker?

Men i den svenska arkitektkåren finns det en kompakt vägran att erkänna att staden alltid har byggts upp av sina satelliter. Så ser en mental maktfigur ut. Stadsbyggnadskontorets nyligen lanserade årsringar har ingenting med husens verkliga ålder att göra, de idealiserar en befintlig ekonomisk struktur med hjälp av arkitektur.

För att utöva makt behövs neutraliserande verktyg, och arkitekterna finns till hands. Makten behöver förmågor som "bara är", doers som avsvär sig allt beroende, all problematisering (och avsaknaden av tanke är ingen brist utan en tillgång bland arkitekter). Stadsbyggnadskontoret lär ha börjat använda sig av space syntax, en stadsbyggnadsteori som i Sverige introducerats som arkitektonisk anti-politik. Men teorins fader Bill Hillier lånar gärna Edward Sojas formulering: "Spacial justice", inte så neutralt som somliga önskar sig. (Är det för intellektuellt för dig nu, patron Söderlind?)

Drömmen om det neutrala verktyget, Colonial grid, bär sin våldsamhet i själva kärnan av sin neutralitet. Den mal ner historiens sediment med sin steriliserande kraft. För att se klarare behöver vi då en mycket bredare erfarenhet än den som säger: "Det där provade vi på 60-talet och det vet vi ju att det inte funkade." Detta ju är antiintellektualismens första ord. Men det är väl bara i sin ordning i ett land där professorn i stadsbyggnad, Kai Vartiafflen, vill lägga ner all forskning på arkitekturskolan.


Avsaknaden av tanke är själva inträdesbiljetten till arkitekternas slottsbal. En gång hörde jag en ung arkitekt säga: "Alla är ju egentligen överens om vad ett bra rum är." Juet är också ordensväsendets första ord. De som inte tänker som oss hör inte hemma här. Och precis som alla andra ordnar närs arkitektkårens samhörighet av strypgreppsmyter och dolkstötslegender. l arkitekters fall heter fienden byggbranschen. Men sluta gnäll, O Arkitekter, ansvaret är helt och hållet ert. Och sluta förfasa er över demokratiska processer, det är inte någon som vill åt er "konstnärliga frihet". Idéerna mår bara bra av arbete, orenheter och friktion. Av andras erfarenheter. Drömmen att finna entydiga idéer som sedan "kommuniceras "är en antidemokratisk drift som inte ser att konsten blir poesi just genom kompromiss, politik, brus. I blandningarna med andras erfarenheter blir arkitekturen värld.

Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.

Viljan att bygga världar, utopier, står inte högt i kurs, vare sig hos överste Söderlind eller bland arkitekter i gemen. "Det där provade vi på sextitalet och det funkade ju inte." Men vi kan inte undvika det. Arkitekter bygger alltid nya världar, vi förändrar människors liv och vardag. Så konfrontera verkligheten eller håll käften och var söt. Det bästa sättet att besegra demoniseringen av klass, ras och kön i arkitekturen är inte falska inbjudningar till ordensbalen utan att sätta igång och producera tankar på nytt.

Det andra som bör göras för att komma vidare ur dagens dödläge är ett Grande Patricide. Låt oss besluta om, säg, ett kvartssekels moratorium för de gamla tigande hjältarna Lewerentz, Asplund, Celsing. Och i stället se Los Angeles, Bombay, Istanbul. Och framförallt erfarenheterna från våra egna satelliter. Men konstapel Söderlind vill inte höra talas om utopier, han vill inte lägga sig i människornas liv. Beröringsskräck kallas det. Han vill ha en arkitekturens nattväktarstad. (Elaka tungor viskar att furst Söderlind numer administrerar ytterstadssatsningen. Säg att det inte är sant, det vore lika framsynt som att ge lan Wachtmeister posten som polischef i norra Botkyrka.)

Men skit i det, vi andra, vi som kan göra två saker samtidigt, vi som kan uppleva och tänka samtidigt, ska samlas på Nybohovsberget - Stockholms vackraste vy (där kan man se utåt och inåt) - och hitta på utopier så det räcker åt alla, medan du springer fram och tillbaka längs Fjällgatan och ojar dig och juar dig, Jerker. Där, där förorten och innerstan tittar på varandra ska vi till sist säga farväl till den adliga arkitekturen; alla vi som fortfarande uttalar arkitektur med sje-ljud.

*****

DET FINNS INGEN NEUTRAL ARKITEKTUR

"New York City have a lot to do with it"

Gram Parsons

Tre bilder. San Francisco: lördag, mitt på dagen. På väg till vandrarhemmet söder om Market Street hamnar vi i en värld värdig Dante och hans helvete. På ena sidan gatan: finansdistrikt, modebutiker och snygga kaféer; på andra sidan får vi väja för människor som ligger utslagna på gatan. En ung mamma står och skriker med händerna fulla av barn, drogförsäljningen är i full gång.

Chicago: en säregen vadslagning. I vilken film kommer Chicago att produktplacera sig, sin nya millenniumpark och Anish Kapoors jättelika jordnöt av spegelglas? Nyinspelningen av Rätten Att Inte Le har just gått om spionfilmen Man Is Not A Measure.

New York: trots ett antal arkitekttävlingar har stadsplanen för området mellan 35:e och 41:a gatan vid East River, nära FN-byggnaden, tagits fram av ett räknande konsortium. Kritikern Herbert Muschamp visar hur arkitekturen marginaliseras när stadsplaneringen reduceras till administration.

Har jag gjort mig förstådd? Ett: Det är arkitekturen som blir lidande när Klass- Köns- och Raserfarenheter underkänns; Två: Det finns inget sådant som ett neutralt verktyg.

Jerker Söderlind är i sin text (DN 20/6) lite ledsen för att jag inte citerar mer ur hans bok. Så. Här kommer mer: (s. 49) "Kista. Slutpunkten i bebyggelsebombmattorna./.../ Det är tråkigt i Kista."; (s. 55, om Husby) Färgkoder som visar vägen hem. Som golvfärglinjerna i Huddinges storsjukhus. En kompensation för avsaknad av andra kännemärken!'; (s. 59, Akalla) "Två dötråkiga funktionsområden."; (s. 60) "I Järfälla finns gott om platser att vilja koppla av ifrån."; (s.96, Mörby) "Långt till allt. En slinga med byggnadsproduktionsresultat utslängda. Ingen historia. Tidlöst, no history."; (s. 138, Brandbergen) "Trångt som i stan fast utan dess innehåll."; (s.149, Farsta strand) "Det som kan sägas om en förort gäller ofta även andra."; (s. 162) "Axelsberg är väl mest som ett dike där tunnelbanan dyker upp."; (s. 168) "Sätra, en grå liten vilsen mus i skuggan av kända grannar. Inte ens ett kriminellt ungdomsgäng som skapar rubriker." (Som om Björn Söderberg aldrig levat); (s. 187, Tumba) "Ungefär som med Titanic, det var inget fel på inredningen."' Du Jerker, det bor människor där i funktionsområdena och bebyggelsebombmattorna. Det finns en hel stad här ute. Den är dubbelt så stor somVykorts-Stockholm.

Men min artikel handlade om ett enda ord "tjotahejtiprincipen". De smutsiga hundarna, så har det främmande alltid kallats. Jag har mött den beskrivningen av förorten alltför många gånger nu. Hos en Per Svensson, en Johan Rådberg, ja hos en Werner Aspenström med för den delen. Men aldrig så patetiskt som hos Jerker Söderlind: Att tala om sig själv i tredje person som en annan Otto Bismarck eller Oscar II. Gud hjälpe arkitekterna och deras konflikträdsla.

Å andra sidan ligger det väl i linje med den ansvarsfulla "dokumentationen". Samma slags dokumentation som Napoleon ägnade sig åt i Egypten eller rasbiologiska institutionen i Uppsala utförde på svenska samer. Kartläggningen är en urgammal förtryckarteknologi. Stockholms satelliter böljar med påståendet att förorten är "ett Stockholm vi inte kan beskriva". Det är rent nonsens: vad är KSMB; Latin Kings; Feven; Peter Birro; Tony Samuelson; Hans Gunnarsson; Katarina Frostenson; eller mästerverket i genren Mitt år i ingenmansbukten av Peter Handke? " Om historien hade en 'delete-knapp "' är en återkommande formulering (bland annat s. 46 om Tensta), så ser den dokumentationen ut.

Söderlind säger sig vara för privatiseringar till gräsrötternas fromma. Så säger dom jämt. Mike Davis visar i Magical Urbanism att stadsplanerarna alltid i teorin är för gräsrotsinitiativ, men aldrig i praktiken. Någon vilja att låta de subalterna tala finns inte hos Jerker Söderlind, han vill ställa saker och ting till rätta. Stockholms satelliter avslutas ståtligt med en bild av Österåkersanstalten. (sic!) Jo, därinne sätter man de smutsiga hundarna.

Söderlinds slutsats av allt detta förakt är "skilj på arkitektur och stadsplanering" (s. 165 et al).

En helt annan vilja till offentlig diskussion har Ola Andersson i Svenska Dagbladet med sitt resonemang kring Utopier och Folkhemsbygget. Men också utopikritiken behöver skärpas, annars hamnar vi just i arkitekturens nattväktarstad. Det oavslutade är det moderna projektet. Utopin: oavslutad som hoppet. Utopierna är en del av arkitekturen vare sig vi talar om Bodys Isek Kingelez eller Albrecht Dürer. Frågan gäller en intelligent arkitektur, törs vi låta tanken vara bärande? Vi behöver en större, inte en mindre arkitektur, att koppla loss arkitekturen från stadsplaneringen leder oss rätt in i den neutrala administrationens dödsvila.

Nej man får ju inte önska böcker oskrivna. Men jag är helt enkelt sårad. För den skull känner jag mig inte anfäktad av något "teoriföraktande känslosvall" som Leo Gullbring och Maria Hellström (DN 26/6) skriver. Det är min erfarenhet som underkänns och jag är hjärtligt trött på alla svepande domar över förorten. I övrigt fångar de läget: den dystra vetenskapen är att arkitekterna, nu när bostadskrisen på nytt skapar rubriker, är sämre intellektuellt förberedda än någonsin. Just därför måste vi skärpa formuleringarna ytterligare. "En arkitektur som rymmer flera perspektiv och flera röster. / Staden som process", kommer inte bara Gullbring, Hellström och Raattamaa utan också Tham, Söderlind och Fan och hans moster att skriva under på.

Lika viktiga som de inlägg omkring stadsbyggnad som dykt upp under sommaren är frånvaron av diskussion om byggnaderna själva. Skilsmässan mellan arkitektur och stadsbyggnad verkar redan ha genomförts. Den krympta erfarenheten och viljan till neutralitet har gett oss en anorektisk arkitektur: det finns en ohelig allians mellan space syntax och den rådande materialfetischismen. Postrationalism och Neominimalism förenas i sin ovilja mot komplexa tankegångar. Arkitekterna har marginaliserat sig själva och överlämnat en arkitektur som reducerats till blott hus. (Som en hyllning till Rudolfskys klassiska bok lär SAR: s nästa matrikel kallas Arkitekter utan arkitektur.)

Arkitekturen angår människor. Det är en tillgång och inte ett problem. Säg den författare eller konstnär som inte drömmer om att människorna kunde gå in i deras verk. Och omedelbart är beredda att axla det ansvaret. Ja, det förmätna i att påstå att arkitekterna skulle ha ett större ansvar än andra konstnärer är tecken nog för historielöshet och antiintellektualism.

Arkitekterna måste öppna sig för de konflikter som kallas diskussion, debatt, samtal. Luften i alla kulturella sammanhang. Man diskuterar om Mallarmé är avantgarde eller romantik, man debatterar om Duchamp är modernism eller postmodernism, men man frågar sig inte om bokstaven E borde uteslutas ur litteraturen eller om endast den blåa färgen skall räknas som konst. Arkitekterna undrar dock oroligt om det runda fönstret är tillåtet. Av rädsla för att påstå något utopiskt söker man sig till det estetiskt korrekta. Men vare sig arkitekten väljer äggoljetempera eller borstad rostfri plåt, bärande lerväggar eller gabioner, så återstår blott tomhet om tänkandet förbjuds att tänka. Och just i samförståndets språk visar förtrycket sitt fula tryne. De subalterna bringas till tystnad.

Vi vet att de flesta människorna på jorden numer bor i städer. Vi vet också att städerna till största delen utgörs av förorter. Tvåtusentalets tredje värld är förorterna. I Liljeholmen har man satt upp skyltar som säger "Innerstaden växer". Tilltron till stadens "naturliga växande" (som dessvärre förkommer i alla sommarens inlägg) och innerstadens primat leder till segregering. Arkitekturen måste vara större än det naturliga växandet. Den arkitektoniska centralismen (som är extrem i Stockholm) måste brytas.

7 miljarder kostar en nedgrävning av tredje spåret, var finns idéer i den storleksordningen rörande förorten? Snabbspårvägen kunde ha använts till att bygga ihop förorterna till ett verkligt konkurrerande centrum. Och varför kan inte Årstaskogen eller södra Mälarstranden bli ett stockholmskt Lake Shore Drive? Hur annorlunda skulle inte staden se ut om vi lät förorterna tala?

Sprawl 1 - Om det modernaste (del 1)

Första gången jag kollade igenom Politiskt våld såg Lars Mikael Raattamaas poesi bara ut som obegriplig dynga, och jag antog att essäerna i samma bok var ointressant dynga. Det är dom inte. Finnjäveln från förorten har här grävt ner ammunition för alla som vill tänka kring arkitektur, men inte vet vart de ska börja.

Sprawl 1 - tänkandets prosa är en starkt polemisk och lättläst introduktion till de samtida samtalen kring arktiektur; hur staden snart kan vara inne i en fjärde fas, där stadsplaneringen decentraliseras och förorterna tar över; om Thirdspace, Sprawl, Synekism, och New Urbanism; hur arkitektur är maktutövning; hur tanke- och arbetarfientlig det nuvarande arkitektoniska klimatet är; vilken jävla fitta Jerker Söderlind och hans polare är; hur stadsplanering och arkitektur ofta delas upp på ett falsk sätt.

Raattamaa skjuter fortfarande 95% av sin lyrik långt över huvet på mig, men essäerna är genomgående intressanta. Språksnacket i Förord till sveket går dock bort här. Inledande Om det modernaste lägger grunden för Raattamaas fortsatta resonerande, annars skulle det stycket behandlats på samma sätt. Avslutande Ord men inget språk viker även den av från arkitekturen, men är intressant då samma kommunistiska tänkande som förut behandlat arkitekturen här läggs ner över litteraturen.

***

SPRAWL 1
TÄNKANDETS PROSA

> OM DET MODERNASTE <

Det är en gammal visa men den tål att sjungas på nytt. I den tionde och sista boken i Stat visas poeten ut av Sokrates ty "diktaren inplanterar en dålig författning i den enskilda människans själ, genom att smeka den oförnuftiga delen i själen, som ej förmår att skilja stort och smått utan anser en och samma sak än stor och än liten". Ibland är det en visa av lamentationer, ibland öppnas portarna på nytt och poeten välkomnas tillbaka, om så blott för en tid, med en önskan om tröst och hoppfullhet. Men låt oss varken gråta eller förlåta, frågan är allvarligare än så. Samtidigt som poeten visas ut så lär oss Sokrates en annan visa: dialogen.

Dialogen ersätter poesin, och fortsätter alltid att ersätta den. I Teaitetos talar Sokrates om dialogen som sin förlossningskonst. Han vill vagga in oss i en trygg värld, stadigt byggd av de bestämningar vi alltid burit inom oss och som Sokrates nu låter framträda. Den vedertagna bilden av dialogen är jämlikar i samtal, men lyssna ett ögonblick till Teaitetos repliker ur den berömda barnmorskepassagen: Jo; Ja gör det!; Ja visst; Det är sannolikt; Jo visst; Så är det; Nej det har jag aldrig hört; Nej, till samma; Nej det är ej troligt; Ja tydligen; Jo. Vårt eget fria tal är aldrig medskapare i dialogen. Sokrates, alla dialogers moder, vill i stället förlossa det som vi ändå redan visste. Förmodandet är den nya statens konst: sunt förnuft (en och samma sak kan ju inte vara än stor och än liten), common sense. Egentligen är vi ju alla överens.

Poesin vill något annat. Den som visas ut ur staten är Poiesis, en människa som tror sig kunna skapa något nytt. Poiesis kan förvisso vara vilken hantverkare som helst, det farliga är att vilja det nya. Men det är mot skriftkonstnären Sokrates vrede riktas. Mot poesin som envist söker vägar in i det nya. I dialogens regim är poesin - viljan att tänka annorstädes en omöjlig invånare.

Vi ges en bild av Poiesis i en dikt av Nelly Sachs, ur Glödande gåtor (Gunnar Ekelöfs tolkning).

Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen
flaggar med fanan Förstå
Jag skall i grå fasa sökande gå
Finna är annorstädes -

"Jag skriver därför att jag inte vill ha de ord jag hittar först inom mig" säger Roland Barthes i I ordkonstens lustgård, och fortsätter med att göra en skillnad mellan det nya och nyheten: "Det Nya är ingen modesak." En trend skapas aldrig av den som kommer först utan av tvåan. Det finns alltid ett element av tröst i trenden, det nya är däremot något monstruöst. Ekelöf översätter Nelly Sachs ord "Grauen" med "grå fasa". Grauen betyder gryning, twilight, tveljus, men också gruvan, bävan. Det monstruösa ögonblick i uppvaknandet då allting tycks nytt; då allting tycks röra sig. Där går Poiesis: sökande i tvetydigheten; flyr framåt. Sådan är poesins sätt att förstå: sanningen är något ständigt komplext, en vägran att skilja mellan stort och smått; Grauen. Först när det nya frusit till ett enkelt, entydigt begrepp, bestämt av sin lika entydiga motsats, en stereotyp, framstår det som nyhet.

Dialogen vill framställa det främmande som något välbekant. Poiesis går motsatt väg. För att försätta sig ansikte mot ansikte med det främmande söker sig poesin genom det bekanta: ting; namn; rutiner. Genom att låta det främmande som alltid finns där i det välbekanta grå skina. Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen. Men det gråa undgår på intet sätt att förvandlas till stereotyp, det intressanta är egentligen nyansen, mellanläget. När vi får syn på vanligheten på nytt där i mörkret så visar den sig vara byggd av starka nyanser. Finna är annorstädes - Ett hittande utan ljus.

Dikt 2 i avdelning II i Partitur av Gunnar Ekelöf:

En getabock med människohuvud
lever på litet men har makten att tänka
ett underligt grekiskt djur
eller ett djur från Tvåflodslandet
inte egyptier
då vore kroppen mänskans
och huvudet djurets
Bort det! Min kropp är av kättja
och över kättjan tänker jag
tankar som gjort min kättja till kärlek
Jag ser på dig! Tala kan jag dock intet
Jag glömmer min munfull tistlar
och ser på dig uppmärksamt
med den avlånga blicken
som jag valde att behålla
för att mitt kött skulle bli så segt
för naturligtvis skjuter du
Gåvan till din hemstads museum
av detta monstrum är dig mera värd än den
dubbla visdom mitt huvud verkligen
innehåller Ser du mig ser du dig prydd av
ordnar men du skall inte få mig Skjuter du
mig finns jag annorstädes och vad du i
triumf rusar fram till är bara din egen
fåfängas ruttnande lik: ett gethuvud med en
obscen kropp av människa

När vi rör oss på poesins fält så infinner sig gärna rädslan att någon har varit där förut; för att rörelsen inte är ny och ren. Det är en onödig rädsla som springer ur viljan att äga. Den vill ockupera land snarare än producera tid. När poesin rör sig i rummet så kan vi vara säkra på att någon annan har varit där förut - det är rummets rikedom; men när poesin rör sig i tiden så kan vi vara lika säkra på att ingen ännu varit där - det är tidens rikedom.

Det nya äger två former: det främmande men också återkomsten, den eviga vanligheten. Viljan till det främmande handlar om att våga se; återkomsten om att se sig själv som det monstruösa. Att se det snarlika i stället för det lika. Anagnorisis, igenkännandets klara vändpunkt, blir då att se sig själv återkomma, som det monstruösa, som det främmande. Det kusliga, Das Unheimliche, det ohemliga, det ohemlika. Ett gruvligt återvändande: det vanligas katatoniska vansinne. Upprepningen av det vanliga är en besvärjelse av det nya. Så erbjuder Poiesis sin hoppfullhet: inte den hemlika utan gryningens fruktansvärda hoppfullhet. Grauen. Det nya finns alltid där om vi vågar se det. En hoppfullhet utan hopp har den kallats. Poesin tvingar oss att se hoppet, det nya, som en operativ funktion snarare än som hemstadens museum. Hoppet är en plats där vi kan vistas men som vi inte kan äga. Vi måste tänka oss hoppet erövringen förutan.

Poesin har ingen hemvist i sig själv. "Hem är dit vi alla är på väg men där ännu ingen varit", skriver Ernst Bloch. Poiesis längtar efter att skapa ett hem men lyckas aldrig fylla detta begär därför att själva hemmet, den trygghet som dialogen vill leda oss in i, blottas av poesin som något monstruöst, något främmande. Inte ens i språket tillåts vi att känna oss hemma. Vägen till det nya är att betrakta språket som något annat än ett kommunikationsmedel. Som kommunikationsmedel har språket - så fyllt av missförstånd - aldrig varit särskilt effektivt. Skylten, för att inte tala om elstöten, är många gånger tydligare.

Jag brukar betrakta språket som en katt: som en egensinnig varelse med en stark vilja. Om vi ger den grädde varje dag så kan vi kanske få dess gunst och uppmärksamhet. Den vill inte lyda när vi vill utan visar i stället sin vänlighet när vi som minst väntar oss det. Stundom kommer den fram, kelsjuk och varm, för att nästa stund klösa den smekande och vända sig om och gå därifrån. Sådana är de: kattens starka färger där i mörkret. Naturligtvis är det enklare att som dialogens barnmorska välja ett nallebjörnsspråk, eller till och med att använda orden som jongleringskäglor. Men den tryggheten erbjuder inte poesin. Jag vet inte om kattens vilja att låta en och samma sak vara än stor och än liten var orsak nog att visa ut den ur staten. Men katten är det modernaste djuret.

ur Nod Noll

Det är sant. Mitt liv
är löjligt.
Mitt liv är misslyckat.
Jag ska
skämmas.

Jag skäms.

Jag är hellre död än misslyckad.

Äcklet/Svetten/Magen.

Jag kan ingenting.
Jag vet inte varför
jag inte kan någonting.
Jag ska skämmas för fattigdomen.
Jag ska skämmas
för barnen.

Jag gör inget motstånd mot döden.
Jag gör ingenting.
Jag kan ingenting.
Jag är utmattad.

Hon är trött och
ointresserad.
Jag antar att ansiktet försöker antyda
ett beklagande
uttryck.
Inkassokrav är absoluta.
Hon påtalar inte heller
vad jag
ska göra.
Hon skriver ut sysselsättningar
för existensminimum.

Ja.
Jag upprepar.
Ja.

Ja. Jag kan nånting.
Jag kan
det
timme för timme.
Jag kan ta hand om andras avföring.

Utvecklingsstörda,
cp-skadade,
trafikskadade,
hjärnskadade,
mongoloider,
autister,
från födseln handikappade
och därefter,
på alla möjliga
och otänkbara olika sätt,
tilläggshandikappade.

Jag slickar er rena
med hela min kropp.

(Ur Nod Noll, av Johan Jönson)

just give it up, it's over, the Net has won and the Net is the government now

Om man länkar till det här, känns det naturligt att även länka till till det här.

"Look, we're going to see what we want, when we want, whenever we want and from wherever we want, and you can't stop us. Burn the censors, burn the PMRC, burn the movie ratings councils, burn the US Customs Service, unplug all the FBI's taps, burn down the NSA's microwave listening dishes, just give it up, it's over, the Net has won and the Net is the government now.''